Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krona - Kronadvokat - Kronan (Kunglig Majestät och Kronan) - Kronan (skans)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRONADVOKAT
hjälmen, och rangkronor, vilka utmärka
bördsrang. I Sverige finnas 6 sådana, näml,
kunglig, kronprinslig, hertiglig (för prinsar
och prinsessor av kungl. huset) samt grevlig,
friherrlig och adlig. På städers vapen
användes murkrona (se d.o.). K., buren som
utmärkelsetecken av härskare, är av urgammalt
ursprung. Egyptens faraoner kröntes med en
hjälmformad k. till gudomens representanter
på jorden. De persiska furstarna buro t i a r a n
som tecken på sin värdighet, Babylons och
Assyriens kungar hjälmformade k. De
romerska kejsarna buro en triumfatorkrans av blad;
kejsarna i Konstantinopel voro däremot klädda
i ring- el. hjälmformade k. De från 600-talet
i Toledo funna k. visa, att även de västgotiska
konungarna buro ringformade k.; om den från
500-talet stammande langobardiska järn-k. se
d.o. Av bysantinskt urspr. är S:t Stefans-k. i
Budapest, vilken över kronringen bär två
tvärgående byglar, i vilkas skärningspunkt sitter
ett något lutande kors. Bland mera bemärkta
k. är även den s.k. Karl den stores k. i Wien,
som också delvis lär vara av bysantinskt
ursprung; den tillskrives dock enl. inskriptionen
kejsar Konrad II, som kröntes i Rom 1027. Den
är försedd med endast en bygel och framtill på
denna ett kors. Trots att k. är urgammal som
utmärkelsetecken för härskare, har den dock
icke alltid varit den heliga sinnebilden för
makten utan utvecklat sig ur ett smycke el.
en huvudbonad, som burits av en framstående
person som värdighetstecken. Så även
brudkronan, som tiderna igenom burits av alla
samhällsklassers brudar och vars ursprung
kanske sammanfaller med det redan under
tidig medeltid gängse bruket att smycka
jungfru-Maria-bilder och även helgonbilder med k.
Under medeltiden buros k. vid festliga
tillfällen icke blott av furstar utan även av
adelsmän och deras damer, och då i Frankrike en
förordning av 1283 uttryckligen förbjuder
borgare att bära k., visar detta, att även
framstående sådana burit k. Ss. vi sett, voro de
tidigaste europeiska k. i allm. öppna; sedan
uppkommo de med byglar slutna k. för
kejsare el. envåldshärskare. Denna typ upptogs
av renässans- och barocktidens konungar och
blev sedan den allmänna typen för kunga-k.
Den äldsta i Sverige kända k. är den s.k.
Erik den heliges, som ännu bevaras i Uppsala
domkyrka. Den har dock säkerligen urspr.
smyckat en helgonbild. — Sveriges nuv.
kunga-k. är gjord för Erik XIV trol. i Antwerpen. I
denna äro de honom efterföljande konungarna
av Vasahuset samt Karl XI och konungarna av
Bernadotteska huset krönta. De till
Holstein-Gottorpska huset hörande konungarna äro
där
— 119 —
emot krönta i en något yngre, trol. för Maria
Eleonora gjord k., som även finnes i behåll.
Sveriges drottning-k. är gjord för Lovisa
Ulrika. Kronprins-k. är i sin nuv.
sammansättning av äldre krondelar gjord till Karl X:s
utnämning som tronföljare. Sveriges
hertig-och prinsess-k. ha tillkommit vid Gustav III:s
kröning. Den sista i Sverige gjorda k. är den
för prins Vilhelm 1902 gjorda hertig-k. Då
Gustav V ej låtit kröna sig, ha inga furste-k. i
Sverige burits efter Oskar II:s död. — I Norge
finnas en kunga-, en drottning- och en
kronprins-k., alla gjorda till Karl XIV Johans
kröning 1818. — I Danmark finnas Kristian IV:s
öppna k., gjord i Odense 1591, samt Kristian
V:s slutna k., gjord i Odense 1671, i Frankrike
Ludvig XV:s och Napoleons k. av 1804, båda
i Louvren. I England finnes ingen äldre än
Karl II:s k., emedan Cromwell förstörde de
äldre 1649. I Skottland finnes dock en k., som
lär stamma från 1329. Tyskland äger ingen
äldre än Preussens k. från början av
1700-talet. I Ryssland finnas flera mycket gamla
k. av hjälmformig typ. Ang. påvens tredubbla
k. se T i a r a. För kungliga begravningar
gjordes ofta särsk. k.; i Uppsala finnes Gustav
Vasas begravnings-k., i Strängnäs Karl IX:s
och i Livrustkammaren Karl X:s
begravnings-k. Jfr Kröning. G.W.F.
2) Bot. Blomkrona, se Blomma.
3) Num. a) Svensk myntenhet efter 1875 =
1 rdr riksmynt = 1 rdr riksgälds. 1 k. = 100
öre, vid upprätthållen guldmyntfot = 4,03225 gr.
guld. 1 k. utmyntas blott som skiljemynt. Se
Sverige, mynt. — b) Danska m.fl. mynt, se
K r o n e och K r o o n. N.L.R.
4) Zool., se Horn.
5) Se K 1 o c k a 1).
Kronadvokat, se Kronjurist.
Kronan, ofta Kunglig Majestät (K.
m:t) och Kronan, teknisk term, som
betecknar dels staten, särsk. ss. förmögenhetsrättsligt
subjekt (fiscus), dels också regeringen,
regeringsmakten. E.Spr.
Kronan, Norra och Södra, astr., två
stjärnbilder, se C o r o n a.
Kronan, gammal skans liggande å Risåsen
inom Göteborg, en kvarleva av stadens gamla
befästningar. Redan 1639 påbörjades här en
skans, och 1687—1700 uppfördes efter
ritningar av Dahlbergh det nuv. åttkantiga
tornet, som 1691 erhöll namnet K. 1756
bestämdes, att tornet skulle underhållas, och under
1770-talet anlades nedanför ett tenaljverk. När
Göteborgs fästning 1806 började raseras, fick
tornet kvarstå. Från 1854 förvarades där en
tid fångar, och 1904 ordnades i K. ett
militärmuseum. — Bild se pl. vid Göteborg. A.W.G.
— 120 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
