Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kronberg, Julius - Kronbjudning - Kronblad, petaler - Kronborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRONBJUDNING
Höckert. 1873 reste K. utrikes på
statsstipen-dium och avlade korta besök i Düsseldorf och
Paris, tills han följ, år slog sig ned i München,
en tid, som blev bestämmande för K:s hela
konstnärsgärning. Utom av Makarts
prunkande fantasikonst tog K. framförallt intryck av
de gamla mästarna, vilka han kopierade i små
snabba färgskisser. K:s första större verk var
”Jaktnymf med fauner” (1875,
Nationalmuseum), ett glänsande bravurstycke i saftig,
lysande kolorit, som vid utst. 1876 väckte stort
uppseende. Efter ett kort besök i Venedig 1875
utförde K. allegorien ”Våren”, inledningen till
en lång serie av färglysande och fantasifulla
dekorativa arbeten. Sedan K. 1877 bosatt sig i
Rom, omarbetades tavlan i en ljusare, om
Tie-polo påminnande kolorit och försågs med två
sidostycken, ”Sommar” och ”Höst” (1881). .I
Rom övergick K. alltmer till motiv ur historien,
bibeln och dikten, tunga, med utomordentlig
omsorg komponerade scener, ss. ”Kleopatras
död” (1883), ”David och Saul” (1885,
Nationalmuseum), ”Romeo och Julia på balkongen och
i gravvalvet” (1886), ”Drottningen av Saba”
(1888) och ”Hypatia” (1889). Efter
hemkomsten 1889 togs hans dekorativa begåvning i
anspråk för figurrika allegoriska målningar i
Stockholms slott (1890—94), i Hallwylska
palatset (1896—98) och i Adolf Fredriks kyrka
(1899—1900). Strängare monumentalitet
eftersträvade K. i sina studier till absidmålning i
Lunds domkyrka (1901, icke utförda). Senare
följde för Dramatiska teatern den stora
plafonden ”Apollon och sånggudinnorna” och
”Eros och parcerna” över scenöppningen (1906
—08). Dessa såväl som ”Eros” (1905, skänkt
till ett teosofiskt samfund; replik i K:s ateljé
på Skansen) och ”Matilda Jungstedt som
Or-pheus” (1909, Musikhist. museet) förete en
egendomlig motsats mellan den blonda,
ljus-mättade färgskalan och det patetiska
innehållet. Som porträttmålare hade K. sin styrka i
effektfullt arrangemang, medan
karaktärsteckningen sällan gick på djupet. Bland
porträtten märkas sådana av Henrik Ibsen (München
1877), familjen v. Hallwyl, konsul O. Ekman
och Artur Hazelius. — K. intar en särställning
i den samtida, i stort sett franskorienterade
sv. konsten; medan kamraterna anslöto sig till
det franska friluftsmåleriet och sökte sina
motiv i det levande nuet, såg K. sitt ideal i de
gamla mästarna och hämtade motiv ur historia,
mytologi och legend. Som färgkonstnär kan K.
växla mellan sprakande glöd och tung, död
färg, ss. i vissa porträtt. Sin styrka hade han
i en aldrig sinande fantasi, fulländad teckning
och en kompositionstalang, som villigt lånade
sig till de mest växlande motiv och ändamål.
K:s omsorg om detaljen tog sig uttryck i
grundliga lokalstudier, ss. då han 1878 reste i
Egypten och Nordafrika för att träffa miljön för
sina bibliska motiv, ävensom i plastiska
tablåer i plastelina och lera för de större
figurkompositionerna. Något bestående inflytande
på sv. konstutveckling har K. emellertid
knappast haft, icke ens som prof, vid Konstakad.
(1895—98). — K:s ateljé med en mängd
studier, skisser och efterlämnade verk donerades
av grevinnan W. von Hallwyl till Skansen och
ditflyttades 1922. — Litt: K. Asplund, ”J. K:s
atelier och efterlämnade arbete” (1922); ”Små
konstböcker”, 11 (1911). G.V.
Kronbjudning, fostrets ställning vid den
regelbundna förlossningen, varvid huvudet först
framfödes.
Kronblad, p e t a 1 e r, de oftast livligt
färgade blad, som bilda blomhyllets inre led hos
Choripe’talæ och Sympe’talæ. De äro hos de
förra fria, hos de senare sammanvuxna och ha
i förra fallet smalare bas än foderbladen; är
den senare lång och smal, benämnes den klo.
Stundom förekomma på gränsen mellan denna
och k:s skiva snärpliknande bildningar (se
Bikrona). K. tjäna till skydd och som
skyltapparat, i vissa fall som honungsgömmen (se
Honungskörtlar). Jfr Blomma. O.Gz.
Kronborg, danskt kungl. slott vid Helsingör.
På udden, ”Krogen”, utanför staden anlade
Erik av Pommern på 1420-talet ett starkt fäste
Kronborg, slottsgården.
— 123 —
— 124 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
