Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krångedeforsarna - Krångforsen - Krås - Kråshajen - Kräfta (sjukdomar) - Kräfta, Vanlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRÄFTA
gjutna tuber med 5,5 m. diam, till de i berget
nedsprängda turbiné“rna och föres sedan
genom en 1,400 m. lång avloppstunnel med c:a
100 kvm. area till K:s fot. De elektriska
generatorerna placeras i en maskinsal 40 m. under
marken. Kraften skall genom en 340 km. lång
ledning med en hittills ej i Sverige använd
spänning av 220,000 volt föras till en
transformatorstation vid Horndal i s.ö. Dalarne och
därifrån distribueras till delägarna. Vid N.
stambanans förestående elektrifiering kommer
en del av kraften att tagas från K. S.E-s.
Krångforsen, vattenfall och kraftverk i
Skel-lefteälv, 26 km. ovan Skellefteå stad.
Kraftverket byggdes 1925—28 med en turbin om
18,000 hkr. Fallhöjd 24 m. Ägare Skellefteå
stad. S.E-s.
Krås (besläktat med sv. krusa). 1) Rynkad
el. veckad remsa av fint linne el. spets, fäst
längs skjortsprundet el. handlinningen på
mans-skjortan, särsk. under 1700-talet (se H a 1 s d u k
och Klädedräkt). K. tillhörde även
damdräkten under den tid i slutet av 1800-talet,
då hög krage var modern, och bestod då av
en smal remsa med ett pipat rysch av spets,
tyll, chiffon el. dyl. K. fanns att köpa
metervis, var vanl. vitt, men förekom även kulört
el. svart. I.
2) Innanmäte, tarmkäx (se Kr ös 1), bl.a. i
sammansättningarna gås-, kalv-k. — Hit hör
uttrycket smörja kråset, fråssa på mat och
dryck. E.H.
Kråshajen, Chlamydose’lachus angui’neus,
med en längd av 1,5 m., är känd i ett fåtal ex.
från djupen utanför Norges kust, Madeira,
Azorerna och Japan. Dess levnadssätt är ej
bekant. Se Hajar, sp. 306. N.R-n.
Kräfta. 1) Bot., växtsjukdom, särsk. hos
träd, vilken yttrar sig i missfärgning och upp-
Kräfta å bok, äppleträd och ask. Efter Rostrup.
tradandet av mer el. mindre djupt gripande
sår, i regel förbundna med deformation hos
stammar och grenar. Lövträd s-k., hos bok,
ask, lind, äpple- och päronträd m.fl.,
förorsakas av en parasitsvamp, Ne’ctria diti’ssima el.
N. galli’gena, som genom barkporerna el.
genom sår, framkallade av grenbrott, frost,
ha-gelslag, insekter m.m., tränger in i barken och
där utbreder sitt mycelium. Under kampen
mellan svampen och trädets förmåga till
nybildning uppkomma hos olika trädarter olika
former av kräftsår. Hos bok te sig dessa som
långa, svarta sprickor och rämnor, varvid
barken torkar och faller av i stycken. Hos
äppleträd, där- k. vanl. är lokaliserad till
dvärggrenarnas bas, uppkomma koncentriska, något
uppsvällda ringar, i regel av oval form och
med längdaxeln i grenens längdriktning. Ännu
mera regelbundet koncentriska äro k.-sår hos
ask. Lärkträd s-k. förorsakas av en annan
parasitsvamp, Dasyscy’pha Willko’mmi, varvid
det angripna stället ansväller och blir rödbrunt
med ymnigt hartsflöde och hos äldre stammar
ter sig som ett ensidigt fördjupat och
svartfärgat kräftsår. S.k. j o r d-k. (se d.o.) hos
barrträd förorsakas av honungsskivlingen. En del
andra svamparter föranleda kräftlika
deformationer hos kulturväxter, ss. Chrysophly’ctis
en-dobio’tica hos potatis (se
Potatissjukdomar) och Urophly’ctis leproi’dea hos
betor. O.Gz.
2) Med., se Kräftsjukdomar.
Kräfta, Vanlig, Potamo’bius a’stacus,
tillhör flodkräftsläktet (se d.o.). K:s utbredning
sträcker sig över Europa, men k. förekommer
sparsamt el. saknas helt i de nordligaste,
västligaste och sydligaste delarna därav. Den kan,
om naturförhållandena äro lämpliga, trivas i
såväl bäckar och floder som dammar och
sjöar. Rinnande vatten, framförallt större, äro
dock relativt k.-fattigare än stillastående, men
tillväxten synes försiggå bättre i floder. K.
kryper framåt på gångfötterna med höjda klor — på
det torra är rörelsen merendels skjutande
bakåt — men, då det gäller flykt, slår den
kraftigt, upprepade gånger in stjärten, med påföljd
att den rör sig bakåt och uppåt för att sedan
långsamt sjunka till bottnen, vid vilken k. i
allm. är bunden. Om dagen, under den kalla
årstiden hela dygnet om, håller k. sig gömd,
yngre individer mera på grundare, äldre mera på
djupare vatten. Den gräver för detta ändamål
gärna 15—20 cm. långa rör, ofta vinkelböjda,
i vilka den sitter med stjärten innerst. Är
bottnen ej lämplig härför, begagnar k. sig av
rotstockar, vattenväxter, stenar m.m. för att
reda sig ett gömställe. — K:s föda utgöres
under yngelstadiet av diatoméer, alger o.d.,
un
— 209 —
— 210 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
