Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kräftdjur (krustacéer) - Kräftfiske - Kräfthåv - Kräftkanon - Kräftkorg - Kräftodling - Kräftpest - Kräftsjukdomar, Kräfta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRÄFTFISKE
re k. i allm. från yngre geologiska perioder
(karbon, perm). K. indelas i:
Ordn. 1. Bladfotingar, Phyllo’poda.
A. Eg. bladfotingar, Euphyllo’poda.
B. Vattenloppor, Clado’cera.
Ordn. 2. Musselkräftor, östra’ coda.
Ordn. 3. Karplöss, Branchiu’ ra.
Ordn. 4. Loppkräftor, Cope’ poda.
Ordn. 5. Rankfotingar, Cirripe’dia.
(1—5 ofta sammanfattade under namnet
hinnkräftor, Entomo’straca.)
Ordn. 6. Storkräftor, Malaco’straca.
A. Lepto’ straca.
B. Skalkräftor, Thoraco’straca.
Underordn. 1) Eg. klyvfotingar,
Schizo’poda.
„ 2) Tiofotingar, De-
ca’poda.
„ 3) Cumacéer, Cuma’ -
cea.
C. Munkräftor, Stomato’poda.
D. Anamo’ straca.
E. Ledkiäftor, Arthro’ staca.
Underordn. 1) Likfotingar,
Iso’-poda.
„ 2) Märldjur, Amphi’-
poda.
O.C-n
Kräftfiske, se Kräfta.
Kräfthåv består av en ring, o. 30 cm. i diam.,
vid vilken en något buktig håvduk är fästad.
Lämplig tyngd fästes vid k. Tvärs över ringen
är anbringad en slå, vid vilken betet fästes.
Från ringen utgå 3 korta snören, förenade till
ett, med en kork vid föreningsstället. N.B-n.
Kräftka’non, mus., se Kanon.
Kräftkorg, se K r äf t b u r.
Kräftodling, se Kräfta.
Kräftpest, en ytterst smittosam sjukdom å
kräftan, som kan åstadkomma mycket stora
skador å kräftbeståndet. Den förorsakas av en
svamp, som bl.a. angriper nervsystemet. K:s
spridningssätt är ännu ej fullt klarlagt, men
antagl. sprides den dels genom att kräftor äta
upp sjuka kräftor, dels genom svampens
spridningsorgan, som föras vidare med vattnet och
även genom t.ex. fiskredskap kunna överföras
till andra vatten. K. kom 1907 till Sverige, där
den härjat i flertalet av de bästa kräftvattnen.
Till skydd mot k. utfärdas numera årl. stränga
föreskrifter. Det är sålunda bl.a. förbjudet
att utkasta döda el. sjuka kräftor, så att de
kunna utkomma i vatten, att sumpa kräftor i
annat vatten, än där de fångats, samt inom
stora delar av landet dessutom att försända
okokta kräftor samt överföra begagnad
redskap mellan olika sjöar. N.R-n.
— 215 —
Kräftsjukdomar. Kräfta (grek. carcino’ma.
lat. cancer) betecknar hos Hippokrates
fortskridande svulstbildningar, förbundna med
svår-läkta sår; i nyare tid har betydelsen begränsats
till elakartade (maligna) svulster av epitelialt
ursprung. Den av Hippokrates grundade
humoralpatologiska sjukdomsläran hänförde k:s
uppkomst till sjukliga förändringar i ”den
svarta gallan”, en åskådning, som fortlevde långt
in i nyare tid och går igen i Wienerskolans
”dyskrasilära” på 1800-talet. Främst genom R
Virchows histologiska forskning (”Die
krankhaften Geschwülste”, 1862—65), som lade
grunden till den nutida cellularpatologien,
utvecklades våra kunskaper om svulsterna fram
till vetenskapens nuv. uppfattning av dem
ss. gentemot organismen i övrigt självständiga
(autonoma) cellnybildningar, som sakna
eg. funktion, äro progressiva och persistenta
samt utmärkta av en obegränsad
tillväxtförmåga, som dock är mycket olika utvecklad
hos olika svulstarter. De godartade
svulsterna ha jämförelsevis regelbunden byggnad,
god avgränsning mot omgivande vävnad, ex
pansiv tillväxt med förträngande, men ej
förstöring av denna samt utöva i övrigt inga
skadliga allmänverkningar på organismen.
Elakartade svulster åter, kräftsvulster i
vidsträckt mening, tillväxa i regel hastigt, intränga
i och förstöra den omgivande vävnaden
(in-filtrativt växtsätt); de ha vidare förmågan att
sprida sig i kroppen, i det enskilda celler el.
cellgrupper, som vuxit in i lymf- el. blodkärl,
på dessa banor föras vidare till andra organ,
stanna där och utveckla sig till nya svulster
(metastaser). Slutl. orsakar kräftan
genom sin ohejdade tillväxt och sina giftiga
om-sättningsprodukter anemi, avmagring och
kraftlöshet (kräftkakexi) samt organismens
undergång.
De levande bärarna av k. äro svulstcellei na
själva, som visserligen härstamma från normala
celler, men genom en för oss okänd process
urartat till en patologisk cellras med
främmande morfologiska och biologiska egenskaper.
Cellformerna äro outvecklade (”omogna”),
atypiska och växlande; celldelningen sker
genom abnorm kärndelning, och hela
svulstens byggnad visar en fullst. planlöshet,
helt avvikande från normala vävnaders
lagbundna struktur. Det är därför möjligt att
genom mikroskopisk undersökning
diagnosticera kräfta. Även tumörens kärlsystem är
oregelbundet och ofta otillräckligt för dess
nutrition, varför ej sällan äldre svulstpartier dö
och falla sönder, medan tillväxten utåt fortfar.
Så bildas kräftsår, vilkas ruttnande ytlager
sprida en vidrig stank och som lätt bli ut
— 216 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
