Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kräftsjukdomar, Kräfta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRAFTSJUKDOMAR
gångspunkt för infektioner och svåra, t.o.m.
dödliga blödningar.
Alltefter de i kräftsvulsten ingående
cellarterna skiljer man på 2 stora huvudgrupper,
näml, cancer el. eg. kräfta, som består
av epitelvävnad med en stomme av bindväv
och blodkärl (svulststromat), samt s a
r-k o m, vars cellvävnad helt och hållet är av
bindvävstyp. Härtill kan fogas en 3:e grupp
av mera sällsynta svulster, dels av uteslutande
epitelial byggnad (chorionepiteliom,
syncytiom), dels biandtumörer
av malign typ, bestående av vävnader från
olika groddblad och oftast uppträdande i
spottkörtlar, urin- och könsorgan. De olika
cancerformerna benämnas efter epitelets art.
Skivepitelcan cer (kankroid,
ba-salcellkräfta), som härstammar från
huden (hudkräfta), mun-, näs- el.
svalgslemhinnan, matstrupen, blåsan etc.,
cylinder-cellscancer från epitelet i magsäcken,
tarmen, gallblåsan, livmodern m.fl. organ, de
olika slagen av körtelepitelcancer
från körtelorgan, ss. levern, pankreas,
sköldkörteln, bröstkörtlarna, prostatakörteln.
Cellrika, märgiga, snabbt växande former gå under
namn av me dullär cancer; hårdare,
bind-vävsrika, långsamt växande kallas s k i r r h.
Bland sarkomen skiljer man mellan flera olika
typer, ss. t.ex. lymfosarkom (utgående
från lymfoid vävnad),
rundcellssar-kom, spolcellssarkom och
jätte-cellssark om; somliga arter innehålla
ben-(o s t e o s a r k o m), brosk- (k ondrosa
r-k o m) el. slemvävnad (myxosarkom).
Kräftsvulsten börjar vanl. som en liten hård
k n o 11 r a el. ett ytligt sår, som ej läkes,
breder ut sig mot omgivningen och utan gräns
griper över andra organ. Metastaser
uppträda olika hastigt vid olika svulstarter, ha
samma slags cellarter som modersvulsten och
bli ofta mycket större än denna. Cancer
meta staserar vanl. på lymfvägarna, först till
de närmast liggande lymfkörtlarna, som
svälla an och bli hårda, sedermera också i
inre organ, ss. lever, lungor el. bensystem.
Sarkomen åter sprida sig främst på
blodvägarna, varför deras metastaser redan
tidigt träffas nästan var som helst i kroppen,
särsk. ofta i lungorna. — Tvärtemot den hos
allmänheten spridda, ödesdigra uppfattningen
ger kräftan vanl. först sent upphov till
smärtor. De funktionsrubbningar, som
medfölja densamma, äro i tidiga stadier ofta
föga påfallande och föra den sjuke till läkaren
ej sällan först när svulsten redan är inoperabel.
Hårda, tillväxande knutor, icke läkande sår,
— 217 —
blödningar, mag- och tarmbesvär av långvarig,
obestämd art äro misstänkta symtom.
Bland k. är cancer vanligast; mot 25
dödsfall i cancer svarar i Sverige endast 1 i sarkom.
K. förekomma talrikast i högre ålder, äro
sällsynta hos personer under 30 år och särsk.
hos barn. I förhållande till cancer äro dock
sarkomen ganska vanliga även hos yngre. Enl.
officiella uppgifter dogo 1930 i Sverige på
100,000 av befolkningen i åldersgruppen 0/40 år
6, 40/50 år 85, 50/60 år 233, 60/70 år 526 och
över 70 år 869 personer av kräfta. Dödligheten i
k. är under de sista decennierna stadd i långsamt
stigande. Intill 1929 var tuberkulos den
sjukdom, som hos oss krävde största antalet
dödsfall, men sedan detta år har dödsfrekvensen i
k. nått ung. samma höjd: 1930 dogo 7,715
personer i tuberkulos och 7,539 i k. Ökningen
beror dock åtm. delvis på, att k. numera kunna
diagnosticeras med större säkerhet än förr. —
Hos män utgöras ej mindre än hälften av alla
cancerfall av magkräfta; därnäst kommer
tarmkräfta med 11 °/o, läppkräfta med 8 °/o och
hudkräfta med 7 °/o. Hos kvinnorna är magkräfta
endast hälften så vanlig som hos män, men i
stället förekommer hos dem bröstkräfta i nära
25 °/o och livmoderkräfta i 15 % av fallen. —
Frekvensen av k. hos olika folkslag är mycket
skiftande och synes stiga med ökande
civilisation; vidare framgår av statistiken, att vissa
raser äro mer mottagliga för k. än andra. I
Europa är detta särsk. fallet med den nordiska
rasen. Härmed torde förklaras den
egendomligheten, att i Sverige Svealand och särsk. Mä
larlandskapen, där den germanska folkstammen
har sin största utbredning, visa betydligt högre
cancerdödlighet än Sydsverige och större delen
av Norrland.
Den klassiska
behandlingsmetoden vid kräfta är den operativa,
vid vilken man medelst kniven (på
senare år ofta med elektroendotermi)
mekaniskt avlägsnar tumören jämte så stor del
av dess normala omgivning, att ingreppet kan
förmodas bli radikalt. Detta lyckas likväl blotl
i tidiga stadier, medan svulstens utbredning
ännu är begränsad. Statistiken visar, att
sjukdomen i omkr. hälften av alla fall överskridit
denna gräns redan vid diagnosens ställande och
att högst Vs av de för kräfta opererade bli
definitivt botade. Vid sidan av kirurgien spelar
numera strålterapien (röntgen- och
radiumbehandlingen) en ytterst viktig roll vid
behandlingen särsk. av vissa tumörgrupper, där
dess resultat äro likvärdiga med el. överträffa
de operativa. Detta dels enär läkning kan
uppnås även vid en del inoperabla fall, dels emedan
behandlingen icke behöver medföra någon
— 218 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
