Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kuhn, 1. Adalbert - Kuhn, 2. Ernst - Kuhnert, Wilhelm - Kuhn von Kuhnenfeld, Franz - Kuhr, Victor - Kuiper, Gijsbert - Kujavien - Kujbysjev, Valerian - Kujon - Kujundjik - Kujung-kuan - Kuka - Ku Kai-chï - Kukawa, Kuka - Kuki-Chin - Kukk, Jakob - Kukkonen, Antti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KUKKONEN
förande mytologien, om också hans och hans
skolas egna resultat där i regel icke äga
bestående värde. Hans huvudverk är ”Die
Her-abkunft des Feuers und des Göttertranks”
(1859; ny uppl. 1886). Tillsammans med Th.
Aufrecht grundläde han 1852 ”Zeitschrift für
vergleichende Sprachforschung” och med A.
Schleicher 1858 ”Beiträge zur vergleichenden
Sprachforschung”, 1875 förenade till
”Zeitschrift für vergleichende Sprachforschung”, en
av de ledande tidskr. inom detta ämne. E.H.
2) Ernst K., den föregåendes son, indolog
(1846—1920), 1875 prof, i Halle, 1877 i
München. K. har behandlat indiska och franska
ämnen inom språk- och religionsvetenskap, utg.
en orientalisk bibliogr. (1896), jämte W. Geiger
”Grundriss der iranischen Philologie” (1895—
1904) och jämte bl.a. J. Schmidt ”Zeitschrift für
vergleichende Sprachforschung” (1879 ff.).[£.//.]
Kuhnert [kö’nart], Wilhelm, tysk
djurmålare (1865—1926), gjorde långvariga resor
särsk. i tropikerna och studerade djurens liv
och utseende direkt i naturen, vilket gjort hans
målningar, teckningar och raderingar (katalog
1927) så värdefulla. Han utgav ”Farbige
Tier-bilder” (1911), ”Animal portraiture” (1913), ”Im
Land meiner Modelie” (1918), ”Meine Tiere”
(1925). Hans ill. upptogos i Brehms ”Djurens
liv”. E.W.
Kuhn von Kuhnenfeld [kön fån kö’nanfält],
Franz, friherre, österrikisk militär (1817—
96), officer vid inf. 1837, överste 1857,
generalmajor 1863, fälttygmästare 1873, avsked 1888.
K. deltog med utmärkelse i 1848—49 års
fälttåg i Italien, upphöjdes 1852 i friherrligt stånd
och var vid krigsutbrottet 1859
generalstabs-chef vid armén i Italien. Under 1866 års krig
ledde han med framgång försvaret av Tyrolen
och var 1868—74 krigsminister, varvid han ge
nomförde en fullst. omorganisation av
Österrike—Ungerns härväsende. 1874—88 var han
generalkommendant i Steiermark, Kärnten och
Krain. K. har bl.a. utg. ”Der Gebirgskrieg” (2
Aufl. 1878). E.Bz.
Kuhr [kör], James Victor, dansk filosof
(f. 1882), fil. d:r 1912 (”Det pædagogiske
System i Comenius’ Didactica magna”), prof, i
filosofi vid Köpenhamns univ. från 1918. K.
har i ”Herakleitos fra Ephesos” (1917) sökt
rekonstruera Heraklits filosofi. På senare år
har han sysslat med estetisk-psykologiska
spörsmål: ”Æstetisk Opleven og kunstnerisk
Skaben” (1927). Han utger jämte P. A.
Hei-berg ”Sören Kierkegaards Papirer” (1909 ff.).
— K. medarbetar under sign. V.K-r i ”Svensk
uppslagsbok”. F.Bdt
Kuiper [koi’-], G i j s b e r t, holländsk
filolog, se G. C u p e r u s.
— 249 —
Kuja’vien, polskt landskap på båda sidor om
Weichsel med huvudorterna Brzesc (Brest
Ku-javski) och Inowraclaw (Hohensalza); saliner,
betydande jordbruk, i sht sockerodling. Under
medeltiden var K. självständigt; dess export var
redan då betydande. P.Dhl.
Ku’jbysjev, V a 1 e r i a n Vladimirovitj, rysk
politiker (f. 1888), aktiv revolutionär sedan
1904, gång efter annan häktad och deporterad,
deltog i medborgarkriget mot Koltjak, 1922
sekreterare i kommunistiska partiets
centralkommitté, 1923—27 folkkommissarie för
arbetare-och bondeinspektionen, 1926—30 vice ordf, i
högsta ekonomiska rådet, efter 1930 ordf, i den
statliga planläggningskommissionen. P.Dhl.
Kujo’n (fra. coion, ytterst: snöping), feg
stackare. — K u j o n e’r a, förtrycka, behandla
med översitteri.
Kujundjik, en ruinkulle på ö. stranden av
Tigris. Utgrävningar här 1842—45 gåvo till
resultat, att Nineve (se d.o.) blottades. Th.P.
Kujung-kuan, se Kinesiska muren.
Kuka, se K u k a w a.
Ku Kai-ehi, se Kina, konst, sp. 407.
Kukawa, Kuka, stad i n.ö. Nigeria, 30 km.
v. om Tsadsjön, som ofta översvämmat staden;
c:a 20,000 inv. K. var 1810—94 huvudstad i
negerriket Bornu och hade 1890 c:a 100,000
inv. och livlig handel med hästar, läder- och
bomullsvaror. M.P.
Kuki-Chin, sammanfattande beteckning för
ett antal stammar i områdena Hill Tipperah,
Chittagong hills, Lushai hills och Chin hills i
ö. Bengalen och n.v. Burma, vidare i Arakan
och Arakan Yoms mountains i v. Burma, i
Manipur samt Kachar och Sylhet i Assam.
K.-C. stå närmast Bodo och Naga, något
fjär-mare burmanerna. Deras språk, som har ett
stort antal dial., av vilka Manipurdial., meithei,
sedan länge använd även för litterära ändamål,
är den viktigaste, tillhöra den tibeto-burmanska
språkgruppen. K u k i är den
bengalisk-assame-siska benämningen på ett antal av stammarna,
Chin motsvarande burmanska benämning.
C.F.
Kukk, Jakob, estnisk biskop (f. 1870).
Efter studier i Dorpat verkade K. som präst
och lärare och under frihetskriget ss. fältpräst.
Sedan Estland vunnit självständighet, valdes
han till biskop i dess evang.-luterska kyrka och
invigdes i sitt ämbete 1921 av ärkebiskop N.
Söderblom i Uppsala och J. Gummerus i Borgå
K. har tagit livlig del i de ekumeniska
strävandena. A.S
Kukkonen [ko’kå-], Antti, finländsk präst
och politiker (f. 1889), jordbrukare,
pastoralexamen 1916, led. av riksdagen sedan 1919
(Agrarpartiet), biträdande
undervisningsminis
— 250 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
