Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturhistorisk metod - Kultivator - Kultivera - Kultje - Kultlegend - Kultsjön - Kultspråk - Kultur - Kulturbestånd - Kulturell - Kulturella ungdomsrörelsen (K.U.R.) - Kulturfolk - Kulturgeografi - Kulturhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KULTHISTORISK METOD
Kulthistorisk metod, en princip för
utläggning av religiösa urkunder, som vilar på
uppfattningen, att den religiösa traditionen är
produkt icke av individuell upplevelse och
gestaltning, utan av det kollektiva religiösa livet, dess
behov och uttrycksformer. ”Kult” omfattar i
denna bemärkelse församlingslivets totalitet i
alla dess yttringar. Jfr Formhistoria. —
Litt.: G. Bertram, ”Die Leidensgeschichte Jesu
und der Christuskult” (1922). A.J.F.
Kultiva’tor, lantbr., se H a r v, med bild.
Kultive’ra, (upp) odla, förädla, förfina, bilda;
oftast i perfekt particip kultiverad (t.ex.
smak), odlad, förfinad.
Kultje är ett namn, som på sjön användes
om en vind, vars styrka är 7 el. 8 Beaufort
(se Vindskala). Man skiljer mellan styv
k. vid 7 B. el. 12,5—15,2 m. pr sek. och hård
k. vid 8 B. el. 15,3—18,2 m. pr sek. H.K-r.
Kultlegend, berättelse el. samling av
berättelser om människor, som efter sin död äro
föremål för religiös dyrkan (heroer, Kristus,
martyrer, helgon), motsvarande gudarnas
kult-myter. K. vill även skapa mystisk gemenskap
mellan kultföremålet och dess dyrkare genom
att på nytt levandegöra heroens bild och
bragder. Den historiska kärnan i k. är ofta svår
att bestämma men underskattas vanligtvis. —
Litt.: H. Delehaye, ”Les légendes
hagiographi-ques” (2 éd. 1906), ”Les passions des martyrs
et les genres littéraires” (1921); A. v. Harnack,
”Legenden als Geschichtsquellen” (i ”Reden
und Aufsätze”, 1, 2 Aufl. 1906). A.J.F.
Kultsjön, i Vilhelmina s:n, Västerbottens län,
mellan N. Borgafjället och Marsfjällen,
genom-flytes av Ångermanälven; 53 kvkm.; 540 m.ö.h.
Fatmomakke kapell ligger vid K. S.E-s.
Kultspråk, se Kyrkospråk.
Kultu’r (lat. cultu’ra, odling, jfr Kult),
odling, uppodling, renodling (jfr bakteriekultur,
kulturväxt); andlig odling, yttringar av andligt
liv (jfr kulturfolk motsatt naturfolk); förfining,
hyfsning, bildning. Man skiljer ofta
uttryckligen mellan materiell och andlig k. I
jämförelse med civilisation (se d.o.)
betonar k. mer det rent andliga, civilisation mer
den yttre, materiellt-tekniska utvecklingen. E.No.
Kulturbestånd, skogsv., skog uppdragen
genom skogsodling, sådd el. plantering i motsats
till naturbestånd, som uppkommit genom
naturens egna hjälpmedel (självsådd). F.A.Bn.
Kulture’11, som främjar el. avser att främja
mänsklig odling; bildning-, kultur-.
Kulturella ungdomsrörelsen (K.U.R.) bildades
1905 på initiativ av Folkbildningsförbundet (se
d.o.) med syftemål att inom Stockholm bereda
den mognare ungdomen av alla yrken och
samhällsklasser tillfälle till kulturella förströelser
— 275 —
(musik, diskussioner, studier i olika fack,
idrott, dans- och folklekar o.s.v.) under fria
former (inga föreningsband, stadgar och
medl.-avgifter, neutralitet i religiösa och politiska
frågor). En av K.u:s ledande var Knut Kjellberg
(se denne). — Litt.: ”K.u. 25-årsskrift” (1931).
W.N.
Kulturfolk, sådana folk, som nått ett högt
stadium av självständig andlig och materiell
kultur och vilka förstått att taga naturen i
sin tjänst i högre grad än de lägre folk, vi
kalla naturfolk (se d.o.), vilkas stadium dock
alla folk genomgått. G.B-r.
Kulturgeografi, se Antropogeografi
och Geografi.
Kulturhistoria, utforskandet av den
mänskliga civilisationens och kulturens olika
ytt-ringsformer med undantag av statslivet, som
faller under den politiska historiens
forskningsområde. K. vill giva en allmän bild av
människornas sätt att leva och tänka under
olika kulturperioder, av deras teknik och
bostadsförhållanden, deras umgängesformer och
sociala liv över huvud och av deras andliga
odling i dess olika förgreningar
(världsåskådning, etiska, estetiska och religiösa ideal).
Medan etnografien studerar de s.k. naturfolkens
materiella och andliga odling, begränsar sig k.
till kulturfolken i trängre mening. Till skillnad
från sociologien, som söker att med sin
jämförande metod nå fram till det sociala livets
allmänna lagar, vill k. giva en beskrivning av
kulturformerna i deras konkreta utgestaltning.
Härvid bygger den på en mångfald
specialvetenskaper (hushållningens och teknikens historia,
rätts-, moral-, konst- och religionshistoria) och
söker sammanfatta deras resultat till en
helhetsbild. Att ett så omfattande
forskningsprogram i praktiken måste erbjuda stora
svårigheter, ligger i öppen dag. Materialet är ofta
nära nog oöverskådligt, och en enskild forskare
behärskar sällan de många specialdiscipliner,
på vilka han måste bygga. Lätt nog kan k.
riskera att ant. sjunka ned till det rena
ma-terialsamlandets nivå el. hemfalla åt
konstruktioner utan stöd i källorna. Å andra sidan kan
den kulturhistoriska litteraturen uppvisa
mästerverk av högsta valör, t.ex. schweizaren
Burckhardts skildring av den italienska
renässansen och dansken Troels-Lunds teckningar
av livet under det 16 :e årh. — Den moderna
k. går närmast tillbaka till 1700-talets försök
att giva en helhetsbild av ”människoandens
historia” ur den allmänna framstegslärans
synvinkel. Romantikens intresse för ”lokalfärgen”
och dess förkärlek för utvecklingshistoriska
synpunkter (Savigny inom rättsvetenskapen, J.
Grimm inom språkforskningen) vidgade det kul-
— 276 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
