Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKA
(den enkla, ej sällan tornlösa k. hade i äldre
tider huvudingången i s.v., därutanför byggdes
ett ”vapenhus”); stundom byggdes ett torn över
den s.k. mittkvadraten (mellan korsflyglar,
långhus och kor), någon gång över koret (jfr
Klövsadelbyggnad). Systemet med två
torn i v., som blev den eg. katedraltypen,
upptogs i Västerlandet n. om Alperna först i
början av 2:a årtusendet; systemet kunde utbildas
med två smärre torn i ö., flankerande
högkoret (t.ex. domkyrkan i Visby); därtill kunde
(ss. flerstädes i Tyskland) komma ett
centraltorn. Under gotiken blev detta vanl. reducerat
till en takryttare. — Den mindre
församlings-k. består i mellersta och n. Europa vanl. av
enskeppigt långhus; ett bredare
församlingsrum kunde vid invälvning bli tvåskeppigt
genom en el. flera pelare i mitten, vilket
byggnadssätt blev typiskt (under 1200-talet) på
Gotland. Större k. gjordes treskeppiga, stundom
utan att mittskeppet fick fönster: hallkyrka
(se d.o.). Icke blott vid koret utan också
vid långhuset utbyggdes stundom kapell; i
äldre och ofta i nyare tider är koret en särsk.
utbyggnad, skild från långhuset av en båge,
triumfbågen; finnes absid, öppnar sig denna
med en ny båge, tribunbågen. I större k.
an-lades över sidoskeppen emporer (se d.o.),
senare (under gotiken) ersatta av gallerier el.
löpgångar. Framför koret kunde anbringas
ett större lectorium (se d.o.), vid sidoväggarna
kunde även byggas läktare, t.ex. för nunnorna,
om k. tillhörde ett nunnekloster; annars också
som ”herrskapsloge”. Uppsala domkyrka ger
det bästa ex. i Skandinavien på kapellrader
vid långhus och kor, med Vårfrukapellet längst
i ö. Se Byggnadskonst, Kyrklig
konst och Kyrkoinredning. — Litt.:
G. Dehio & G. v. Bezold, ”Kirchliche Baukunst
des Abendlandes” (2 bd samt atlas, 1884—
1901); C. Enlart, ”Manuel d’archéologie
fran-Qaise”, 1:1 (1902); H. Bergner, ”Handbuch der
kirchlichen Kunstaltertümer in Deutschland”
(1905); H. Hildebrand, ”Den kyrkliga konsten
under Sveriges medeltid” (2 uppl. 1907); H.
Leclerc, ”Manuel d’archéologie chrétienne
de-puis les origines jusqu’au VHIe siècle” (2 bd,
1907); O. Bartning, ”Vom neuen Kirchenbau”
(1919). E.W.
2) Religiös samfundsbildning, kyrkosamfund.
— K. som det av evang. skapade samfundet
är av väsentlig betydelse för kristendomen, en
del av dess religiösa budskap. Även om det
icke kan visas, att Jesus avsiktligt stiftat en
k., är denna dock en skapelse av den
samfundsbildande kraften i hans förkunnelse och
har växt fram ur de första lärjungarnas
sammanslutning kring mästaren. I den äldsta
kris
— 463 —
tenheten benämndes k. med det från den
grekiska övers, av G.T. hämtade ordet ekklesi’a,
som urspr. avsåg Israels församling inför Guds
ansikte. För forn-k. var ekklesia i främsta
rummet ett religiöst begrepp, en andlig kropp, vars
huvud var den upphöjde Herren. I varje
lokalförsamling var denna andliga storhet helt
närvarande. Utanför denna kunde intet kristet liv
finnas. Denna pneumatiska uppfattning av k.,
vilken ligger bakom apostoliska
trosbekännelsens uttryck om k., utträngdes i
romersk-katolska k. av ett rättsligt kyrkobegrepp. Det
yttre hierarkiska samfundet, som i påven fick
sin högste styresman, likställdes med den
andliga k., som var trons föremål. Rätts-k. är enl.
denna åskådning själv den gudomliga
fräls-ningsanstalten, Guds rike — ett begrepp, som
de äldsta kristna noga skilde från k. —, i sin
yttre ordning den jordiska delen av det
samfund, som jämväl omspänner himmelen och
skärselden. — Reformatorerna avvisade
identifieringen mellan rätts-k. och k. som andlig
storhet. Luther såg k. utifrån sina religiösa
grundtankar och förnyade därigenom
urkristendomens pneumatiska k.-begrepp. K. skapas av
Guds ord, som kring sig församlar en
gemenskap av människor. Som de heligas samfund,
som Kristi kropp är den osynlig, upphöjd över
tid och rum. Denna osynliga k. blir synlig icke
främst i sina medl., vilkas antal ingen känner,
utan i nådemedlens yttre förvaltning, genom
vilken församlingen uppbygges. Mellan ”den
andliga, innerliga kristenheten” och ”den
kroppsliga, yttre kristenheten” råder ett förhållande
som mellan själ och kropp. Denna Luthers
dynamiska kyrkosyn, som betraktar k. icke
utifrån periferien, utan från den skapande
medelpunkten, ligger bakom definitionen i
Augs-burgska bekännelsens 7:e art., där k.
bestämmes som ”de heligas samfund, i vilket evang.
rätt läres och sakramenten rätt förvaltas”.
Luther avvisar väl kyrkorättens anspråk på
gudomlig auktoritet men förnekar icke, att den
yttre k. behöver en rättslig ordning. Han erkänner
dock icke någon bestämd yttre
organisationsform som för k. väsentlig. — Den reformerta k.
skiljer mellan den osynliga k., som består endast
av de till salighet förutbestämda, och den
synliga: den senare är den yttre kyrkoanstalten.
Denna bör ordnas enl. bibelns anvisningar. De
på reformert mark framvuxna sekterna åter
sträva att genom de troendes sammanslutning
på den likartade upplevelsens grund bringa den
osynliga k. till yttre uttryck i rena
församlingar (jfr Biblisk
församlingsprin-cip). Denna åskådning har genom pietismen
vunnit insteg även på luterskt område.
Därigenom har föreningskyrkotypen (se För-
— 464 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
