Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrillos (Konstantinos) och Methdoios (missionärer) - Kyrillos Lukaris - Kyrios - Kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKA
tandet. Av stor betydelse blev här K:s
slaviska övers, av vissa bibeldelar och
gudstjänstliturgien, varvid han använde ett av honom
själv utformat slaviskt alfabet (trol. det s.k.
gla-golitiska). K. avled i Rom, men Methodios, som
följt honom dit, återvände, vigd till ärkebiskop
av Sirmium, och fortsatte verket. Därvid råkade
han i konflikt med den tyska, från Salzburg
utgående missionen och anklagades i Rom för
irr-lärighet och för bruket av slaviskt kyrkospråk
samt nödgades draga sig tillbaka till
Konstan-tinopel. — Litt.: L. K. Goetz, ”Geschichte der
Slavenapostel Konstantinus (Kyrillus) und
Me-thodius” (1897); H. v. Schubert, ”Die
soge-nannten Slavenapostel Constantin und
Metho-dius” (1916). A.M-n.
Kyrillos Lu’karis, grekisk teolog (1572—
1638), efter studier bl.a. i Italien och
Polen patriark i Alexandria 1602. Fortsatta
studier samt brevväxling med västerländska
lärde förde honom till en i väsentliga stycken
kalvinsk åskådning. Ss. patriark i
Konstan-tinopel (från 1620) arbetade han i samförstånd
med holländske legationspastorn Anton Leger
för reformation av ortodoxa kyrkan och lät
utgiva bibeln och en katekes på nygrekiska
samt grundade skolor. Han polemiserade mot
katolicismen, särsk. jesuiterna, och trädde i
förbindelse med bl.a. Axel Oxenstierna och
ärkebiskop Laud i England. Stort uppseende
väckte hans 1629 utg. trosbekännelse
(”Con-fessio fidei”, med grekisk text 1633). K.
fördrevs upprepade gånger och blev slutl.,
anklagad hos sultanen för förräderi, strypt på
dennes befallning. Den efterföljande
grekiskt-ortodoxa teologien tog avstånd från K:s’
kal-vinska tendenser (se Petros Mogilas och
Dositheos). A.M-n.
Ky’rios (grek., herre), religiöst gudapredikat
i hellenismen; i Septuaginta representerar K.
det hebreiska gudsnamnet Jahve; i N.T. är det
den vanligaste benämningen på den
uppstånd-ne Jesus och ersätter de äldre, spec. judiska
titlarna (Människosonen, Davidssonen, Messias
o.s.v.). K. ss. gudatitel är en typiskt
orientalisk-semitisk term (ba’al, adön, mar) och ger
uttryck åt känslan av gudomens oinskränkta
makt över sin skapelse och människans
ställning ss. gudens slav (äbäd), men i samband
därmed även åt den glädje, trygghet och
rikedom, som för människan ligger i ett dylikt
förhållande. Jfr Herren. — Litt.: W. Baudissin,
”K. als Gottesname im Judentum und seine
Stelle in der Religionsgeschichte” (4 bd, 1026—
29). A.J.F.
Kyrka (ytterst grek. kyri(ä)ko’n, till ky’rios,
herre; alltså: Herrens hus). 1) Byggnad för
kristen gudstjänst och därtill hörande
hand
— 461 —
lingar. En större k. kallas katedral (se
d.o.) el. dom (domkyrka, se d.o.), en
mindre oratorium el. kapell (se d.o.).
K. betraktas som Guds boning på jorden,
vilken för församlingen öppnas genom Kristi
försoning (varom den redan stundom i k:s
grundplan uppträdande korsformen erinrar). Kristus
är symboliskt k:s grundsten (1 Kor. 3: 10—11)
och liksom de troende bilda k:s samfund, äro
stenarna infogade i byggnaden. — K:s ursprung
sammanhänger med grav- och relikkulten (se
Gammalkristen konst och
Gravkonst). För dopförrättningar byggdes ofta
ett särsk. kapell el. fristående byggnad (se
Baptisterium). Redan under den första
kristna begynnelsetiden (efter Konstantin den
stores edikt 313) urskiljer man en långsträckt
byggnadstyp (se Basilika) och en central
(se Gentralbyggnad); den senare (i flera
olika former) fick störst betydelse i det
öst-kristna området. Ombildningen av de klassiska
formerna och skapandet av nya skedde efter
den alltmer framväxande gudstjänstens behov;
de s.k. apostoliska konstitutionerna, i sin äldsta
form stammande från Syrien, blevo för
utvecklingen bestämmande. Ingången förlädes
(från 400-talet) till kyrkans v. del och koret
i ö. (se Gammalkristen konst); ö. är
frälsningens riktning och solens uppgångsland;
den noggranna orienteringen skedde efter solens
ställning vid vintersolståndet. I v. byggdes en
förhall för odöpta och katekumener. I
församlingsrummet anvisades åt männen epistelsidan
(till h.), åt kvinnorna evangeliesidan (till v.);
se A m b o. Altarrummet hade plats för präster
och sångare (se Kor); koret hade absid,
stundom även i n. och s. utskjutande flyglar
(kors-flyglar), vilka under medeltiden utbildades till
tvärskepp (transept; se Korskyrka). Med
gudstjänstens utbildning tillväxte koret;
därunder var stundom en krypta (se d.o.) byggd.
Till koret ansluter sig ett förberedelse- och
förvaringsrum, sakristia; den östkristna kyrkan
och någon gång den västkristna (t.ex. Lunds
domkyrka) har omedelbart vid högkoret två
sådana rum. Den fornkristna kyrkan i Syrien
utmärkte sig för tornbyggnad, vanl. två torn
flankerande en förhall och logebyggnad i v. I
Europa upptogs tornbyggnaden först som
bred-vidstående kampanil (se d.o.); det runda el.
polygonala vakttornet förekommer också tidigt.
Detta sista sammanhänger med k:s användande
som försvarsverk, vilket under den tidiga
medeltiden särsk. i n. Europa icke blev ovanligt.
Ett fast kyrktorn byggdes t.ex. i Sverige icke
för klockornas upphängande; därtill användes
klockstapel (se d.o.). I regel förlädes tornet i
v., och dess nedre del brukades ofta till förhall
— 462 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
