Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrklig skrud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKLIG SKRUD
gärna får finnas på gr. av dess gamla tradition
men som ej innebär något nödvändigt.
Under äldsta kristna tid fanns icke någon
särsk. k.s. Prästen bar sina vanliga kläder,
och man får föreställa sig, att för dop och
nattvard textilier brukades, som alldeles
liknade de i vardagslivet nyttjade, dock väl med
en allt starkare dragning åt dekorativ och
värdig utstyrsel. Småningom uppstod en viss
hävdvunnen form och utsmyckning på inom
gudstjänsten använda föremål, och allteftersom
liturgien utvecklade sig och fick fastställda
normer, kom även k.s. att få fastställd form, dess
detaljer att få symbolisk, traditionsmättad
betydelse. Prästens vid gudstjänst brukade dräkt
kom att stanna i de former, som den hade vid
den tid liturgien fastställdes som något från
profanlivet artskilt, alltså ung. den
vardagsdräkt, som brukades på övergången från antik
till medeltid (se Klädedräkt).
K.s. kan uppdelas dels i sådan för
kyrkans prydande och de heliga
handlingarnas utförande, dels i
prästens dräkt. K.s. har brukats i Sverige ända
sedan kristen mission började; dess utveckling
och allmänna utseende till fram emot
reformationen ha i stort följt utvecklingen på
kontinenten inom katolska kyrkan, med starka
eftergifter i det rent stilistiska åt provinsiella
riktningar och förefintliga tillgångar. Efter
reformationen har k.s. i Sverige nära anslutit sig till
tidsstilarna. — Altarets utrustning bestod
av tre i allm. vita linnedukar (palla altaris),
den understa grov och ofta vaxad för att
skydda de andra. Den översta hängde ned vid
altarets sidor. Framför altaret hängde
antepen-diet (se d.o.) samt stundom ett par korta
dukar, ”stukor” el. fa’sciæ, markerande prästens
plats på evangelie- och epistelsidan, över
altaret upphängdes stundom en päll som
ersättning för det byggda tabernaklet, stundom med
nedhängande sidoförhängen. En altarduk, ett
antependium och dess altarbård äro ännu i bruk.
— Vid mässoffret brukades ett antal
kalkdukar, av vilka korporalet (se d.o.) var det
viktigaste, vidare dukar för avtorkandet av
prästens mun och av kalken (purificato’rium) och
av händerna (manute’rgia). En kalkduk och
en duk att torka kalken med brukas ännu. —
Pyxiden och sakramentshuset skyddades ibland
av särsk. dukar, som nu gått ur bruk. — Vid
nattvarden täcktes den stundom brukliga
lösa kommunionsbänken av en vit duk, som
motsvaras av en nu oftast bruklig
altarrings-duk (diskduk). — Mellan gudstjänsterna
skyddades altaret av ett slags överdrag, kallade
vesperalen, närmast motsvarande nutidens
grövre skyddsöverdrag. Under fastetiden
täck
— 475 —
tes alla bilder och även altaret av s.k.
faste-kläder, som nu gått ur bruk. — De liturgiska
böckerna hade förr oftare praktfulla band,
gärna av textil art. De skyddades från nötning
genom att läggas på en bokdyna el. en med
sammet ^1. dyl. överdragen bokpall. En sådan
finnes vanl. även på predikstolen. — Till d
o-p e t hörde i gammalkristen tid, då framförallt
vuxna döptes, en särsk. dopdräkt. Ännu brukas
för barn särsk. dopkläder, numera vanl. blott
en dopklänning, ej tillhörig kyrkan; ännu för
något årh. sedan ägde kyrkan särsk. dopdräkt,
bestående av doppåse, mössa och stundom små
vantar. Till avtorkande av den döptes huvud
användes ännu enl. gammal sed särsk. duk.
Funten täckes ofta av ett funtkläde. —
Bröllop firades förr i större utsträckning än nu i
kyrkan. Till många kyrkor hörde utom den
nästan alltid förefintliga brudkronan icke blott
en del smycken, än dyrbara, än av egendomligt
tarvlig art, utan även en hel bruddräkt, över
brudparet hölls ibland en långt in i nyare tid
brukad päll. Användningen av sådan har på
sina håll återupplivats. — Till den genom
reformationen avskaffade relikkulten hörde
en hel del textila föremål av olika slag: dukar,
påsar, askar, skrin o.s.v. Även förnämligare
gravar torde ha klätts med täcken o.d. på
åminnelsedagar o.s.v. Till ännu brukliga textilier vid
begravning hör endast det över katafalken
bredda bårtäcket. — Till medeltida
processioner hörde fanor och baner. — I nyare tid
blev det sed att pryda kyrkan med
begravnings-fanor jämte övriga vapen. De finnas
mångenstädes kvar i våra kykor, men ha givetvis
ingenting med liturgien att göra. — Till kyrkans
övriga skrud hörde fordom mera än nu b
o-n a d e r och tapeter, hyenden och d
y-n o r. — Slutl. nyttjades mångenstädes k o
1-le k t h å va r. Bruket av sådana är nu åter
i tilltagande, särsk. i större kyrkor.
Prästens dräkt är k.s:s andra
huvudpart. Inom katolska kyrkan består denna av
ett helt system av plagg med olika innebörd,
varvid de högsta ämbetena utmärkas genom
den rikaste skruden, som då symboliserar alla
prästämbetets grader. Utom av speciella plagg
utmärker sig påvens skrud särsk. genom t i
a-r a n (se d.o.) vid de största kyrkliga högtiderna,
kardinalernas (se d.o.) genom
kardinalshatten. Om biskopens skrud se
Biskops-skrud, övriga sv. medeltida präster buro
halslin (se d.o.), mässkjorta, bälte, handlin (se
d.o.), stola (se d.o.) och mässhake (se d.o.),
diakonen bar dalmatika (se d.o.) och subdiakonen
tunika i st.f. mässhake. Lägre präster buro
röcklin el. superpellicium (se d.o.), vilket även
användes av övriga präster vid vissa förrätt-
— 476 —
Artiklar, som icke återfinnas under K. torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
