Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkliga möten - Kyrklig konst - Kyrklig samfällighet - Kyrklig själavård, Sällskapet för främjande av - Kyrklig skrud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKLIG SKRUD
Kyrkliga möten, som numera anordnas
vartannat år, ha hållits sedan 1908, då
Missions-styrelsen, diakonianstalterna, Sv.
missionssäll-skapet och Allmänna svenska prästföreningens
ungdomsvårdsutskott inbjödo därtill. De ha
till uppgift att kring vissa centrala kyrkliga
intressen samla dem, som önska främja kyrkans
utveckling, och stå öppna för alla intresserade.
Sedan 1920 finns en beslutande
ombudsförsam-ling, bestående av samtliga biskopar, vissa
stiftsombud samt lekmannaombud från
lokalförsamlingarna. E.Ltn.
Kyrklig konst omfattar kyrkobyggnaden och
dess utsmyckning samt inredning (se Kyrka
och Kyrkoinredning), de vid
gudstjänsten brukliga kärlen (se Kyrkliga kärl)
och textilierna (parame’nta, se Kyrklig
skrud). Bestämmande för k.k. blevo den
kristna symboliken och ikonografien, vilka
företrädesvis utvecklats under medeltiden och i
den katolska kyrkan. Kristi gestalt är i k.k.
dominerande (se J es u s Kr i s t u s, konsthist.).
Detta framträder redan i portalen, där den
skulpturala utsmyckningen plägar vara
koncentrerad. En Kristusframställning t.ex. i
medaljong, omgiven av himmelska skaror, pryder ofta
triumfbågen; likaså den tronande Kristus,
omgiven t.ex. av evangelistsymbolerna, absidvalvet
(ss. i gammalkristna och romanska kyrkor).
Den arkitektoniska skulpturen är i det inre
företrädesvis befintlig å kapitälen; i altarverk samt
lösa bilder, krucifix m.m., ävensom å
predikstolar, dopfuntar och orgelverk framträder den
fria skulpturen i rundplastik el. hög relief. Den
måleriska utsmyckningen är mera sällan
an-bragt i det yttre; det inre fylles stundom helt
och hållet av vägg- och takmålningar (ett ex.
är S. Råda träkyrka i Värmland); den
förnämsta platsen för denna utsmyckning är
koret, även altarverket är ofta helt el. delvis
utfört i måleri. Större bildserier ha
sammanhängande ämnen ur G.T. och N.T. samt
legenden; stundom förekomma typologiska serier,
d.v.s. scener ur N.T. med deras prototyper i
G.T. Den protestantiska kyrkan avvisade
legendariska framställningar (med undantag för
S:t Georg, delvis också för S:t Olof); likaså
blev madonnaframställningen mestadels avlyst.
Däremot bibehöllos sådana gestalter som
Johannes Döparen och Moses jämte evangelister
och apostlar. Mycket av den gamla kristna
symboliken har också levat kvar el.
återupptagits. — K.k. var från 300-talet e.Kr. fram
till reformationen ledande på konstens
område (se Byggnadskonst), och även
sedermera har den också i de protestantiska
(dock icke de kalvinistiska) länderna intagit en
central plats. I de protestantiska kyrkorna är
— 473 —
utsmyckningen vanl. enklare, då helgonbilder
m.m. saknas; även kyrkomålningen är mera
inskränkt, en helt och hållet med målningar
utsmyckad kyrka (ss. Viborgs domkyrka i
Danmark) är ett undantag. — Litt.: E. Måle, ”L’art
religieux de la fin du moyen åge en France”
(1908), ”L’art religieux du XIII:e siècle en
France” (3 éd. 1910), ”L’art religieux du XII:e
siècle en France” (1922), ”L’art religieux après
le concile de Trente” (1932); J. Sauer,
”Symbolik des Kirchengebäudes und seiner
Ausstat-tung” (1902; ny uppl. 1924); W. Molsdorf,
”Führer durch den symbolischen und
typolo-gischen Bilderkreis der christlichen Kunst des
Mittelalters” (1920); K. Künstle, ”Ikonographie
der christlichen Kunst” (2 bd, 1926—28); F. R.
Webber, ”Church symbolism” (1927). E.W.
Kyrklig samfällighet får enl. lag om
försam-lingsstyrelse ®/6 1930 bildas av två el. flera
församlingar för vård om vissa
församlingsangelägenheter (se Församling). Om bildande
av k.s. förordnar K.m:t dock icke, utan att
församlingarna samtyckt el. betydande allmänt
behov föreligger. Därvid fastställer K.m:t även
formerna för dess verksamhet. A.M-n.
Kyrklig själavård, Sällskapet för
främjande av, bildades i Stockholm 1893
(det nuv. namnet från 1895) på initiativ av
rote-man C. Alm (1861—1921) i syfte att på frivillig
väg verka för avhjälpande av prästbristen i
stora församlingar, byggandet av
gudstjänstlokaler i stadens utkanter och över huvud stödja
det kyrkliga livet. — Litt.: A. Alm, ”På
storstadens gränsmarker” (1918). K.G-w.
Kyrklig skrud omfattade under medeltiden
allt av lösa föremål, som tillhörde kyrkans
inre prydnad, alltså såväl kyrkokärl och
prydnader som textilier och prästens utstyrsel.
Numera räknas till k.s. vanl. endast de båda
senare kategorierna. K.s. har utvecklat sig ur
det världsliga livets former och endast
småningom nått det fastställda utseende, den nu har.
Varje detalj har sin egen utvecklingshistoria,
och bruket därav har starkt varierat, så att k.s.
ingalunda utgör ett enhetligt bestånd, utan
avviker ganska mycket för olika tider och
kyrkosamfund. Medan k.s. ännu inom katolska
kyrkan spelar en oerhörd roll och bruket därav är
synnerligen viktigt och omständligt, har
protestantismen i större el. mindre omfattning
avvecklat användningen därav. Även här växlar
dock uppfattningen, så att inom t.ex. engelska
högkyrkan k.s. brukas i nära nog samma
omfattning som hos katolikerna, inom lågkyrkan
principiellt alls icke, medan användningen av
k.s. t.ex. i det efterreformatoriska Sverige
betonas vara ett adia’foron, en likgiltig sak, som
— 474 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
