Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrklig skrud - Kyrklig-social - Kyrklig tidskrift - Kyrklig ungdomsrörelse - Kyrklig vigsel - Kyrkoagenda - Kyrkoarkiv - Kyrkoarmén - Kyrkoavgift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOAVGIFT
ningar. Hela skruden bars endast vid
nattvardsgudstjänst, eljest ersattes mässhaken av
korkåpa, som ingalunda från början var
förbehållen biskopen, samt röcklin. Detta senare
plagg avskaffades på Uppsala möte. — Numera
bäres skruden endast på de stora kyrkliga
högtiderna samt vid kyrkoinvigning,
kyrkoherde-och biskopsinstallation samt prästvigning.
Efter reformationen har bruket av k.s. vacklat
betydligt, och normerna ha varit svävande. De
liturgiska färgerna (se F ä r g, sp. 670) ha mist
sin betydelse, och numera brukas sällan annat
än rött och svart, ofta godtyckligt. Vissa
större kyrkor äga dock en rikare skrud
i liturgiska färger. — Prästens
vardagsdräkt har efter reformationen tidvis
närmat sig den profana dräkten, vilket väckt
förargelse och varit föremål för många
förordningar. Reformationstidens svarta
långrock och kappa voro avläggare av den katolska
prästens vardagsdräkt. Den vida talaren el.
kaftanen, även kallad kasack, ändrade något
form efter tidsmoderna och fick ung. på
em-piretiden sin nuv. form. Prästkappan var till
en början en del av prästens vardagsdräkt. Den
hade först vidare och rikare fall men blev in
på rokokotiden, trol. genom franskt inflytande
(abbékappan), smal och släpliknande. Den blev
på 1700-talet ett uteslutande liturgiskt plagg
och påbjöds vid alla förrättningar, då skrud
ej bars. Numera göres den åter vidare och
dragés fram över axlarna. Prästkragen i
Sverige är en utvecklingsform av 1600-talets släta,
breda nedvikskrage, som efter perukens
införande blev smal baktill och till sist utvecklades
till endast ett par bandlika flikar, burna till
stärkkrage. Prästkrage av silver har förr
stundom burits.
Protestantisk prästdräkt i andra länder
varierar rätt mycket. I Danmark och Norge bäres
ej kappa, och prästrocken, till vilken användes
ringkrage av 1600-talstyp, har en mycket
ålderdomlig form. I England bäres inom högkyrkan,
då skrud ej nyttjas, s.k. surplice (lat.
superpelli’-cium) och en halslinda, scarf. Katolsk prästs
vardagsdräkt varierar också efter grader men
är vanl. lång och svart med ett brett bälte.
Allehanda hattar bäras till dräkten. I Sverige
nyttjas hög hatt, teol. doktorer bära
doktorshatt. — I Sverige bar länge kyrkvaktaren en
särsk. rock, tillhörig kyrkan och vanl. av
vadmal med besättningar i färg. — Inom
grekiskortodoxa kyrkan finnes ett mycket utvecklat
system av k.s., som står nära katolska kyrkans
men avviker i många detaljer. — Litt: S.
Bæl-ter, ”Historiska anmärkningar om
kyrkoceremonierna” (1752); A. Branting, ”Textil skrud
i sv. kyrkor” (1910); E. Rodhe, ”Den sv.
präst
dräkten” (i ”Studier tillägnade M.
Pfannen-still”, 1923), ”Sv. gudstjänstliv” (s.å.); A. O. T
Hellerström, ”Liturgik” (1932; med
litteraturhänvisningar). /.
Kyrklig-social, se Evangelis k-s o c i a 1.
Kyrklig tidskrift, grundad av R. Sundelin,
F. A. Johansson, O. Quensel och Hj. Danell,
utgavs 1895—1918 i Uppsala ss. ny ser. av
”Tidskr. för kristlig tro och bildning”, med ett
apologetiskt och teologiskt moderat
konservativt program. K.G-w.
Kyrklig ungdomsrörelse kallas kyrkans i
föreningar organiserade ungdomsarbete. K.u.
upptogs på initiativ av Allmänna sv.
prästföreningen (se d.o.) i samband med den kyrkliga
väckelsen i början av 1900-talet. Inom de flesta
stift finnas numera s.k. ungdomsråd, vilka
anställa resesekreterare, utge
stiftsungdoms-tidn., anordna kyrkliga ungdomskurser m.m.
1932 hölls en s.k. riksstämma för hela landet.
Diakonistyrelsens ungdomssekretariat bildar ett
centrum för k.u., och härifrån utges dess organ
”Sveriges ungdom”. E.Ltn.
Kyrklig vigsel, se Vigsel.
Kyrkoage’nda, se Agenda.
Kyrkoarki’v innehåller församlingens (el.
flera till ett pastorat förenade församlingars)
kyrkoböcker (se d.o.), protokoll
(kyrkostämmans, kyrkofullmäktiges, kyrkorådets,
skolrådets, tidigare även sockenstämmans och
sockennämndens), räkenskaper, handlingar
rörande visitationer, kyrka, kyrkogård, kyrkliga
boställen m.m. Sådana handlingar började
tidigt bevaras i kyrkorna. K. kan ännu vara
inrymt i kyrkan; dock förlägges det numera helst
till rum invid pastorsexp., så anordnat, att
trygghet vinnes mot brand- och fuktskada
(Riksarkivets cirkulär 13/2 1924 med
anvisningar rörande k.-lokaler; Ecklesiastik
boställsord-ning 30/s 1932, kap. 2 § 10). Enl. k.k. 8/a 1924
skola vart 10 :e år arkivalier, som äro äldre
än 100 år, från k. överlämnas till vederbörande
landsarkiv; om så finnes lämpligt, kunna även
yngre handlingar få överföras dit. 1883 ålades
pastorsämbetena att till Riksarkivet insända
förteckning över k. Denna förteckning skall
uppställas enl. en bestämd plan (k.k. 2/< 1931).
K. inspekteras av landsarkivarien (jfr
Arkivväsen). — Litt.: L. Weibull, ”Vägledande
förteckning vid person- och släktforskning i
landsarkivet i Lund” (1916); E. Nygren ”Våra
k.” (i ”Tidskr. för det sv. folkbildningsarbetet”,
1922). A.M-n.
Kyrkoarmén, eng. Church army, se d.o.
Kyrkoavgift. Allmän k. kallas en årlig avgift
för kyrkliga ändamål, vilken bestämmes av
Kungl. m:t. K. beräknas efter principen att
kyrkofondens (se d.o.) kapital skall förbli
kon
— 477 —
— 478 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
