Svensk uppslagsbok / Första upplagan. 16. Krigsfartyg - Lepanto / 685-686 (1929-1955) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - La Fontaine, Jean de - Lafontaine, August - La Fontaine, Henri - Laforgue, Jules

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och glada Marie Héricart blev, utan att eg.
slitningar kunna påvisas, en betydelselös
episod i hans liv. Snart drog han till Paris, där
han till sin död levde ett oefterrättligt, halvt

parasiterande
bohemliv. Bland hans
aristokratiska
beskyddare har hans
moderliga och
förstående väninna Mme de
la Sablière haft den
största betydelsen.
Vid Ludvig XIV:s
hov, där det litterära
livet efter Fouquets
fall koncentrerades,
spelade L. rollen av
den bortskämde
slarvern, vars distraktioner och kärleksäventyr
gåvo outtömligt stoff till anekdoter. — L.
tillhörde den innersta kretsen av den
franskklassiska diktningens pioniärer; en varm
vänskap förband honom med Molière (vars
epitaf han skrev), Racine och framförallt
Boileau. Hans försök i riktningens mer centrala
diktarter (lärodikter, epistlar) ha emellertid
intresse endast i den mån hans lyriska
temperament bryter formerna. Till
världslitteraturen hör L. genom de verk, där han —
liksom i sin livsföring — fullföljer traditioner
från mindre sparsmakade litterära epoker.
Hans ”Contes” (6 saml., 1664—74) ta upp de
medeltida fabliauernas erotiska novellistik
(ofta genom förmedling av italienska
renässansberättare, framförallt Boccaccio); dessa
versnoveller, av vilkas ogenerade cynism
redan samtiden tog anstöt, beteckna en
höjdpunkt av lekfull och spirituellt pointerad
berättarkonst. I bättre överensstämmelse med
det klassiska programmet stodo ”Fables” (12
böcker, 1668—94); den moraliserande
djursagan hade antik hävd och uppfostrande
syftning. Men för L. blev konstarten närmast en
förevändning att låta människornas skarpt
sedda vrångheter och egenheter passera revy i
genomskinliga, men med kärleksfull humor
utförda djurmasker; den livsvisdom, som
härledes ur denna ”komedi i hundra akter”, blir
oftast mera vis än moralisk. Dock bryter en
varm och öppen humanitet ofta igenom
satiren, och en i tidevarvet ensamstående lyrisk
naturuppfattning skapar doft och rymd kring
djursagan. — Med L:s fabler når hela denna
diktart sin fulländning och avslutning. De
urgamla motiven från Aisopos, Pañcatantra
o.s.v. ha ingått i modernt kulturmedvetande i
den form, L. skänkt dem. I Frankrike ha
fablerna — trots Rousseaus pedagogiska protest
— fått förbli skolungdomens första
introduktion till klassisk dikt och visdom; även i
Sverige ha de länge behållit sin plats i
elementarläseböckerna, dels i enkla prosareferat, dels
i konstnärliga bearbetningar av Gyllenborg,
Kellgren och fru Lenngren. I senare tid ha
urval av L:s fabler och versnoveller översatts
av A. Ehrensvärd (1924) och I. Harrie (1930).
— Litt. se litt.-förteckning hos Ehrensvärd.
Klassisk är H. Taine, ”L. et ses fables” (1853;
flera uppl.).
I.H.

Lafontaine [lafåŋtǟˊnə], August Heinrich
Julius, tysk förf. (1758—1831), var först
fältpräst (1789—1801), övergick sedan helt till
litteraturen och blev en av sin tids fruktbaraste
romanförf. Genom sina skildringar ur tyskt
borgerligt vardagsliv nådde L. trots en slapp
mångordighet och trivial känslosamhet, som ej
försmådde det vågade, på romanens område
samma överväldigande men kortlivade
berömmelse som Kotzebue på dramats. En stor del
av hans romaner översattes till sv.
A.Bd.

La Fontaine [lafå̃täˊn], Henri, belgisk
folkrättslärd, pacifist (f. 1854), prof. i Bryssel

1893. L. tillhör
sedan 1895 senaten
(socialist), där han
framförallt sysslat
med fredsfrågor och
finansiella
angelägenheter. Han är ordf.
i Bureau
international permanent de la
paix sedan 1892 och
har sökt främja det
internationella
skiljedomsväsendet. L.
erhöll jämte E. Root
1913 nobelska fredspriset. Bland hans
skrifter märkas ”Pasicrisie internationale” (1902)
och ”Bibliographie de la paix” (1904).
T.E-r.

Laforgue [lafåˊrg], Jules, fransk diktare
(1860—87), en av symbolismens (se d.o.) mest
inflytelserika lyriker och tvivelsutan skolans
skarpaste intelligens. Han hade 1881—86
anställning i Berlin ss. lektör hos kejsarinnan
Augusta, medarbetade samtidigt i de franska
symbolist-tidskr. och utgav 1885 diktsaml. ”Les
complaintes”, som 1887 efterföljdes av
”Moralités légendaires”, sex novellistiska
självkarakteristiker kring kända legendgestalter (Salome,
Hamlet, Lohengrin etc.) i modern ironisk
förklädnad. L:s diktning, som filosofiskt skolats
hos Schopenhauer och Hartmann, ger i sin
makabra humor uttryck för en absolut
illusionslös syn på världen. — ”Oeuvres complètes”
(1903), ”Berlin, la cour et la ville” (postumt utg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>