Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - La Fayette, 2. Marie Joseph Gilbert du Motier de - La Fère - Lafitte, Jacques - La Follette, Robert - La Fontaine, Jean de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oavhängighetsdeklarationen 1776. 13/7 vicepresident i
nationalförsamlingen, blev han 15/7 befälhavare
för borgarbeväpningen, som han organiserade,
gav namnet nationalgardet och
trikolorsymbolen. Från dessa dagar till monarkiens
upphävande framstod L. som det nya
Frankrikes centralfigur. Samtidigt en storslagen
grandseigneur och en lidelsefull
frihetshjälte, entusiasmerade han massan: vid
federationsfesten 14/7 1790 brusade ovationerna starkare
mot honom än mot konungen. Men i sitt till
naivitet stegrade självmedvetande och sin
optimism underskattade han sina motståndare.
Rojalist och förankrad i det högre borgerskapet,
bekämpade han de demokratiska
strömningarna. Nationalgardets uppträdande mot
massorna, bl.a. vid massakern på Marsfältet 17/7 1791,
utnyttjades mot honom, hans folkgunst
underminerades, och när han, 1791 överbefälhavare
för en av arméerna mot Österrike, efter
Tuileriernas stormning 1792 ville marschera mot
Paris till kungens hjälp men trupperna sveko
honom, emigrerade han. Utåt betraktad som
revolutionens huvudman, blev han fängslad
av österrikarna och hölls inspärrad i Olmütz,
till dess Napoleon 1797 utverkade hans befrielse.
Politiskt overksam under Napoleons regim,
krävde han efter Waterloo dennes
abdikation. Från 1818 medl. av
deputeradekammaren, tillhörde L. dess yttersta vänster. Både i
U.S.A., där han 1824—25 gjorde en triumfartad
resa, och i Frankrike en symbol för
revolutionen, blev L. vid julirevolutionen 1830 åter chef
för nationalgardet. Han bröt snart med Ludvig
Filip och blev medl. av oppositionen i
deputeradekammaren. — ”Mémoires,
correspondance et manuscrits du général L.” (6 bd, 1837—
38), ”Corréspondance inédite de L.” (1903). —
Biogr. av B. Whitlock (2 bd, 1929), St. W.
Jackson (1930).
P.N-m.
La Fère [lafäˊr], stad i Frankrike, se
Fère, La.
Lafitte [lafiˊt], Jacques, fransk politiker
och finansman (1767—1844). Son till en
timmerman i Bayonne, kom L. vid unga år till
Paris, erhöll anställning vid bankirfirman
Perregau, befordrades snabbt och blev 1800
delägare däri. I kejsardömets finansoperationer
spelade L. en betydande roll men medverkade
dock ivrigt till Napoleons fall. 1816—19 var
han guvernör för Banque de France och inlade
stora förtjänster om det franska näringslivets
och myntväsendets stabilisering efter kriget.
Under restaurationstiden tillhörde L. sedan 1816
den radikala oppositionen i
deputeradekammaren men stödde regeringens finansiella åtgärder,
i den mån dessa sammanföllo med vad han
ansåg vara för en god statsekonomi nyttigt.
Vid revolutionen 1830 förmåddes han av
Casimir Périer (se denne) att taga ställning för
revolutionärerna och blev minister utan portfölj i
Ludvig Filips första ministär. 1830—31
premiärminister, utnyttjade han sin ställning till
att skaffa sin bankirfirma kontroll över
betydande delar av Belgiens statsfinanser och
näringsliv. 1831 drog han sig tillbaka till sin
bankirverksamhet. De belgiska engagemangen
visade sig olycksbringande, och en våldsam kris
1837 bragte hans bankinst. på fall. Genom en
nationalinsamling erhöll han dock möjlighet att
behålla sina palats och jordegendomar. Till
sin död tillhörde han deputeradekammaren,
där han intog en radikal hållning.
N.H-g.
La Follette [lafåläˊt], Robert Marion,
nordamerikansk politiker (1855—1925). F. i
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
