Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landowska, Wanda - Landowski, Paul Maximilien - Landquist, John - Landrichter - Landry, Adolphe - Landrygg - Landrys paralys - Landsalamander - Landsarkiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSARKIV
paganda för cembalospelet. I
Saint-Leu-la-Fo-rèt nära Paris har hon anordnat kurser, ägnade
åt musik av mästare från 1600- och
1700-talen. N.B.
Lando’wski, Paul Maximilien, fransk
bildhuggare (f. 1875), elev av Barrias. Redan
före världskriget hörde L. till de ledande
skulptörerna i Frankrike (”Kains söner”,
”Arkitekturen”), och efter freden har han utfört en
rad betydande monument över i kriget fallna,
bl.a. flera i Paris, i Bordeaux och Le Mans,
alla utmärkta av strävan efter monumental
enkelhet. G.S.
Landquist, John, filosof och
litteraturforskare (f. */i2 1881), fil. d:r i Uppsala 1909,
litteraturkritiker i
”Dagens nyheter” 1911—
17, i ”Aftonbladet”
sedan 1924, chef för
sisln. tidn:s politiska
och kulturella avd.
sedan 1932; led. av
Samfundet De nio
1913, dess
sekreterare sedan 1924. L. tog
redan i sin första bok,
”Filosofiska essayer”
(1906), upp
tidsproblemet och därmed
den genomgående tråden i sitt förf.-skap.
Under kritik av Kants tidsuppfattning kommer
han på egen hand in på Bergsonska
tankelinjer (se Bergson). Till denne ansluter
han sig sedan entusiastiskt, varvid han dock i
viktiga avseenden bevarar en självständig
hållning. Medan Bergson i tidsflödet mest betonar
den heraklitiska rörligheten, blir
beständigheten ett väsentligt tankemotiv hos L. Därmed
sammanhänger, att denne från första början,
särsk. i doklorsavh. ”Om viljan” (1908) och
”Essayer” (1913), har i den ”kvalitativa”, ej
or-saksbundna, tiden funnit de moraliska
riktlinjer, som Bergson först i ett 1932 utkommet
arbete markerat. Den psykologiska frihet, som
L. hävdar, har omedelbart etisk innebörd. Med
Kant menar han, att ”en fri vilja och en vilja
under sedliga lagar är det samma”. På
grundval av denna åskådning har L. sökt utforma
en historiefilosofi i bergsonismens anda.
Grundläggande därför, och f.ö. även för hans
uppfattning av poesien, äro hans i
”Människokunskap” (1920) utförda analyser, där han
särsk. tar ståndpunkt till Windelbands ocn
Rickerts uppfattning av historien. Ytterligare
behandlas det historie-filosofiska temat i ”Erik
Gustav Geijer” (1924). I detta sammanhang må
även nämnas essaysaml. ”Det levande förflutna”
(1919). L., som i sina litterära studier sökt
till
godogöra sig åtskilligt av Freuds psykoanalys,
har utg. monogr. över Heidenstam (1909), Ellen
Key (s.å.), Fröding (1916; ny uppl. 1927) och
Hamsun (1917; ny uppl. 1929), den utmärkta
översikten ”Modern sv. litteratur i Finland”
(1929) och essaysaml. ”Humanism” (1931).
L. har även red. ed. av bl.a. Strindbergs cch
Geijers skrifter. H.L.
Landrichter [la’ntri^tar], seLandgericht
Landry [lädri’], A d o 1 p h e, fransk politiker
och filosof (f. 1874). Deputerad 1910, tillhör
L. radikala vänstern; marinminister i
kabinetten Millerand och Leygues 1920,
undervisningsminister i Fran^ois-Marsals ministär 1924,
arbetsminister i ministären Laval 1931. G Liv.
Landrygg, se La n t r y g g.
La ml rys paraly’s [lädri’s], en av den franske
neurologen J. B. O. Landry (1826—65) 1859
beskriven sjukdomsbild, karakteriserad som en
nedifrån-uppåt snabbt fortskridande, slapp
förlamning, ofta med dödlig utgång. L.p. har
sedermera visat sig vara ett symlomkomplex, som
kan framkallas av olika orsaker. Man skiljer
mellan en form, där de sjukliga förändringarna
äro lokaliserade till ryggmärgen, samt en, vid
vilken de perifera nerverna äro drabbade. I
många fall finner man ej någon orsak till den
myelit, resp, polyneurit (se d.o.), som
konstateras; i andra fall uppträder L. p. i anslutning
till barnförlamning, epidemisk sömnsjuka,
rygg-märgssyfilis el. i samband med
infektionssjukdomar (t.ex. tyfus, pneumoni) el. vid
förgiftningar (t.ex. alkohol, arsenik). Ingen spec.
terapi finnes. B.S-ll.
Landsalamander, eldsalamander (se d.o.).
Landsarkiv, statliga arkiv i Sverige, som ha
att mottaga, förvara och ordna arkivhandlingar
från lokala ämbels- och tjänslearkiv samt från
kommuner, korporationer etc. och hålla dessa
tillgängliga för forskning. De förestås av en
landsarkivarie, som dessutom har att
inspektera vissa lokala arkiv. Inrättandet av 1.
beslöts av riksdagen 1897, sedan del blivit klart,
att de ofta av eldsvådor el. vanvård lidande
arkiven ute i orterna krävde åtgärder för sitt
tryggande. Förebilder för organisationen av 1.
funnos på åtskilliga håll i utlandet. — För till
fället finnas 1. i Uppsala för Svealand utom
Värmlands län, i Vadstena för Kronobergs,
Jönköpings, Kalmar och Östergötlands län, i
Lund för Malmöhus, Kristianstads, Hallands
och Blekinge län, i Göteborg för Göteborgs
och Bohus län, Skaraborgs, Älvsborgs och
Värmlands län. Dessutom finnas motsvarande
inrättningar i Visby för Gotland (med
namnet arkivdepå) och i Östersund för
Jämtlands län (med namnet länsarkiv). Ett 1. i
Härnösand för den övriga delen av Norrland
— 805 —
— 806 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
