Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskamp, landsmatch, federationsmatch - Landskamrer(are), -kansli, -kanslist - Landskap - Landskapskonst, -måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄNDSK AMRER (ARE |
landets bästa förmågor på området, men vid
fotboll, vattenpolo m.fl. kan även visst distrikt
el. viss förening representera landets
idrottsförbund. O.K-gh.
Landskamre’r(are), -kansli’, -kansli’st, se
Länsstyrelse.
Landskap. 1) Territoriella enheter inom
Sverige. Sveriges nuv. 1. äro av olika ålder och
ursprung. De nordligaste I. motsvara Norrlands
naturliga bygder, gå tillbaka till den tid, då
Norrlands kolonisation tog fart, och ha
uppenbarligen framkommit genom utbrytning ur
Hälsingland, vartill förr hela Norrlands kustland
räknades. Småland har uppkommit genom
sammanslagning av ett antal smärre naturliga
enheter el. land, ibland vilka märkas Njudung,
Finved, Värend, Tjust och Möre. I många fall
motsvara emellertid 1. själva i huvudsak de
gamla landen. Säkert gäller detta
Västergötland, Östergötland, Värmland, Uppland,
Södermanland, Västmanland, Närke, Gotland. Dessa
land äro — liksom de gamla smålanden —
naturvuxna och ha säkert under förhistorisk tid,
i vissa fall ännu under fornhistorisk lid, stått
självständiga gentemot varandra. Under äldre
medeltiden voro de så löst sammanfogade med
varandra till ett rike, alt detta med skäl kan
benämnas en ”landskapens union” under
Sveakungen. L. hade egen lag; landstinget var dess
dömande och lagstiftande myndighet, det
leddes av den folkvalde lagmannen. Den enda
gemensamma myndigheten över de olika 1. var
kungen. I och med kungamaktens växt och
samfundets aristokratisering, som slätade ut
de gamla gränserna, minskades l:s betydelse.
Deras representationer, landstingen, spelade
dock ännu under nyare tid mången gång en
betydande roll och konkurrerade med riksdagen
ss. skatlebeviljande myndigheter. Huvudsaki.
hade de dock betydelse ss. lagsagor. Numera
ha 1. ingen statslig funktion att fylla men äro
det oaktat tack vare sin naturvuxenhet och
djupt liggande rötter viktiga faktorer i sv.
samhälls- och odlingsliv. — Av de 1., som under
nyare tid tillfallit Sverige, kunna Härjedalen
och Jämtland betraktas ss. naturliga enheter.
Bohuslän utgör — ss. redan namnet säger — en
förvaltningsenhet av mindre hög ålder. De
skånska prov., Skåne, Halland och Blekinge,
vilka under den danska tiden hade gemensam
lag, synas i sin nuv. utsträckning ha
uppkommit på det sättet, att med huvudlanden
sammanväxt smärre land, med det urspr. Blekinge
Lister i v., med det urspr. Halland smålanden
Fjäre, Viske och Himle i n. samt med det urspr.
Skåne vissa småland, bl.a. Villand i n.o. B.
2) Geogr., område på fastlandet, som
uppvisar enhetliga, från omgivningen avvikande
terrängformer, växttäcke och antropogeografi
och som därför ter sig som en enhet. De
nämnda 3 karaktärsdragen äro vanl. mer el.
mindre klimatiskt betingade. Där bebyggelse
el. vegetation saknas, är olikheten i
terrängformer tillräcklig som l.-skiljande egenskaper. Ä
andra sidan kan olikhet i vegetation el.
bebyggelsetyp gentemot omgivningen vara så
framträdande, att ett område enbart på denna
grund ter sig som en geografisk enhet. En av
de rådande uppfattningarna om den geografiska
vetenskapen betraktar studiet av l.-typerna som
geografiens centrala uppgift. J.F.
Landskapskonst, -måleri, återgiver naturen
med vegetation, höjder, vatten o.s.v. i mer el.
mindre trogen efterbildning med figurer, djur
el. kulturföremål ss. bisaker. Landskapsporträtt
med troget avbildande byggnader o.d. kallas
veduter (utsikter). Framställning av vatten
utan större landparti, skepp på havet o.d.
kallas sjöstycke el. marin. — Den eg. 1.
är en sen företeelse. I den äldre egyptiska och
orientaliska konsten är naturen blott antydd
genom ett el. annat föremål; i den sengrekiska
och romerska antiken får landskapet större
spelrum och kan bli till små idyller, ss. i den
alexandrinska konstens reliefer, el. få en
heroisk karaktär, ss. i Odyssélandskapen i
Vati-kanska saml. Liknande prägel har 1. under
fornkristen tid; även under den äldre
medeltiden är naturen vanl. blott antydd i
stereotypa former. 1300-talets måleri medförde blott
en svag höjning på detta område, men under
1400-talet ser man landskapet få större
spelrum både i illustrationskonslen
(nederländskfranska miniatyrer) och i oljemåleriet
(bröderna van Eyck, Dirk Bouts). Perspektivet, som
redan börjat framträda i antiken, utbildas nu
alltmera, liksom belysning och ljusdunkel.
Ne-derländarna gå i spetsen (Gerard David,
Pa-tinir, P. Brueghel d.ä.). A. Dürer och de tyska
Kleinmeister göra detaljstudier i naturen. Även
hos italienarna, som annars länge bibehöllo det
stiliserade landskapet, ser man redan under
1400-talet olika landskapsformer uppträda, och
under 1500-talet uppväxer ur det stora
vene-tianska måleriet (Giorgione, Tizian) en
självständig 1., som dock först under 1600-talet gör
sig oberoende av de bibliska el. historiska
ämnena. Nederländarna gingo emellertid alltjämt
i spetsen både vad beträffar naturstudiets
noggrannhet, perspektivets genomförande och den
atmosfäriska behandlingen (ljusdunkel,
luftperspektiv: Rubens; van Goijen, Rembrandt,
Ruisdael m.fl.). Ideallandskapet med de stora
linjerna företräddes av N. Poussin; Claude
Lor-rain blev mästaren av de stämningsfulla
förtoningarna, en riktning som under 1800-talet
— 811 —
— 812 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
