Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landskapslagar - Landskapsmåleri - Landskapsmöten - Landskapsting - Landskapsvapen - Landskinnbaggar - Landsknektar - Landskontor, -kontorist - Landskrona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LANDSKAPSMÅLERI
materiella odlingens såväl som för den
allmänna politiska historien. Särsk. gäller detta de
sv. (och de norska) 1. Det avskilda läget
bortom haven har här bevarat uråldriga, stundom
hedniska rättsregler, ehuru den skriftliga
uppteckningen ju ej är så gammal. Språket är
också det inhemska fornsvenska, ej den
internationella lärdomens språk, latinet, vilket eljest
användes vid rättsuppteckningar i Europa.
Inflytandet av utländsk — romersk el. kanonisk
— rätt är i motsats till i andra europeiska
me-deltidslagar obetydligt. L. avspegla därför en
i huvudsak ogrumlad germansk
rättsuppfattning. Stora partier äro avfattade i en
allitte-rerande, udd-rimmande form, och
grundstommen utgöres av lagmännens lagförkunnelse,
lagsagan (se d.o.), vartill senare gjorts
varjehanda tillägg, beskrivningar av förelupna
rättsfall m.m. Västgötalagen har en ganska knagglig
och klumpig språkform, Östgöta- och
Upplandslagarna äro däremot stilistiska mästerverk,
bedömda efter sin tids måttstock. Vid deras
tillkomst ha trol. lärda och formsäkra andliga
medverkat, men även lekmännen i Sverige
synas ha ägt gåvan skriva lag och formulera
rättsbuden väl. De sv. 1. äro ”på ett knappast
överträffbart” sätt utg. av C. J. Schlyter i
”Sveriges gamla lagar” (13 bd, 1827—77), de norska
av R. Keyser m.fl. i ”Norges gamle love” (5 bd,
1846—95, 2 række, 1904 ff.); av de danska är
en ny uppl. med modern diplomatarisk apparat
under utg. under ledning av J.
Bröndum-Niel-sen, ”Danmarks gamle Landskabslove med
Kir-kelovene” (1920 ff.), äldre uppl. av P. G.
Thor-sen (1849—52). Jfr R. Geete, ”Fornsv.
bibliografi” (1930). E.K.
Landskapsmåleri, se Landskapskons t.
Landskapsmöten, se Landsortsmöten.
Landskapsting, se Landsting 1).
Landskapsvapen, se resp, landskap.
Landskinnbaggar, Ggmnoce’ rata, en stor och
omfattande grupp inom underordn. stinkflyn
(Hetero’ptera), utmärkt i sht genom i allm.
långa, 4—5-ledade antenner, vanl. 4-ledad
sna-bel och 3-ledade fötter (tarser). L. leva på
land, sällan på vattnet. S.Bgtn.
Landsknektar kallades det värvade fotfolk,
som vid medeltidens slut alltmera trängde
rid-darhärarnas rytteri i bakgrunden och vilka
bilda en viktig länk i det europeiska inf:s
utveckling. För furstarna låg det nära till hands att
genom värvning av soldnärer göra sig mera
oberoende av ständernas bifall till utskrivning
el. uppbåd och av vasallernas fullgörande av
deras krigstjänstskyldighet. Vanl. utställdes
värvningspatent åt ett antal överstar, kaptener,
kondottiärer, el. ock uppdrogs åt en enda
entreprenör att uppställa armén i dess helhet.
Landsknektar hålla rådslag. Teckning av
Urs Graf. 1515.
Värvningen förlädes gärna till folkfester och
marknader, och när den slutats, samlades reg.
till sina löpplatser; den gällde vanl. endast
för ett visst fälttåg, och efter dettas slut
över-gingo 1. ofta till andra krigsherrar. Särsk. un
der Maximilian I tog värvningen av 1. stor
omfattning; främsta rummet intogo schweiziska
och tyska 1. L:s beväpning utgjordes av svärd
jämte pik el. hillebard; i varje Fähnlein
fun-nos dessutom hakeskyttar, vilkas antal med
tiden ökades. Beklädnaden var oenhetlig,
uniformer saknades. L. voro dugliga i striden,
men i övrigt råa och tygellösa, varför de
gjorde sig hatade av befolkningen. Benämningen 1.
upphörde med 1600-talets utgång. E.O.B.
Landskontor, -kontorist, se L äns s t y r
el-s e.
Landskrona (under Erik av Pommern
uppkallat efter hamnplatsen Landör; jämte vissa
andra lika lydande medeltida slottsnamn efter
de tyska slottsnamnen Land(s)cron(a), -crone),
stapelstad i Malmöhus län, vid Öresund, på ett
utskjutande landparti, som i n. begränsar
Lund-åkrabukten; 10,95 kvkm., därav 10,81 land (ung.
hälften utgöres av åker); 18,879 inv. (1933).
Den särsk. i n. delen mycket grunda
Lund-åkrabukten genomskäres vid L. av en trol.
under den senglaciala landhöjningen av Saxån
uteroderad flodränna, som i lä av Gråen bil-
— 815 —
— 816 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
