Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappland, 1. Sveriges nordligaste landskap - Klimat - Växt- och djurvärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAPPLAND
Sommaren (antalet dagar med en medeltemp.
av mera än 10°) räcker i inre L. i c:a U/2 mån.
(Stensele 83, Gällivare 75 och Jokkmokk 81
dagar). I fjällen förkortas den med avtagande
avstånd från havet (Riksgränsen 23 dagar).
Detta framgår också av Suorvas och Abiskos låga
julimedeltemp. (11,5°, resp. 11,7°). Att alltså
kon-tinentaliteten är störst i inre L. och avtar mot
fjällen i v., visar också den årliga
temp.-ampli-tuden (i Karesuando 27°, i Jokkmokk 28,8°,
men i Kiruna 24° och Riksgränsen 21,»°).
Detta framgår även av den årliga
nederbördsmäng-dens fördelning. L. har Sveriges både
neder-bördsrikaste och nederbördsfattigaste klimat.
Tab. 1. Medeltemperatur.
Jan. Juli Äret
Karesuando .... —14,5° 12,5° —2,7°
Riksgränsen .... —11,5° 10,4° —2,5°
Gällivare ...... —12,9° 13,8° —1,1°
Kiruna ........... —12,3° 11,7° —2,2°
Jokkmokk.... —14,4° 14,4° —l,o°
Kvikkjokk... —13,6° 13,2° —1,3°
Stensele ....... —12,i° 13,9° — O,o°
Tärnaby..... —10,8° 12,3° —0,5°
Tab. 2. Nederbördsmängd i mm.
Juni—aug. Året
Karesuando .................. 168 307
Riksgränsen ................. 227 1,169
Abisko....................... 120 282
Jokkmokk .................... 177 408
Stensele .................... 166 440
Det inre L. har mångenstädes t.o.m. mindre än
400 mm. årl. med ända till halva
årsnederbörden under de 3 sommarmånaderna. I fjällen är
däremot nederbörden mycket stor. Riksgränsen
uppvisar den högsta uppmätta
nederbördsmäng-den i Sverige, varav blott Vs faller under
sommaren. På indirekt väg har dessutom fastställts,
att fjällens högre nivåer ha en årsnederbörd av
1,500—3,000 mm. J.F.
Växt- och djurvärld. I inre och ö. L. härska
skog och myr. Den senare täcker en stor del
av de jämna platåytorna, särsk. i n.ö., där den
intager ända till 50—60 °/o av totalarealen.
Däremot äro de svagt välvda ryggarna och
bergkullarna liksom älvdalarnas sidor täckta av
barrskog, ant. gran- el. tall- el. båda
tillsammans. Undervegetationen består merendels av
ris; på grusmarker är den i tallskogen ofta
utbildad som ren lavhed. Allteftersom
urbergsplatåns höjd ö.h. långsamt stiger från s.ö. mot
n.v., närma sig bergens krön alltmera
skogs-gränsen, vilken de i n. L. nå på täml. ringa
avstånd från L:s ö. gräns. Skogsgränsen ligger
här 550—600 m.ö.h. och består vanl. av gran
men stundom av tall. Barrskogsgränsen sjunker
småningom mot n.v., och på urbergsryggarna
uppträder snart ovanför densamma ett bälte av
björkskog med mot n.v. växande vertikalbredd.
Redan inom urbergsplatån finnas alltså berg
med topparna och även ryggarna uppskjutande
inom fjällregionen. Ehuru belägna utanför
fjällkedjan måste de alltså räknas till fjällen. De
sakna dock högfjällens mera djärva former, i
det att de ju blott utgöras av urbergsplatåns
mjukt modellerade ryggar och kullar, som
skjuta upp över skogsgränsen. Dessa fjäll pläga
benämnas lågfjäll. I trakten av Gällivare ligger
på dem björkskogsgränsen c:a 620—650 m.ö.h.
och stiger till c:a 700 m. vid ö. glinten för att
inne i högfjällskedjan nå 730—800 m.
Björkskogsbältet har i n. L. flerstädes en
vertikalbredd av 250—300 m., och där, ss. i Karesuando
och Jukkasjärvi, även själva urbergsslätten
ligger ovanför barrskogsgränsen, täcker den
sammanhängande björkskogen milsbreda vidder. I
n. L:s högfjäll behärskar denna dalbottnarna
och dalsidornas lägre delar, men dess övre
gräns sjunker mot v., och det v. silurbältet
tillhör mångenstädes i sin helhet fjällregionen. I
dennas nedre del, där det fanerogama
växttäcket är jämförelsevis sammanhängande,
dominera fjällhedar i ö. och fjällängar i v. Hedarna
äro både ris- och gräshedar. Alla sv.
fjällväxtarter utom 4 finnas inom L. Ett antal av dem
äro ej anträffade s. om Pite älv, ss. Arni’ca
alpi’na, Cassi’ope tetrago’na, Hiero’chloe
al-pi’na, Pedicula’ris hirsu’ta och fla’mmea. En
del äro t.o.m. begränsade till Torne lappmark:
Chrysosple’nium alternifo’lium v. tetra’ndrum,
Mela’ndrium affi’ne, Platanthe’ra pa’rvula,
Ra-nu’nculus sulphu’reus, Stella’ria lo’ngipes och
Trise’tum subalpe’stre. — IL. äro arktiska
djurarter vanligare än i andra fjälltrakter av
Sverige. I tundraregionen ovanför trädgränsen
träffas fjällräv, snö- och lappsparv, fjällärka
och fjällpipare, i videbältet fjällabb,
fjällugglor, fjällripa. I dessa områden men även mer
el. mindre i skogstrakterna förekomma järv,
fjällämmel, fjällvråk, jaktfalk, fjällgås,
mosnäp-pa och alfågel. Karakteristiskt för björkbältet
är förekomsten av simsnäppan, i detta och
skogsbältet träffas rödbruna och gråsidiga
skogssorken, rödvingetrast, blåhake, strömstare,
vårfågel, bergfink, gråsiska, dvärgfalk,
kungsörn, dalripa, enkelbeckasin, småspov,
glutt-snäppa, knipa, vigg, svärta, sjöorre, berg-,
bläs-och stjärtand, smålom och småskrake.
Uteslutande i barrskogsbältet leva skogslämmel,
lappmes, tallbit, lavskrika, sidensvans, 3-tåig
hackspett, lapp- och hökuggla, järpe, sädgås
och sångsvan. Huvudsaki. i skogstrakterna
träffas varg, björn och lo. Av fiskar går rödingen
— 935 —
— 936 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
