Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lappland, 1. Sveriges nordligaste landskap - Dialekt - Folkminnen - Vapen - Konst - Litteratur - Lappland, 2. Finlands nordligaste landskap - Lappland, 3. Ryska - Lappljung, fjälljung - Lappmark - Lappmarkens andra kontrakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAPPMARKENS ANDRA KONTRAKT
”Substantivböjningen i Västerbottens folkmål”
(1929). H.G-r.
Folkminnen, se Lappar.
Vapen. Enl. k.br. 18/i
1844: ”1 silfverfält
fram-vänd vildman, naturlig
färg, med löfgördel, grön,
håller i högra handen en
öfver högra axeln lagd
träklubba, naturlig färg”.
Vapnet är känt sedan
1660. N.L.R.
Konst. Om den för L. egendomliga
folkkonsten se Lappar. Den kyrkliga konsten
i L. är sen; ett och annat träkapell uppfördes
under 1600-talet, och konstskickligt snidade
inventarier förekomma i några av L:s kyrkor.
Under detta årh. har Kiruna (se d.o.) höjt sig
till ett litet konstcentrum. — L:s landskapliga
skönhet blev från 1800-talets början föremål
för reseskildrares och tecknares
uppmärksamhet (A. F. Skjöldebrand, ”Voyage pittoresque
au Cap du Nord”, m.fl.). En särsk. betydelse
ägde C. A. Petterssons planschverk ”L., dess
natur och folk” (1866). I Europas konst
infördes L. genom J. F. Höckert. Även
Düssel-dorfskolan (Axel Nordgren m.fl.) upptog L. i
sin motivkrets. Här följde P. D. Holm,
bröderna J. och C. Tirén, C. Johansson samt (kring
Kiruna) C. Wilhelmson, K. Nordström och prins
Eugen. Folkliv och folktyper ha upptagits av
bl.a. Albert Engström. E.W.
Litteratur. Bland viktigare arbeten om L.
märkas: P. Högström, ”Beskrifning öfver de
til Sveriges krona lydande Lapmarker” (1747);
C. A. Pettersson, ”L.” (1866); G. v. Düben, ”Om
L. och lapparne” (1873); F. Svenonius,
”Väster- och Norrbottens län” (1896),
”Sammandrag af reseturer i L.” (4 uppl. 1909) m.fl.
arbeten; O. Bergqvist & F. Svenonius, ”L.”
(1906—08); N. Ramselius, ”Vår nordliga
hembygd” (1920), ”Norrbotten” (2 bd, 1921); A.
A. Hülphers, ”Samlingar til en beskrifning
öfver Norrland. 5:3. Om Lappmarken” (1922);
”Sv. turistför:s resehandböcker. L. 2.” (1923),
”N. L. och Norrbotten” (2 uppl. 1932); P. A.
Lindholm, ”Västerbotten” (1926); G. Bergfors
& A. Neander, ”Norrbotten” (2 bd, 1928); Sv.
turistför:s årsskrift” (1929); G. Åsbrink, ”övre
Norrland” (3 uppl. 1932); kalendrarna
”Från bygd och vildmark” (1910, 1914—32),
”Västerbotten” (1920 ff.) och ”Norrbotten”
(1922 ff.); flera arbeten av Hj. Lundbohm samt
geologiska arbeten av A. Gavelin, A. Hamberg,
A. G. Högbom, O. Sjögren m.fl.
Reseskildringar av bl.a. J. Fr. Regnard (reste 1681),
C. v. Linné (1732), Outhier (1735—37), J. Acer-
bi (1802), E. D. Clark, L. v. Buch, J. W.
Zetter-stedt (1822), D. v. Hogguér, J. Engström, W.
H. Wheelwright, K. E. Forsslund (1914), R.
Fitinghoff (1915), O. Elgström (1919—29),
Julia Svedelius (1924), H. N. Pallin (1927), Elsa
Wideblom (1927), G. Dahl (1931), viktigast
dock P. Læstadius, ”Journal” (1831—33; ny
uppl. 1928). Skönlitterära
skildringar från L. finnas av bl.a. A. Agrell, B.
Berg, E. Didring (”Malm”), G.
Hertzman-Eric-son, P. A. och V. Lindholm, E. Melander, G.
H. Mellin, A. Neander, H. Samzelius, Hj.
Wes-teson. — Jfr Lappar. C.V.J.
2) L., fi. Lappi, Finlands nordligaste
landskap, omfattar ung. nuv. Lappmarkens och
Petsamo hd i Uleåborgs län; 69,395 kvkm.;
23,222 inv. (1931). I n.v. i Enontekis går en
del av Kölen genom L. med Halditsjåkko (1,324
m.ö.h.) som högsta topp. I Muonio nära
gränsen mot Sverige finnas fjällryggar m®d
Pallas-tunturi (858 m.) och Ounastunturi (762 m.)
som högsta toppar. Vid Tana älv höja sig en
del fjäll (Paistunturi m.fl.) över 600 m., medan
terrängen kring Enare träsk är lågläntare.
Fjälllandskap finnas vidare i Petsamo samt i
Saari-selkä vid gränsen mot Ryssland, högsta topp
Jonlaki (719 m.). I övrigt är landet
övervägande platåartat. Det avvattnas i n.ö. genom Tana
älv, Enare träsk och dess utlopp Paatsjoki,
Petsamojoki m.fl. älvar till Ishavet, i s. genom
Kemi samt Muonio och Torne älvar till
Bottniska viken. — Berggrunden består huvudsaki.
av granit, granitgnejs och skiffrar, kring Enare
träsk granulit, vidare kvartsit m.m. I Ivalo
älvdal ha gjorts guldfynd, i Petsamo fynd av
nickelförande malmer. Längst i n. dominerar
fjällvegetationen. Barrskogsbältet går i n.v. ung.
till 68°30’, i n.ö. något högre. Stora delar av
s. L. upptagas av myrmarker. Landskapets
befolkning har urspr. utgjorts av lappar. Senare
har dock en talrik invandring söderifrån ägl
rum. Av den nuv. befolkningen talade 2,109
personer lapska (1930), återstoden finska. Mdn.
3) Ryska L. motsvaras närmast av
Kolahalvön och det mellan nämnda halvö och
finländska gränsen belägna Murmanområdet. Mdn.
Lappljung, fjälljung, Phyllo’doce cæ
ru’lea, av fam. ljungväxter, är en på fjällhedar
i n. Sverige allmänt förekommande, 1—2,5 dm.
hög dvärgbuske med läderartade, nästan
barrlika blad och flocklikt samlade, violettblå
blommor. A.V-e.
Lappmark, se Lappar, sp. 927.
Lappmarkens andra kontrakt, i Luleå stift,
omfattar Arvidsjaurs sockens, Arjeplogs
lappmarks samt delar av Lycksele, Norsjö och Malå
tingslag och består av 6 pastorat, näml.
Ar
— 941 —
— 942 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
