Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Larsson, Carl - Larsson, Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LARSSON
Efter flera resultatlösa tävlingar tillerkändes
L. 1891 första priset. S.å. flyttade han till
Stockholm, men först 1896 blev han satt i
tillfälle att fullborda freskerna på trapphallens
sex fält, där motiven tagits ur 1700-talets sv.
konsthistoria. Två år därefter utförde han
plafond- och lunettmålningar i den då nya Kungl.
teaterns foajé. Av hans under de följ, åren
tillkomna verk av liknande slag förtjäna särsk.
nämnas: fresken ”Skolgossarnas korum” (N.
latinlärov. i Stockholm, 1901), ”Ute blåser
sommarvind” (olja; S. latinlärov. i Göteborg),
”Gustav Vasas intåg i Stockholm” (olja på duk;
1907 i Nationalmuseums övre vestibul),
plafondmålningen ”Dramats födelse” (Dramatiska
teaterns publikfoajé, 1908). L. hade även tänkt
att få täcka pendangfältet till Gustav
Vasa-väggen i Nationalmuseum. 1913 blev skissen
färdig till ”Midvinterblot vid Uppsala tempel”,
en högdramatisk scen från hednatiden, då en
konung frivilligt offrar sig för
åstadkommande av god årsväxt. Om denna målning, som
1925 på prov uppsattes på sin tillämnade plats
och till sommaren 1933 fått hänga kvar, står
fortfarande strid. Själv ansåg L.
”Midvinterblot” som sin största konstnärliga insats.
1901 bosatte sig L. i Sundborn i Dalarne,
där sedan hustrun, målarinnan Karin Bergöö,
barnen samt husets gäster blevo hans flitigast
använda modeller. Dessa hans hembilder —
oljemålningar och akvareller —, vilka
grundläde en popularitet, som knappast någon sv.
konstnär före honom uppnått, kunna nog
räknas i hundratal. Huvudparten är akvareller,
t.ex. ”Ett hem” (Nationalmuseum, en serie
omfattande 26 n:r). En följd av
reproduktions-verk av dessa hembilder — med förklarande,
ofta dråplig text av målaren själv — ha
utgivits: ”De mina” (1896), ”Ett hem” (1899),
”Larssons” (1902), ”Spadarvet” (1906), ”Ät
solsidan” (1910). Den sistn. boken blev i sin
tyska ed. en verklig folkskrift, utg. i
massupplagor. L. var även porträttmålare och etsare.
I självporträtten har han kanske givit sitt
bästa. Belägg härför lämnar t.ex.
självporträttet i helfigur från 1900, Göteborg. Ett annat,
som han kallar ”Självrannsakan”, målade han
1906 för Uffizigalleriet i Florens. Även hans
två porträtt av Oscar Levertin (1906) fängsla
starkt. I porträtten betonas ofta linjen,
konturen i främsta rummet, och på flera av sina
mest lyckade människoframställningar — Aug.
Strindberg t.ex. (i Nationalmuseum) — har L.
nästan helt avstått från färgen. Denna
förkärlek för teckningen på färgens bekostnad
blev tydlig ganska snart efter bosättningen i
Sverige. De franska inflytelserna gjorde sig
sedan allt mindre märkbara, och L:s konst fick
en utpräglat svensk karaktär. Att denna
utveckling betingats av påverkan från bl.a. sv.
allmogekonst, torde vara säkert. Själv har L.
en gång om dalamålningarna yttrat, att de visa,
hur en verklig svensk ser och känner. Han har
framhållit deras klarhet i linjerna, deras enkla,
rena färger, deras spelande hurtiga humör.
Med dessa ord har L. även träffande
karakteriserat sin egen på nästan alla konstens
områden hemmastadda verksamhet. — Som
etsare var L. elev av L. Lowenstam under
akademitiden samt senare 1895—96 av A.
Tallberg. Hans etsade verk — över
hundratalet blad — jämte den mångfald
studieteckningar han efterlämnat — i Nationalmuseum
över 200 st. — utgöra ett viktigt material
för ett rättvist bedömande av hans betydande
och bestående insatser i sv. konsthistoria. L:s
konst och liv visa ung. samma bild: en i
lyckans dagar tacksam människa, vilkens innersta
åtrå var att göra andra glada. Till gengäld
omfattades han också av det sv. folket med en
tillgivenhet, som överlever honom. L. är
representerad framförallt i Nationalmuseum och
Thielska galleriet, Stockholm, samt i Göteborgs
konstmuseum; dessutom i Luxembourgmuseet,
Paris; Nationalgalleriet i Berlin; Statens
Museum for Kunst, Köpenhamn; Malmö museum;
Sundborns sockenstuga (porträttserie i olja av
kommunalmän och hantverkare) o.a. — Litt.:
J. Kruse, ”C. L. som målare” (1913); G.
Nordensvan, ”C. L.” (1920—21); A. Romdahl, ”C.
L. som etsare” (1913); C. L., ”Jag” (1931). A.A-g.
Larsson, Hans, filosof, diktare och
pedagog (f. 18/2 1862), prof, i teoretisk filosofi i Lund
1901—27, led. av Sv.
akad. 1925. L:s
egenart är betingad av
stark samhörighet
med den skånska
hemtraktens
bondetradition. Parallellt
och i nära kontakt
med sin syssling Ola
Hansson upplevde
han serien av andliga
brytningar från
efter-romantik över
naturalism, radikal
upp
lysning och nyttomoral till 1890-talets estetiskt
orienterade livsvärdering. Där frändens lyriska
temperament reagerade med kriser, blev
filosofen eggad till synteser; ett huvudmotiv i hans
tänkande blir att ta vara på det mesta
möjliga av den positivistiska erfarenhetsfilosofiens
landvinningar och inordna detta i ett
normsystem i den klassiska idealismens stil,
konstruerat med utgångspunkt i den Kant-Fichteska
— 977 —
— 978 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
