Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - La Tène-kulturen - La Tène-tiden - Latenstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA TÉNE-TIDEN
dennas höga ståndpunkt bidrog användningen
av drejskivan. Från de klassiska folken
upp-togos en del ornamentala element, som
omarbetades till en keltisk stil, vars egendomliga
”fiskblåsmönster” fortlevde ned i medeltiden.
Efter grekiska och makedoniska förebilder
slogos mynt, de första n. om Alperna. L:s
befästa städer återgå sannolikt till klassiska
förebilder. — Av O. Tischler indelas La-Tène-tiden
i 3 skeden, vilka av Dechélette tidsbestämts till
500—300, 300—150 och 150—Kr.f. Då de
grekiska inflytelserna till en början otvivelaktigt
förmedlats av etruskerna (se Italien, sp.
147), kan dock L:s början förmodas stå i
samband med kelternas invasion i Italien och
sålunda infalla ett årh. senare. Ss. L:s vagga
betraktar man Rhenområdet. Till stor del genom
de keltiska folkvandringarna spriddes den under
de följ. årh. ut över Europa, som den tiden
närmast före Kr.f. behärskade med undantag för
de klassiska länderna (se dock Italien, sp.
147). L:s vidsträckta område kan uppdelas i 3
provinser: de av kelter bebodda delarna av
Europas kontinent, England-Irland samt det
germanska Nordeuropa. Inom det förstn.
området ligger tyngdpunkten i trakterna mellan Rhen
och mellersta Loire. Frankrikes fynd från detta
skede härröra företrädesvis från landsdelarna ö.
om Seine-Saöne, där de intressanta
vagngravarna äro talrika (se Frankrike, sp. 38). Till
de rikaste av dessa höra de vid La Gorge
Meil-let och Somme Bionne. Den fullständighet,
varmed bronsålderns brandgravskick nu
undan-tränges av skelettgraven, torde vara att
tillskriva det etruskiska inflytandet (se Gravskick,
sp. 762). L:s slutskede i Frankrike uppvisar
fasta fornminnen av stort intresse, däribland
den befästa staden Mont Auxois, Cæsars Alesia.
— I Tyskland har L. sitt huvudområde kring
mellersta Rhen. Från skedets början föreligger
här, t.ex. vid Waldalgesheim ett betydande
antal ”furstegravar”, högar av betydande
dimensioner och med rik utstyrsel av vapen,
guldsmycken och införda grekiska kärl, vanl. av
brons. Starka grekiska och italienska
inflytelser från denna tid framträda även i andra
delar av Sydtyskland, särsk. Bayern. Böhmen
och Mähren, Övre och Nedre Österrike, Ungern,
Siebenbürgen, Polen samt v. och s. Ryssland
uppvisa talrika fynd, tillhörande L. Bland
Böh-mens fornminnen från denna tid märkes särsk.
den befästa staden Stradonic med många
gravar. I Ryssland synes L. i viss mån ha stannat
i utvecklingen och i täml. tidig form ha
kvar-levat till årh. e.Kr., då den starkt påverkar
goternas kultur. — England (se d.o., sp. 638)
företer en livskraftig L., dock först från slutet av
300-talet f.Kr. och i någon mån nationellt färgad.
Vid samma tid intränger L. även på Irland (se
d.o.), där den slår kraftigt rot och i förening
med andra element skapar en ornamentik, som
fortlever ned mot slutet av 1300-talet. — Även
på det germanska Nordeuropa, mot vilket de
keltiska folkvandringarna aldrig riktade sig,
sätter L. utomordentligt kraftigt sin prägel de
båda årh. närmast f.Kr. Den germanska
kulturen bygger dock även på traditioner från
bronsåldern och Hallstattkulturen. I betydande
grad blevo även de från kelterna upptagna
forn-saksformerna ombildade och självständigt
utvecklade på germansk botten. Sitt nationella
gravskick —•’ likbränningen — bibehålla
germanerna i stort sett under hela den förromerska
järnåldern, skelettgravar uppträda endast
sporadiskt. Tack vare dessa förhållanden kan man
i mellersta Tyskland under början av järnåldern
urskilja gränsen mellan de båda folken.
Kelterna inneha vid denna tid ännu Thüringen men
undanträngdes under de följ. årh. av
germanerna. Samtidigt spred sig L. över Nordtyskland
och Skandinavien, där den dock ej slog igenom
förrän under 2:a årh. f.Kr. I n.v. Tyskland äro
likväl traditionerna från bronsåldern länge av
betydande styrka; detsamma gäller Jylland.
Svårförklarlig är under sådana omständigheter
den tidiga och utpräglade L. i fyndet vid
Hjort-springkobbel (se d.o.). På östgermanskt
område, där L. först iakttogs på Bornholm (se d.o.),
är den numera väl känd från det tyska
fastlandet och delar av Polen. Gravfältet vid
Rond-sen i Westpreussen visar, huru L. här
omformas genom förening med det från Italien
inlånade brandgropsskicket (se Gravskick,
sp. 762). Även genom vapen och andra
forn-saksformer intar den ostgermanska
kulturgruppen en självständig ställning. I Skandinavien,
där fynden bli rikligare först under sista årh.
f.Kr., gör sig L. gällande både i sin väst- och
östgermanska ombildning. — Litt.: J.
Déche-lette, ”Manuel d’archéologie préhistorique”, 2:3
(1914). G.Em.
La Tène-tiden [latä’n-], benämnes det skede
av Europas förhistoriska tid, som kännetecknas
av La Tène-kulturen (se d.o.).
Late’nstid är den tid, som förflyter mellan
retningsögonblicket och utlösningen av den
fysiologiska effekten hos ett organ. Mest
studerad är 1. vid den elektriska retningen av
muskler och nerver. Om man ger en isolerad muskel
en elektrisk stöt, förflyta några hundradelar av
en sekund, innan den sammandrager sig
(muskelns L). Ledes retningen till muskeln genom
nerver, blir 1. längre, beroende på nervbanans
längd (t.ex. reflexbåge genom ryggmärgen el.
komplicerad omkoppling i storhjärnan). Ret-
— 1007 —
— 1008 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
