Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lastnings- och lossningsanordningar - Lastningssedel (inlastningssedel) - Lastpenningar - Lastplats - Lastprofil - Lastskala - Lastvattenlinje - Lastångare - Lasur - Lasurblått - Lasurfärg - Lasurit - Lasurmåleri - Lasursten - László, Philipp - Lat - Lat. - La Tâche - Latakia - La Tène - La Tène-kulturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA TÉNE-KULTUREN
Fig. 3.
vägsvagnar och lossas med gripskopor.
Spannmål lossas numera vanl. med särsk.
fasta el. flytande spannmålssugare (fig. 3). Den
i fig. visade spannmålssugaren har en
kapacitet av 300 ton i timmen. För
styckegodsets lastning och lossning i hamnar finnas å
kajerna fasta el. körbara kranar ofta
portalkranar (se Kran, fig. 3—4). Dessa kajkranar
konstrueras i regel för 3—5 tons last. Tyngre
styckegodslaster hanteras i hamnar ofta med
pontonkranar (se Kran, fig. 8). T.Hrn.
Laslningssedel (i n 1 a s t n i n g s s e d e 1),
handling, som användes vid fartygsbefordran
av gods, då anmälan om skeppningen göres till
rederiet el. dess agenter. En del av I. tjänar
ofta som lastkvitto, i det den återställes till
avlastaren, försedd med styrmannens erkännande,
att godset mottagits. Vhgn.
Lastpenningar, avgift, som enl.
tulltaxeförord-ningen erlades med 10 öre pr nettoton av
fartyg, inkommande till sv. hamn från utrikes ort
med last; avskaffades 1929. H.S-k.
Lastplats, å järnvägslinje belägen trafikplats
med sidospår, avsedd endast för lastning och
lossning av gods. E.R.S.
LastprofiT vid järnväg angiver de mått å
vagnar och laster, som ej få överskridas. För
kontroll härav finnas å vissa stationer s.k.
lastmallar med rörliga delar, som begränsa
det tillåtna utrymmet. E.R.S.
Lastskala, för handelsfartyg uppgjort
diagram, utvisande sambandet mellan ett fartygs
medeldjupgående (vanl. angivet såväl i eng. fot
som meter) och vikten av häremot svarande
last, inkl, bränsle. T.Hrn.
Lastvattenlinje, den vattenlinje, till vilken ett
fartyg nedlastas enl. sommarfribordsmärket. L.
betecknas å ritningar med LVL och avses oftast
att sammanfalla med konstruktionsvattenlinjen
(se d.o.). T.Hrn.
Lastångare, se Handelsfartyg.
Lasu’r (jfr Azur), se L a s e r a.
Lasurblått, se Ultramarin.
Lasurfärg, målarfärger, som ej i likhet med
täckfärger helt dölja grunden utan genom sin
genomskinlighet låta den skimra igenom. —
Lasurblått, azurblått, se Azur. G.V.
LasurFt, se Lapis 1 a z u 1 i.
Lasurmåleri, se L a s e r a.
Lasursten, se Lapis lazuli.
Låszlo [lä’slä], Philip p Alexius,
ungersk porträttmålare (f. 1869), kom efter
studier i Budapest samt i München till Paris, där
han blev elev av J. Lefebvre och B. Constant.
Efter 1894, då han hade stor framgång med ett
porträtt av furst Ferdinand av Bulgarien, har
hans stjärna ständigt varit i stigande, och
fortfarande är han den av Europas furstehus och
aristokrati mest anlitade porträttmålaren. Även
i U.S.A. har hans framgång varit betydande.
Kritiken, som ofta tadlat hans mot ytlig elegans
tenderande maner, har lämnat hans popularitet
oberörd. F.n. är L. bosatt i London. Han är
representerad bl.a. i Luxembourg-museet i
Paris och i galleriet för modern konst i Rom o.s.v.
— Litt.: Monogr. av O. v. Schleinitz (1913).
A.A-g.
Lat, se Indisk konst, sp. 1,029.
Lat., förk. för latin{sk) och latitud.
La Tåche [lata’f], ett rött bourgognevin (se
d.o.).
Latakia, stad i Syrien, se L a d i k i j e.
La Tène [latä’n], ort vid n.ö. hörnet av
Neu-chåtel-sjön, Schweiz, bekant för en här i
mitten av 1800-talet upptäckt boplats från tidig
järnålder. Först uppfattad ss. pålbyggnad (se
d.o.), blev denna till sin karaktär klarlagd
genom E. Vougas undersökningar. Det rika
materialet från L. blev grundläggande för studiet
av den efter fyndplatsen uppkallade
La-Tène-kulturen (se d.o.). — Litt.: P. Vouga, ”L.T.”
(1923). G.Em.
La Tène-kulturen [latä’n-] benämnes efter
fyndplatsen La Tène på förslag av H.
Hilde-brand den odling, som i Europa avlöste
Hall-stattkulturen (se d.o.). I ännu högre grad än
denna är L. skapad och uppburen av kelterna.
I motsats till Hallstattkulturen med dess
italienska påverkningar kännetecknas emellertid L.
av grekiska inflytelser. Hallstattmaterialets
platta och uthamrade former ersättas av starkt
profilerade. I fråga om järnets utnyttjande till
vapen, verktyg, spännen o.a. föremål visar L. en
betydande överlägsenhet. Från kelterna
upptogs Certosafibulan och utvecklades i
självständig riktning (se F i b u 1 a). Även emaljtekniken
inlånades från Medelhavsländerna, och
keramiken var starkt påverkad från detta håll. Till
— 1005 —
— 1006 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
