Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Legalska provet - Le Gascon - Legaspi - Legat (testamente) - Legat (sändebud) - Legatar - Legation - Legationspredikant - Legationsråd - Legationssekreterare - Legato - Legatus - Legend
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LE GASCON
vändes för påvisning av aceton i urin.
Alkalisk urin försättes med
nitroprussidnatriumlös-ning, varvid en gulröd färg uppstår, vilken vid
surgörning övergår i körsbärsröd. Wk.
Le Gascon [lagaskå’], fransk
bokbindaremästare, om vars levnad intet är bekant. Han
nämnes som en framstående mästare i
dokument från 1600-talets början. Intet arbete är
signerat med hans namn, men med stöd av en
gammal tradition ha flera arbeten tillskrivits
honom. En tid ansågs L. endast vara ett
tillnamn (”gascognaren”) till en annan samtida
bokbindare, Badier, som signerat ett antal
arbeten. Badier måste dock anses som en
efterföljare till L. Dennes bokband karakteriseras
av att pärmarna utfyllas av ett rikt guldtryckt
ornament, sammansatt av punkterade spiraler
inom fält, inramade av ett flätverk av släta
band. E.F.F.
Lega’spi, stad på Luzon, se A 1 b a y. ■
Lega’t (lat. lega’tum, av lega’re, förordna),
i äldre romersk rätt namn å i testamente särsk.
tilldelad förmån, viss sak el. penningsumma,
att skilja från den universelle
testamentstaga-rens rätt till efterlämnade förmögenheten i dess
helhet el. till vissa restdelar därav. Den nya sv.
testamentslagen 1930 har upptagit dessa namn
och denna åtskillnad. — Legat a’r, den som
erhållit el. i testamente insatts som mottagare
av ett 1. E.K.
Lega’t (lat. lega’tus). 1) I forntidens Rom dels
sändebud, dels (i republikansk tid) av senaten
utnämnd medhjälpare och rådgivare åt
fältherre el. provinsståthållare, i militärt
hänseende ung. general (adjutant), under kejsartiden
ståthållare (utnämnd av kejsaren) i kejserlig
provins (legatus Augusti el. Cæsaris pro
præ-to’re) el. fast chef för en legion med
tillhörande auxiliartrupper (l. legio’nis). H.Sj.
2) Påvliga sändebud med huvudsaklig uppgift
att leda den katolska propagandan i resp, länder.
L. indelas i lega’ti nati, då värdigheten är
knuten till vissa biskopsämbeten närmast ss. en
hedersbevisning, samt l. dati, påvens eg. och
med särsk. befogenheter utrustade sändebud, av
vilka de förnämsta (l. a la’tere) utväljas bland
kardinalerna och de lägre (nuntierna) bland
biskoparna. Till 1. räknas även de
apostoliska vikarierna (se d.o.). K.G-w.
Legata’r, se Legat.
Legation [-Jo’n] (fra. légation, till lat.
lega’-tus, sändebud), beskickning (se d.o.).
Legationspredikant, präst, anställd vid
legation. De sv. 1. (i Paris, London, Berlin,
Köpenhamn, Oslo och Helsingfors) äro även
kyrkoherdar vid resp. sv. församling. Sedan denna
avgivit förord, tillsättes 1. av K.m:t. A.M-n.
— 1135 —
Legationsråd, titel inom diplomatien, brukad
om den närmast under sändebudet till rangen
främste tjänstemannen vid en större
beskickning (se d.o.); även använd som rangtitel utan
anslutning till någon tjänst. Inom Sveriges
representation i utlandet finnas f.n. (1933) ss.
envoyéernas närmaste män på stat anställda
I vid beskickningarna i U.S.A., Colombia (med
Bolivia, Ecuador, Peru och Venezuela),
Brittiska riket, Frankrike, Kina och Tyska riket.
E.Spr.
Legationssekreterare (förr
kommissionssekreterare), titel inom diplomatien,
brukad om vissa tjänstemän vid en
beskickning (se d.o.); även använd som rangtitel utan
anslutning till någon tjänst. Inom Sveriges
representation i utlandet finnas 1. (f ö r s t e 1,,
andre 1.) anställda vid • flertalet
beskickningar. E.Spr.
Lega’to (av ital. legare, binda), mus.,
före-dragsbeteckning, som anger, att tonerna skola
bindas, d.v.s. utan uppehåll följa på varandra.
N.B.
Lega’tus, se Legat.
Lege’nd (av lat. lege’nda, neutr. plur., det
som bör läsas). 1) Ordet I. stammar ur det
latinska kyrkospråket och betecknar i den äldre
kyrkan berättelser om helgonens liv, varur
bestämda stycken upplästes och utlades vid
gudstjänsten på resp, helgons festdag. Det hade
urspr. sin plurala betydelse, men då det kom
att brukas även om ett enstaka läsestycke,
fattades det som sing., och denna betydelse blev
förhärskande. Ordet fick också med tiden en
vidare innebörd, och man kom att därmed
förstå en religiös och uppbygglig berättelse
överhuvud om heliga personers upplevelser, vari
timade under i regel utgöra det viktigaste
inslaget. Med en ännu vidsträcktare användning
av ordet betecknar man därmed varje
berättelse, som har anknytning till en historisk person
el. händelse men vari det historiska träder till
baka för mer el. mindre fri fabulering, oftast
av en viss tendens av religiös, nationell,
politisk el. annan art. Genom denna historiska an
knytning skiljer sig 1. från sagan och myten. —
L. är icke ett konfessionellt begrepp; även
andra religioner än den kristna, t.ex. buddismen
och islam, känna 1. och 1.-artade berättelser.
Men i främsta rummet brukas 1. alltjämt som
benämning på berättelser tillhörande den
kristna tros- och föreställningsvärlden. — Jämte det
uppbyggliga syftet framträdde tidigt hos 1. det
litterära. L. möter oss sålunda under sin
medeltida blomstring icke endast i sin
ursprungliga gestalt utan också som vers- och
prosanovell, som epos och visa. I senare tid visade
Herder hän på den medeltida 1. och bidrog
— 1136 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
