Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Legend - Legenda aurea - Legendre, Adrien - Léger - Leger, Fernand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEGER
med egna diktningar till dess litterära
förnyelse. Romantiken födde en rik l.-artad diktning,
som uppbars av tidens religiösa strömning; även
i sv. litteratur finner man ex. härpå (Atterbom,
Runeberg). Det senare 1800-talets naturalism
gynnade icke 1. som litterär produkt; i bästa
fall blev den föremål för fint ironisk
behandling (G. Keller, Anatole France). Bland dem,
som i senare tid konstnärligt behandlat kristna
I.-motiv, märkes Selma Lagerlöf.
Beträffande den kristna 1., som har sin
upprinnelse i sagor och traditioner av olika slag,
ofta av orientaliskt ursprung, avsågs med denna
benämning först en från martyrernas passio’nes
(lidandesakter) särskild art berättelser om and
ra heliga mäns och kvinnors liv, men senare
brukades den utan denna åtskillnad och utan
att vara bunden till gudstjänstbruk. Redan i
N.T. spårar man l.-bildning (t.ex. i födelse- och
underberättelserna), som blir allt påtagligare i
de apokryfiska evang., apostlaakterna o.d. för
att under medeltiden nå sin kulmen i samband
med en utvecklad helgonkult. L. avsåg då ofta
att förklara något i ett visst helgons kult och
ytterligare befordra densamma. Redan tidigt
fick 1. en viss enhetlig typ, som sedan, delvis i
samband med den skriftliga uppteckningen, blev
alltmera utpräglad och formade de olika 1. i
deras huvuddrag alltmera likartade.
L. var under medeltiden ett viktigt medel i
den religiösa folkuppfostran, liksom den allt
jämt spelar en stor roll i den romersk-katolska
kyrkan. Reformationen avvisade den, för
upplysningstiden framstod den endast ss. utslag av
vidskepelse och medvetet bedrägeri, under
romantikens tid blev dess estetiska värde högt
uppskattat, modern kritisk forskning försöker
att utskilja den i många 1. förefintliga
historiska kärnan, kring vilken fromhet, övertro och
fritt diktande folkfantasi spunnit sina
vidunderliga berättelser (jfr Helgon, sp. 960). Av
kända l.-samlingar må anföras: ”Legenda
au-rea” (se Jacobus a Voragine), bollandis
ternas ”Acta sanctorum” (se d.o.), S. Bäring
Gould, ”The lives of the saints” (16 bd, 1914);
för Nordens vidkommande: ”Ett fornsvenskt
le– gendarium”, ”Klosterläsning”, ”Helige mäns
lefverne” (i ”Samlingar utg. av Sv.
fornskrift-sällskapet”, 7:1—3, 1847—74; 22, 1877—78; 34,
1902); L. Daae, ”Norges Helgener” (1879);
”Danske Helgeners Levned”, övers, av H. Olrik
(1893—94); ”Legender från Sveriges medeltid”
(2 bd, 1927). — L. och dess historia behandlas
utförligt i en art. av P. Merker i ”Reallexikon
der deutschen Literaturgeschichte”, 2 (1926—
28). A.W-n;S.N.
2) Inskription på mynt, medaljer o.d.;
inskrift på språkband.
3) Mus., benämning på komposition av
programmatisk karaktär, där musiken bygger på
en 1. el. ett liknande ämne. Som ex. må
nämnas Berlioz’ dramatiska 1. ”La damnation de
Faust” för soli, kör och orkester. L. användes
också om rena instrumentalkompositioner, även
om sådana, i vilka icke något program gör sig
gällande, utan blott en legendartad stämning
eftersträvas, t.ex. E. Sjögrens ”Legender,
religiösa stämningar för orgel”. N.B.
Lege’nda aurea [au’-] (el. L. sancto’rum),
”Gyllene (el. Heliga) legenden”, se Jacobus
a Voragine.
Legendre [lazä’dra], Adr i en Marie, fransk
matematiker (1752—1833), prof, vid École
polytechnique 1816, har utg. en mycket
använd lärobok i elementargeometri, ”Éléments
de géométrie” (1794), och klassificerat de
el-liptiska integralerna samt systematiskt studerat
gammafunktionen (T{x)). Vidare har L.
behandlat vissa problem inom talteorien, bl.a.
reciprocitetslagen för kvadratiska rester (se
Rest). Efter honom ha uppkallats ett slags
för approximationer ofta använda polynom.
Jämte Cassini och Mechain utförde han 1787
en gradmätning för att bestämma Paris och
Greenwichs läge i förhållande till varandra. H-r.
Leger [le^e’], se L e g ä r.
Leger [laze’], F e r n a n d, fransk målare (f.
1881), har från 1908 framträtt ss. en av
kubismens förnämsta ledare; helt abstrakt i
formgivningen (”Dam i blått”, 1912, m.fl.) men med
F. Leger: Motorn.
— 1137 —
— 1138 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
