ARAGON lära känna astronomiens ställning vid 1800-ta-lets mitt. A:s samlade arbeten utgåvos av Barrals (16 bd, 1854—60). A. L-dh; C. V. L. C. 2) Etienne Vincent A., den föregåendes bror, fransk förf, och radikal politiker (1803— 92). A. skrev, oftast tillsammans med andra, bl. a. H. de Balzac (se denne), för teatern. Revolutionär såväl 1830 som 1848 måste han, sedan han ss. chef för postverket under andra republiken reformerat detta och bl. a. infört frimärket, fly till utlandet. Han återvände 1859, blev efter tredje republikens proklamerande mär i Paris och 1878 arkivarie vid École des beaux-arts. Bland A:s arbeten märkas verskomedien »Les aristocraties» (1847), diktsamlingen »Une voix de 1’exil» (1860) och den historiska romanen »Les bleux et les blancs» (1862). G. K-g. Aragén, biflod från v. till Ebro i n. Spanien. 191 km. Upprinner på Pyrenéerna. I övre A.-dalen till Jaca går den transpyreneiska järnvägen Pau-Zaragoza. G. N. Aragona, stad i prov. Girgenti på Sicilien, Italien; c:a 16,000 inv. Mandelodling. I närheten finnas slamvulkaner (Maccaluberna) ocfi svavelgruvor. Af. P. Arago'nien, spa. Aragön, landskap i n. ö. Spanien, omfattar prov. Huesca, Zaragoza och Teruel; 47,391 kvkm., 997,154 inv. (1920). A. består av delar av Centralpyrenéerna med Spaniens högsta punkt Pico de Aneto i n., aragon-ska sänkan el. Ebrobäckenet s. därom, som är en förkastningssänka delvis utfylld av oligoce-na och miocena avlagringar, samt längst i s. av de n. ö. delarna av iberiska mesetan (se d. o.). I A:s centrala delar har Ebro med sina bifloder nedskurit sina dalgångar och gjort området kul-ligt. Klimatet utmärker sig genom varma somrar och kalla vintrar. I Ebroområdet är nederbörden ringa, och vidsträckta släpper uppträda. Genom vatten från floderna konstbevattnas stora arealer, särsk. i närheten av Ebro. Åkerbruk och boskapsskötsel. På gr. av stor sockerbetsodling har A. betydande sockerindustri. Största staden är Zaragoza, 141,350 inv. (1920). G. N. Historia. I n. Spanien höllo sig vissa områden oberoende efter arabernas erövring av den pyreneiska halvön. De voro uppdelade i självständiga stater; bland dessa uppträder på 800-talet Aragonien. Så gott som hela det kristna Nordspanien enades i början av 1000-talet av Sancho den store; han delade vid sin död 1035 riket mellan sina söner, varvid Aragonien som självständigt konungarike tillföll Ramiro. Under ständiga strider, dels med övriga kristna stater, dels med muhammedanerna, utvidgades riket betydligt under de närmaste århundrade na. Alfons I (1104—34) erövrade Zaragoza från almoraviderna och utsträckte därmed riket s. om Ebro. På gr. av dynastiska förbindelser förenades A. under 1100-talet med grevskapet Barcelona, som omfattade det nuv. Katalonien. 1229 erövrades Baleariska öarna, vilka förut utgjort ett tillhåll för fruktade muhammedanska sjörövare; vid 1200-talets mitt intogs Valencia, båda genom Jaime I, kallad erövraren. Pedro III den store, g. m. en dotter till Manfred i Neapel, inkallades 1282 av sicilianamar vilka fördrivit den av påven insatta ätten An-jou. Sicilien övergick vid Pedros död 1285-till en yngre aragonsk gren, men förenades 1395 åter med A. 1324 erövrades Sardinien av A. i strid mot Pisa och Genua. Under Alfons V (se denne) införlivades konungariket Neapel med Aragonien (1442), men övergick 1458 åter till en yngre gren. 1479 bestegs Aragoniens tron av Ferdinand, kallad den katolske; han var gift med Isabella, sedan 1474 drottning av Kastilien. Härigenom förenades de kristna rikena på Pyreneiska halvön i personalunion. Gemensamt utdrevo de nu araberna ur Spanien. De båda rikena voro emellertid fortfarande olika till författning och lagar, en skillnad, som först utjämnades i början av 1700-talet. — Den aragonska författningen var av säreget slag. Den i krigen mot muhammedanerna ständigt sysselsatta adeln och de betydande handelsstäderna hade redan tidigt krävt andel i rikets styrelse. Under 1100- och 1200-talen utbildades en representation för stånden, kallad cortes, bestående av fyra grupper: högadeln, lågadeln, prästerskapet och städerna. Katalonien och Valencia hade, efter införlivandet med A., sina särskilda cortes. Vid medeltidens mitt strävade adeln att öka sitt politiska inflytande och tvang upprepade gånger konungarna till vittgående medgivanden; kulmen nådde dessa i unionsprivilegiet 1287. Enl. detta skulle bl. a. de årl. sammanträdande cortes utse konungens råd; vidare skulle konungen icke utan den mäktige överdomarens (justicia) samtycke kunna ingripa mot någon adelsman. Genom Pedro IV:s (1335—87) energiska politik krossades adelsväldet; dock bibehöllo cortes sitt inflytande i fråga om beskattning och lagstiftning. Då Aragonien förenades med Kastilien i personalunion, behöll det sin författning och hävdade länge sina privilegier (se Spanien, historia). — Under medeltidens sista del spelade A. en ej oväsentlig roll i det ekonomiska livet i Europa. Spec. i Katalonien blomstrade industrier av skilda slag; en vidsträckt handel bedrevs, såväl på Orienten som på Västeuropa. Även Valencia och Mallorca voro hemorter för betydande handelsflottor. De katalanska karto- — 87 — — 88 —