ARBETARFRÅGAN dens medel skola användas till uppförandet av lämpliga bostäder åt arbetare. Den förvaltas av en styrelse, som utses av Stockholms stads fattigvård snämnd. 31/i2 1927 voro fondens kapitaltillgångar 864,560 kr., och dess fastigheter hade ett taxeringsvärde av över 3 mill. kr. T. E-r. Arbetarbörs, fra. bourse du travail, är i Belgien och Frankrike namnet på fackföreningarnas gemensamma lokala organ, vilket i viss mån äger sin motsvarighet i Folkets-hus-institu-tionen i Sverige. Arbetarbörserna äro typiska kamporgan med starkt syndikalistiskt inslag; de bedriva arbetsförmedling, idka understödsverk-samhet vid arbetskonflikter och stundom alltjämt även vid olycksfall, sjukdom och arbetslöshet, leda propaganda och strejkaklioner, insamla statistiskt material rörande arbetarnas löne- och arbetsförhållanden samt söka genom biblioteks- och föreläsningsverksamhet fostra fackföreningsmedlemmarna. A. började upprättas på 1880-talet och erhöllo på flera håll statligt och kommunalt penningunderstöd, varigenom myndigheterna sökte förbehålla sig medbestämmanderätt vid förvaltningen och trodde sig kunna påverka rörelsens utveckling. Fackorganisationerna läto dock icke underordna sig det allmännas kontroll utan förvandlade — ofta under skarpa konflikter med myndigheterna — arbetarbörserna till centra för klasskampen. Äran av arbetarbörsernas organisering och utbredning tillkommer närmast en fransk journalist av borgerlig härkomst, Fer-nand Pelloutier. 1892 bildades en samorgani-sation av Frankrikes arbetarbörser, vilken 1903 uppgick i arbetarkonfederationen (Confédéra-tion général du travail, se Syndikalism). De lokala arbetarbörserna bibehöllo dock även efter sammanslutningen i riksorganisation sin självständiga ställning. — Ordet a. får ej förväxlas med arbetarbörs = eng. Labour exchange, vilket är namnet på anstalter för arbetsförmedling (se d. o.), inrättade av stat el. kommun. — Litt.: F. Pelloutier, »Histoire des bourses du travail» (1921). S. Sgh. Arbetardemokrater, se Arbeiderdemokra-ter. Arbetare, zool., benämnes en särsk. grupp individer inom myr- och termitsamhällena. Se Myror och Termiter. Arbetare-kuriren, syndikalistisk veckotidning, utg. i Göteborg sedan Vio 1926 av P. J. Welin-der som organ för en mera revolutionärt akti-vistiskt betonad riktning inom Sveriges arbetares centralorganisation (se d. o.); gruppen utgör sedan 1928 en fullt självständigt arbetande syndikalistorganisation. H. E. Arbetaren, daglig tidning i Stockholm, sedan 1922 utg. som organ för den syndikalistiska »Sveriges arbetares centralorganisation» (se d. o.). Redaktör var F. Severin till hösten 1928, då han efterträddes av Albert Jensen. H. E. Arbetarfrågan, sammanfattande benämning på det komplex av frågor, som beröra kroppsarbetarnas ställning. Ordet kan antingen fattas i objektiv mening, d. v. s. utanför arbetarnas led stående personer intressera sig för frågan om vilka metoder, som skapa den bästa och rikligaste arbetskraften och gynnsamma levnadsvillkor för arbetarna el. också har ordet en subjektiv innebörd, vilket innebär, att arbetarklassen själv vidtager åtgärder för alt förbättra sin ställning. — Under antiken existerade a. endast i den förra meningen på gr. av arbetarens ofria ställning. Visserligen möta vi stundom uppgifter om blodiga, revolutionära »arbetarrörelser», men dessa torde i allmänhet ha uppbu-rits av småbönder, som tryckts av tunga pålagor, el. av storstädernas hungrande konsument-massor, som ofta vant sig av med ordnat arbete. Förhållandena efter antiken fram till den industriella revolutionen (se d. o.) voro åtskilligt annorlunda. Respekten för människovärdet gjorde, att kroppsarbetaren principiellt tillerkändes en viss personlig frihet, men i praktiken torde åtminstone lantarbetaren ha varit ofri. Även om arbetarna inom hantverket hade större frihet, trots skråväsendet, kunde någon enhetlig arbetarklass ej uppstå; dåtidens gesäll hade alltid utsikten att bli sin egen företagare Detta förhållande omöjliggjorde i varje fall uppkomsten av en mot arbetsgivarna riktad arbetarrörelse. — Först med den industriella revolutionen uppstod a. i modern mening. Individualismen, som var den härskande åskådningen, uppställde friheten som människans dyrbaraste rättighet. Arbetaren blev också fri i den meningen, att han fick rättighet att skaffa sig arbete, var detta visade sig lämpligast för honom. Hans enda band blev arbetsavtalet (se d. o.), som åtminstone teoretiskt sett är ett fritt avtal mellan arbetaren och hans arbetsgivare. Men den skenbara friheten visade sig snart leda till en försämring av hans ställning. När industrialiseringen kommit i gång, utträngde snart storindustrien hantverket och småindustrien. Förhållandet mellan antalet självständiga företagare och av dem beroende lönearbetare blev hastigt omkastat. Kroppsarbetaren skildes från företaget; hans möjligheter att bli »sin egen» försvunno så gott som fullständigt. Han blev trots den frihet, som i princip tillerkänts honom, ofri och för sitt uppehälle nästan helt beroende av yttre ekonomiska orsaker, på vilka han icke hade något inflytande. Hans arbetskraft blev en handelsvara. — 105 — ' — 106 —