ARBETSLÖN betslönen ökas el. minskas alltefter företagets vinstresultat. I arbetsfredens intresse ha arbetsgivare och arbetare stundom överenskommit om glidande löneskalor. Ett intressant exempel härpå erbjuder förhållandena vid Englands järn- och stålindustri, där lönerna stiga och falla med priset å försäljningsprodukten. — Med avseende å det sätt, varå lönerna utbetalas, skiljes mellan naturalöner och penninglöner. De förra ha numera inom industrien så gott som fullständigt övergivits, delvis därför att de ofta ledde till svår utsugning av arbetarna, men givetvis också av samma skäl som penninghushållningen över huvud har utträngt naturahushållningen. Att en viss del av lönen lämnas in natura förekommer dock ofta, t. ex. genom att arbetsgivaren tillhandahåller bostäder åt arbetaren. Inom lantbruket utgör avlöning in natura oftast en högst väsentlig del av arbetslönen. — Arbetslönen är emellertid icke allenast ett pris för utförd arbetsprestation. Den är dessutom huvudsaklig inkomstkälla för den övervägande delen av befolkningen. Detta har gjort frågan om arbetslönens höjd till en av näringslivets viktigaste frågor. En mängd teorier ha uppställts för att besvara spörsmålet, vilka faktorer, som avgöra lönens höjd. Enl. en av dessa, produktionskostnad steorien, skulle arbetaren endast kunna erhålla så mycket, att hans existensbehov täcktes. Stegrades lönerna över arbetarens existensminimum (se d. o.), ökades folkmängden, tills lönerna nedpressats i »normal» nivå. Mest bekant torde denna teori vara i Lassalles utformning (järnhårda lönelagen). Fullt så tröstlös behöver ej den s. k. lönefondsteorien vara, även om denna teoris förkämpar ofta omfatta produk-tionskostnadsteorien. Enl. lönefondsteorien är arbetslönens höjd beroende på förhållandet mellan samhällets kapitaltillgångar (se Kapital) och arbetarnas antal, ökas kapitalet, utan att folkmängden ökas, stiga alltså lönerna. Detta förklaras av socialismens främste teoretiker, Karl Marx, vara omöjligt. Enl. Marx tvingas arbetarna att låta sig nöja med endast en del av sitt arbetsresultat. Resten det s. k. mervärdet (surplus value) behåller kapitalisten. Ju mer kapitalet genom dessa »rov» ökas, desto mäktigare blir kapitalet och desto mera pressas lönerna nedåt. Lönernas undre gräns blir arbetarens existensminimum. — Inom den moderna vetenskapen omfattas i allmänhet pro-duktivitetsieorien, jämte en fördjupad lö-nefondsteori, som tar hänsyn även till kapitalets investeringstid. Enl. denna bestämmes lönerna av arbetets gränsproduktivitet (se d. o.). Man antager m. a. o., att priset å arbetsprestationerna följer de vanliga lagarna för prisbild ningen. Någon möjlighet för arbetarna att genom fackföreningar (se d. o.) pressa upp lönerna över den av marknadsläget betingade nivån skulle icke finnas. Marknadsläget ger emellertid endast den övre och den undre gräns, inom vilken arbetslönen skall finnas. Innanför detta område ha fackföreningarna möjlighet att öva inflytande på lönernas höjd. Pressas lönerna över den övre gränsen, börja företagarna spara på arbetskraften, eventuellt genom att utbyta den mot nu billigare maskiner (maskin-substitution), och följden blir arbetslöshet. Det sagda får icke så missuppfattas, att höga löner alltid anses föranleda arbetslöshet. Anhängarna av »lagen om de höga lönernas ekonomi» förklara t. o. m., att de höga lönerna äro grundvalen för ekonomisk utveckling. De befordra denna av följande orsaker: 1) Arbetarens produktivitet ökas, då hans högre levnadsstandard (se d. o.) stärker hans krafter. Hans barn få en mera sorgfällig uppfostran, som gör dem till ännu dugligare samhällsmedlemmar. 2) Arbetarnas köpkraft ökas, vilket möjliggör massproduktion och varornas förbilligande, och 3) höga löner framtvinga maskinsubstitulion och andra tekniska förbättringar i driften, vilket likaledes förbilligar varorna. Vetenskapens sista ord om löneproblemet är säkerligen icke sagt. Som en sammanfattning torde man kunna säga, att lönenivån bestämmes av följande faktorer: 1) tillgången å arbetskraft, alltså befolkningens mängd, 2) arbetskraftens produktivitet, 3) tillgången på kapital, 4) kapitalets investeringstid och 5) fackföreningarnas styrka. — Viktigast av dessa orsaker äro de under 1) och 3) nämnda. Ang. olika former av i lag fastställda minimilöner se d. o. En fråga, som ovan vidrörts, är inverkan av maskiners införande. Arbetarna ansågo länge, att maskinerna togo brödet från dem. Skenbart är detta riktigt; maskinen ersätter arbetet och ökar behovet av kapital, varigenom lönerna skulle kunna nedpressas och kapitalräntan höjas. De öka emellertid också arbetarnas produktionsförmåga och leda därför till ökat produktionsresultat, varför arbetarna i längden gagnas av teknikens iramsteg. — Olikheten i arbetslön för skilda arbetare, torde delvis kunna förklaras av skillnader i arbetsduglighet, men lika dugliga arbetare kunna ofta ha olika löner. Härvid får man dock observera, att skenbart olika löner kunna vara i realiteten lika. Man skiljer nämligen mellan nom in al lön (den penninglön, som arbetaren erhåller) och reallön (de förnödenheter, som arbetaren kan köpa för lönen). På dyra platser kunna höga nominallöner innebära låga reallöner och omvänt. En annan mera skenbar än verklig olik — 135 — — 136 —