ARBETSLÖN lemmarna ifråga om tillgripande av stridsåtgärd. Inom de till Landsorganisationen i Sverige anslutna fackförbunden gäller såsom regel, att enskild fackförening ej får tillgripa strejk, utan att fackförbundets godkännande därav på förhand erhållits. Går fackföreningen det oaktat i strejk, erhålla dess medl. intet konfliktunderstöd från förbundet. Inom den syndikalistiska organisationen åter (se Sveriges arbetares centralorganisation) äga de lokala samorganisatio-nerna fritt förfogande över stridsfonderna. Inom Svenska arbetsgivareföreningen är centrali-sationen helt genomförd; varje beslut om lockout skall, för att medl. skall komma i åtnjutande av konfliktunderstöd, vara på förhand godkänt av föreningen. I fråga om anledningarna till arbetskonflikter se Arbetstvist. Enl. den sedvanerätt, som utbildat sig på kollektivavtalens område, kan stridsåtgärd, utan att tvist föreligger mellan kollektivavtalets parter, företagas för att genom den påtryckning, som arbetsinställelsen utgör, understödja annan i konflikt varande organisation. Arbetskonflikter av dylik anledning pläga benämnas sympatilockouter eller sympatistrejker. Kollektivavtalen innehålla i regel bestämmelser om att vidtagande av sådan sympatiåtgärd under ett avtals giltighetstid icke skall anses stå i strid mot avtalet. En dylik rättsuppfattning utgör en förutsättning för uppkomsten av storlockouter och storstrejker. Erinras må om den i Sverige företagna storstrejken år 1909. Den största lockouten i vårt land ägde rum i början av år 1925. Omfattande arbetsinställelser ha stundom ägt rum av politiska skäl utan att arbetskonflikt i eg. mening förelegat. Av i vårt land företagna politiska strejker må nämnas 1902 års storstrejk, avsedd alt utgöra påtryckning i rösträttsfrågan, samt vissa sporadiskt företagna strejker om en eller annan dags varaktighet i aug. år 1927, avsedda att utgöra protest mot de amerikanska dödsdomarna över de italienska anarkisterna Sacco och Vanzetti. Beträffande olika förekommande stridsmetoder må följande framhållas. Arbetsgivarens främsta vapen är arbetarens avstängning från sysselsättning. Då avstängningen riktar sig mot en kollektivitet av arbetare, har den formen, av lockout; då den riktar sig mot enskild arbetare, har den formen av bojkott (s. k. svarta listor). Bojkotten kan också rikta sig mot osolidariska arbetsgivare, varvid man strävar att stoppa dessa sistnämndas verksamhet för atl förhindra sysselsättandet hos dem av viss grupp av arbetare. För arbetarna är arbetsnedläggelsen el. strej ken det viktigaste vapnet. Ofta förbindes densamma med blockad, d. v. s. utfärdandet av förbud för andra arbetare att taga anställning vid det av blockaden berörda arbetsföretaget. Ss. medel att effektivt upprätthålla blockaden och förhindra strejkbryteri begagnar man sig av s. k. »prickning» av enskild osolidarisk arbetare. Vidare kunna arbetarna försöka hämma avsättningen av arbetsgivarens produkter genom konsumtionsbojkott. Man har här vidare att omnämna uppfattningen om »smittat gods»; inga produkter från det företag, mot vilket bojkotten riktas, få andra arbetare taga befattning med. Nämnas må också sabotage, varmed förstås förstörande av produktionsmedel eller andra värden; denna stridsmetod torde dock i Sverige knappast ha kommit till någon användning. I en särställning stå stridsåtgärder av icke öppen karaktär, såsom obstruktion (cacanny), varmed förstås systematisk nedsättning i arbetstakten och utförande av otillfredsställande arbete, samt hemlig blockad (registersystem), d. v. s. att genom hemlig order till arbetssökande vid ett företag avstänga detsamma från ny, behövlig arbetskraft. Under tioårsperioden 1918—27 ha i Sverige, enligt officiell statistik, förekommit 3,474 öppna arbetskonflikter, berörande tillsammans 15,679 arbetsgivare och 741,712 arbetare. Genom ifrågavarande arbetskonflikter förlorades 30,796,000 arbetsdagar. Genom de år 1927 inträffade 189 konflikterna, berörande 334 arbetsgivare och 9,477 arbetare, beräknades arbetarna ha tillskyndats en löneförlust av omkring 3 J/2 mill. kr. C. C. S. Arbetsledning, se Rationell arbetsledning. Arbetslön. I allmänhet förstås med arbetslön den ersättning, som arbetsgivaren utfäster sig att lämna arbetaren för dennes enl. arbetsavtal (se d. o.) utförda arbetsprestation. Definitionen är något snäv, då avkastning av arbete för egen räkning måste anses innesluta a. En vidare, nationalekonomisk definition är: a. är den del av produktionsresultatet, som lämnas som ersättning till produktionsfaktorn arbete. A. beräknas antingen efter den lid, arbetaren varit sysselsatt, tidslön, el. också efter fullgörandet av viss arbetsuppgift, stycklön. Den senare, även kallad ackordslön, ökar oftasl produktionsresultatet, då arbetaren genom utsikterna till stegrade inkomster eggas att öka sin arbetsprestation pr tidsenhet. Den har likväl vissa olägenheter, då den kan leda till alltför stark forcering från arbetarnas sida, och lämpar sig f. ö. icke för en mängd arbeten. En annan form att intressera arbetaren för produktionsresultatet är andel-i-vinstsystemet, då ar — 133 — — 134 —