ARGENTINA födda utgöra 2,280,000 pers., förnämligast italienare och spanjorer. Immigrationen uppgick 1924 till 191,169 pers., varav 80,823 italienare, 56,372 spanjorer. A:s språk är spanska. — Indianerna, som äro stadda i utdöende, utgöra c:a 30,000 individer. O. F-k. Historia. Landet kring La Plata blev tidigt ett mål för spanska expeditioner, enär man hoppades att längs med någon av La Platas armar tränga fram till det hägrande guldlandet Peru. De kolonier, som i syfte att säkra flodmynningarna anlades vid kusten, gingo dock snart förlorade, men i det inre blev kolonien Asunciön (i nuv. Paraguay) bestående. Från denna grundlädes av Juan de Garcia 1573 staden Santa Fé vid floden Parana och 1580 staden Buenos Aires vid kusten. Under 1500-talet grundades även i andra delar av A. spanska kolonier: Santiago del Estero. Tucumån och Cördoba från Peru i n., Mendoza från Chile i v. Från dessa centra spred sig småningom den spanska bebyggelsen över allt vidsträcktare områden av La Plata-området. Det erhöll sin po-tiska organisation 1620, då Paraguay, Buenos Aires och Tucumån organiserades som tre provinser, var för sig underställda den spanske vicekonungen i Lima (Peru). — Redan från början blev i största delen av A. boskapsskötseln huvudnäringen. Handeln däremot kunde icke blomstra till följd av den spanska politiken. Denna gick ut på att handeln med de sydamerikanska kolonierna skulle drivas uteslutande av spanjorer; den måste följa den lättast kontrollerbara vägen mot n. till Mellanamerika och därifrån till Spanien. För den skull förbjöds 1599 Buenos Aires att driva handel såväl över havet som längs med La Platas armar in i landet. Buenos Aires urartade härigenom till ett verkligt centrum för smugglare. I de hårda bestämmelserna genomfördes väl snart lättnader, men först 1776 frigavs handeln mellan Buenos Aires samt Spanien och övriga sydamerikanska kolonier. S. å. organiserades ett nytt vicekonungadöme Buenos Aires, som indelades i 8 intendencias och utom nuv. A. omfattade Bolivia, Paraguay och Uruguay. — La Plata-ländernas, särsk. Buenos Aires, utveckling gick nu raskt framåt, trots att handel med andra länder än Spanien i huvudsak var förbjuden. England såg härigenom sina handelsintressen skadade. När det under Napoleons-krigen kom att stå emot Spanien, sökte engelsmännen därför 1806—07 besätta landet kring La Plata-mynningen. De slogos dock tillbaka av J. de Liniers i spetsen för en här av borgare från Buenos Aires. Den engelska invasionen blev av stor betydelse. Borgarna i Buenos Aires hade av egna krafter slagit tillbaka fienden; deras mod och självkänsla började växa. Ännu viktigare var kanske, att i den engelska krigsflottans spår följde engelska handelsfartyg. Med dem började man öppet driva handel, trots det spanska förbudet. Sådant var läget, när händelsernas utveckling i Spanien gjorde krisen i A. akut. Joseph Bonapartes upphöjande på Spaniens tron hade där åstadkommit ett uppror. Detta leddes av en junta i Sevilla, som utförde sina handlingar i Ferdinand VH:s namn. Den utnämnde 1809 till vicekonung i Buenos Aires B. de Cisneros. Hans första åtgärd var att bevilja Buenos Aires fri handel; i övrigt gick hans politik ut på att gynna de inflyttade spanjorerna, och den kom därför att avsevärt öka den klyfta, som redan skiljde dessa från de infödda kreolerna. — Till att börja med erkände A. juntan, men när underrättelser om dess motgångar nådde Buenos Aires och man där icke längre hoppades på seger för Ferdinand, etablerade kreolerna en egen regering genom att 26/s 1810 tillsätta en egen junta av sina ledare, åt vilken anförtroddes styrelsen av vice-konungadö-met. Man avsåg dock icke att bryta förbindelsen med Spanien; juntan utfärdade t. v. sina förordningar i konung Ferdinand VII:s namn. Den revolutionära rörelsen hade urspr. varit inskränkt till Buenos Aires. De ledande krafterna sökte nu utbreda den över hela viceko-nungadömet men hade föga framgång. Är 1812 grepo i stället de spanska myndigheterna överallt till offensiven; en komplott av spansksinnade upptäcktes i själva Buenos Aires. Då räddade M. Belgrano situationen genom att med oövade trupper av hästskötare (gauchos) slå en n. ifrån kommande spansk armé. Samtidigt anlände från Europa den militärt utbildade general J. de San Martin. Hans första åtgärd blev att från grunden nyskapa en verklig krigs-duglig, disciplinerad armé. T. v. lyckades upprorsmännen att militärt något så när hävda sin ställning. Med oövade gauchos lyckades man slå tillbaka spanska anfall från n.; en i hast nyskapad flotta höll havet rent från spanska krigsfartyg. Men politiskt var situationen allt annat än ljus. I Buenos Aires hade näml, inre oroligheter utbrutit. Den ledande kraften i juntan, M. Moreno, störtades och ersattes av ett triumvirat, som dock snart i sin tur fick lämna plats åt olika, varandra raskt avlösande militärdiktatorer. Man sökte 1813 komma till enighet med Spanien, och uttalade sig för fred på grundval av autonomi för A. Men Madrid fordrade absolut underkastelse. När efter Na-poleons fall Spanien åter kunde börja tänka på sina sydamerikanska besittningar, syntes situationen hopplös för de upproriska. Olika — 215 — — 216 —