ARGENTINA planer ss. att giva sig under England, att välja en medl. av den i Brasilien regerande ätten Braganza till konung, uppgjordes men strandade. — Det enda positiva man uträttade, var att på en kongress i Tucumån representanter från de flesta provinserna ’/? 1816 utfärdade en oavhängighetsförklaring och valde president. Men denna åtgärd var närmast en formalitet; i v. och n. härskade fortfarande spanjorerna, och i A. själv rådde anarki. Då inträffade en händelse, som fullständigt förändrade situationen. San Martin ryckte med sin nu välövade armé in i Chile och fördrev därifrån de spanska myndigheterna samt inrättade där en revo-lutionsregering. Härigenom blev själva spanskhetens högborg i Peru hotad. La Plata-länder-nas självständighet var säkrad. Ehuru Spanien först 1842 fogade sig häri, fick den sin bekräftelse i Förenta staternas och Englands erkännanden resp. 1823 och 1825. Någon egentlig organisation kan man vid denna tid knappt tala om i A. De skiftande regeringarna i Buenos Aires hade regerat ss. efterträdare till den spanske vicekonungen, vars makt de helt enkelt menade sig ha övertagit. Men denna makt erkändes icke av provinsernas militära befälhavare (caudillos); de vägrade ofta att lyda regeringen i Buenos Aires och grepo till vapen emot den. Det utkristalliserade sig två partier: unitarier, vilka ville tillförsäkra regeringen i huvudstaden så mycket makt som möjligt, och federalisterna, vilka önskade en vitt gående självständighet för de enskilda provinserna. Det förra partiet hade sina förnämsta anhängare i staden Buenos Aires’ borgare (portenos), det senare i prov. Buenos Aires’ landsbygd och framför allt i de övriga provinserna. Är 1825 lyckades unitarierna för en kortare tid bli situationens herrar. De genomdrevo 1826 en författning i unitarisk anda, och deras ledare B. Rivadavia blev republikens president. A. råkade emellertid i krig med Brasilien. I detta hävdade A. sin ställning, men Rivadavia ansågs på många håll icke tillräckligt utnyttja situationen. Han avsade sig därför 1827 presidentskapet. Olika ledare för regeringen i Buenos Aires avlöste varandra i rask följd, under det att styresmännen i C6r-doba, Cuyo, Santa Fé och Santiago närmast voro oavhängiga. Det hela utmynnade slutl. i en anarki, som övervanns först av J. M. Rosas, ledaren för federalistpartiet i prov. Buenos Aires. Han erövrade 1829 makten jämväl i staden Buenos Aires och erkändes efter hand i de andra provinserna. Den formella bekräftelsen på sitt diktatorsskap erhöll han genom ett edikt 1835. I sin utrikespolitik var Rosas lättsinnig. Han invecklade sitt land i stridigheter med Frankrike, England, Uruguay och Brasilien. I det inre igångsatte han ett fullständigt utrotningskrig mot det unitaristiska partiet, som för en lång tid krossades; runt omkr. i provinserna tillsatte han sig tillgivna federalistiska guvernörer. Den maktens koncentrering på en hand, som Rosas åvägabragt, skulle emellertid orsaka hans fall, då den alltför mycket stred mot det federalistiska partiets princip. Misshälligheter mellan honom och guvernörerna började uppstå; en av dem, J. J. de Urquiza i Entre Rios, ryckte i förening med en brasiliansk armé mot Rosas och besegrade honom i grund 1852. Hans regering hade i själva verket varit ett veritabelt skräckvälde; men Buenos Aires hade gått framåt, och dess anspråk hade vuxit. Rosas’ fall innebar ingalunda, att lugna förhållanden åter inträdde. En kongress samlades 1853, och där antogs en ny federalistisk författning, som med vissa ändringar ännu består. Till den nyorganiserade republikens president valdes Urquiza. Men prov. Buenos Aires, där portenos voro de förhärskande, fruktade att få allt för litet inflytande och stannade t. v. utanför konfederationen, mot vilken den ständigt konspirerade. Är 1859 började den t. o. m. krig, men dess armé under B. Mitre blev slagen, och landet måste återinträda i A. Dess ställning förbättrades dock genom ett segerrikt uppror 1861, varefter Mitre valdes till A:s president. Under hans och hans efterträdare president D. F. Sarmientos tid förde A. jämte Uruguay och Brasilien ett långvarigt krig mot Paraguay (1865 —70), som följdes av långvariga tvister om gränsen mellan A. och Brasilien. Kriget förmådde emellertid ingalunda dämpa partimotsättningarna i det inre. Dessa utmynnade stundom i öppna uppror, bl. a. i samband med presidentvalet 1874, varvid federalisten N. Avellaneda besegrade ledaren för portenos, Mitre. Ännu värre blevo partistriderna i samband med nästa presidentval 1880. Avellaneda verkade för sin partivän, general J. Roca, under det att portenos öppet rustade och slutligen öppnade inbördeskrig. Roca blev regeringstruppernas överbefälhavare, slog i grund upprorsmännen och kunde diktera fredsvillkoren: staden Buenos Aires skildes från prov, med samma namn och ställdes direkt under den federativa styrelsen. Härigenom minskades prov. Buenos Aires’ makt betydligt, och det inträdde ett jämviktstillstånd mellan de olika provinserna, som var gagneligt för A:s fortsatta utveckling. Roca blev president; även sedan han 1886 lämnat presidentskapet förblev han i årtionden en av A:s främsta män. Han var erkänd ledare för det federalistiska partiet el., som det snart kallades, det konservativa partiet, vilket länge helt dominerade — 217 — — 218 —