ARHUACOS Arholma båk. har, varav 490 har åker. 934 inv. (1926). Badort. Ett kapell invigdes på A. 1928. — Arholma båk, å högsta punkten av ön, uppfördes 1768. — Arholma lotsplats är belägen å Väddö. H. R-r; E. Hg. Arhuaco's, gemensam benämning på 4 närstående, chibcha-språkiga indianstammar på berget Sierra Nevada de Santa Marta vid Karai-biska havet i rep. Colombia. Tvenne (busin-tana, sanha) ha nu förlorat sin ursprungliga kultur, de övriga äro av stort etnografiskt intresse (se Ijca och Kagaba). G. B-r. A'ria (ital.), fra. och eng. air. A. är ett regelbundet format musikstycke, ofta en stro-fisk sång med instrumentalt mellanspel, stundom ss. hos Händel, och även hos Bach, bestående av en huvuddel, som efter en bi-del kan upprepas. Denna konstform tillhör hu-vudsakl. operan och sättes ofta i motsats till »recitativ» (se d. o.). A. blev ett stridsäpple i operans historia, i det att Gluck och Wagner ville avskaffa den. Frodigt lever den dock hos Mozart och kulminerar hos Rossini. Tidigare var »air» beteckningen även på ett instrumentalstycke (t. ex. dans), och i Frankrike kallas ännu i dag varje melodiskt stycke »air». Pre. Aria'dne, grek, myt., dotter till konung Minos på Kreta och Pasifae, gav Theseus, när denne skulle uppsöka Minotauros, ett invigt svärd och ett garnnystan (därav uttrycket Ariadne-tråd, ledtråd), med vars tillhjälp han räddade Sovande Ariadne. Hellenistisk tid. Rom. sig ur Labyrinten. A. lämnades sovande av Theseus på Naxos, blev därefter Dionysos’ gemål och förlänades av Zeus odödlighet; hennes brudgåva, en av Hefaistos smidd gyllene krona, försattes av Zeus bland stjärnorna (stjärnbilden Corona, Kronan). A. är urspr. en vegetationsgudomlighet, säkerligen från my-kensk tid. I hennes kult ingå både sorg- och glädjefester. [W. N.] Aria dne på Naxos, namn på ett melodrama (se d. o.) av Georg Benda (1775, uppfört i Paris 1781) samt på en opera av Richard Strauss, ss. mellanspel inlagd i Molières komedi »Le bourgeois gentilhomme». Även äldre tonsättare ss. Claudio Monteverdi och Händel ha i operaform behandlat det omtyckta sago-stoffet, den förre i »Arianna» (1608) med den berömda klagosången, »Lamento d’Arianna», den senare i sin »Arianna» (1734). A-f N. Aria'na (nu Ira'n), sedan assanidernas tid namn på ö. hälften av perserriket, omfattande nuv. Persien, Afganistan och Belutsjistan. Aria'nakonventionen, överenskommelse, som slutgiltigt ingicks mars 1929 mellan Nat. förb. och Schweiz, varigenom sistnämnda makt upplät jord för Nat. förb:s planerade byggnad. Se Nationernas förbund. Arianfsm, en lära, som har sitt namn efter den alexandrinske presbytern Arius (d. 336). Arius ville på ett bestämdare sätt än förut fixera förhållandet mellan Sonen och Fadern i gudomsväsendet. Utgångspunkten för a. är det hellenska, filosofiska gudsbegreppet. Gud är det enkla och osammansatta varat. Därför kan Sonen ej framgå ur Guds väsen, ty om Sonen tillhörde Guds väsen, så skulle detta vara sammansatt. Sonen tillhör sålunda det skapades område och är av helt annat väsen än Fadern, men han är en fullkomlig skapelse och kan därför benämnas Gud. Arius blev på — 247 — — 248 —