ariège gr. av denna lära avsatt från sin presbyter-värdighet i Alexandria (o. 320), men understöddes på många håll, särsk. hos biskop Eusebius av Nikomedia. På kyrkomötet i Nicæa (325) förkastades a., och en formel antogs om Sonens väsensenhet (homousi) med Fadern. A:s främste motståndare var från denna tid Atha-nasius (se denne). Snart uppstod en stark opposition mot Nicæa-mötets beslut, majoriteten av biskoparna vanns för en moderat a., som nu understöddes av kejsar Konstantinus och senare av hans son Konstantius, Arius hemkallades från sin landsflykt, och Athanasius landsför-visades. Striden fortsatte på talrika synoder (Antiokia 341, Sardica 343, Sirmium 357 o. a.). Så småningom uppstod emellertid en ny ortodoxi, som betonade Sonens väsensenhet med Fadern ss. nödvändig för frälsningen. Så sprängdes det arianska partiet; den moderata gruppen, homojusianerna, skilde sig från den mera radikala, de s. k. homojerna, och anslöt sig till det athanasianska partiet. På kyrkomötet i Konstantinopel 381 bekräftades Nicæa-mötets beslut, a. undertrycktes nu inom romerska riket. — Dessförinnan hade emellertid åtskilliga germanska folk vid sin övergång till kristendomen anammat denna i dess arianska gestaltning, bl. a. goterna, det i kulturellt av seende ledande germanfolket. De omvändes under mitten av 300-talet av Wulfila (se d?nne) till den arianska kristendomen. Från dem spred sig a. raskt till andra germanfolk: bur-gunder, vandaler, sveber, m. fl. A. blev nästan en specifikt germansk form av kristendomen. Denna åtskillnad i religion mellan germaner och romare förhindrade länge de två folkens sammansmältning. Ivrigt arianska germankonungar anställde stundom förföljelser mot sina katolskt sinnade romerska undersåtar. — Sedan frankerna o. 500 från hedendomen direkt övergått till katolicismen, var i själva verket a. dödsdömd. Men den förblev i vissa stater bestående ss. den germanska religionen, i det västgotiska Spanien till o. år 600, i langobarder-nas Italien t. o. m. längre. H. O-n; S. Bin. Aria'no di Puglia [pola], stad i prov. Avel-lino, s. Italien, 75 km. o. n. o. om Neapel, 817 m. ö. h. 20,474 inv. (1921). Biskopssäte. Vid A. finnas svavelgruvor och marmorbrott. M. P. Aribau [-äo'], Benaventura Carles, ny-katalansk skald (1798—1862), en av de nyromantiska idéernas ivrigaste förkämpar i Kata-lonien. Genom sin »Oda a la Patria» (1833), vilken bragte en hänförd lovsång över hembygdens språk, gav A. upphov till den katalan-ska kulturrörelsen (se Katalansk litteratur). A. Sj. Ari'bo, ärkebiskop av Mainz 1021—31, sökte hävda sin och sin kyrkas självständighet emot påven samt genomdrev ss. rikets kansler 1024 Konrad II:s val till tysk konung. A. var litterärt verksam och intresserad. S. Bin. Ari'ca, hamnstad i prov. Tacna, n. Chile, i en oas n. om Morro de A.-klippan (260 m. ö. h.), som skyddar hamnen för s. v. vindar; 9,015 inv. (1920). Järnväg till La Paz i Bolivia. Viktig hamn för Bolivia. Export av kopparmalm. Flera gånger förstörd genom jordbävningar. Jfr Tacna-Aricafrågan. G. N. Ariccia [-ri'ca], stad i mellersta Italien, i Albanobergen 25 km. s. o. om Rom; c:a 4,000 Kyrkan i Ariccia, byggd av Bernini 1664. inv. Måleriskt belägen. Här låg antikens Aricia, en av de äldsta städerna i Latium, av vilken ännu betydande rester (murar, Diana-tempel o. s. v.) finnas kvar. M. P. Arici [arfèi], C e sa re, italiensk skald (1782 —1836). A. översatte Vergilius, och hans egen diktning, som huvudsaki. faller inom lärodiktens område, är starkt påverkad av dennes stil. Han var en elegant men medelmåttig skald. A. Sj. Ariège [ariä'z], dep. i s. Frankrike vid gränsen till Spanien och Andorra, 4,903 kvkm., 167,498 inv. (1926). Större delen av A. upptages av Pyrenéerna. Längst i s. sträcka sig Centralpyrenéerna, som i Pic d’Estats nå 3,141 m. A.-floden rinner i en längddal mellan Ax-les-Thermes och Tarascon. N. om denna ligger Tabekedjan med Pic Saint-Barthélemy (2,349 m. ö. h.) av gnejs, granit och silur-devoniska skiffrar. Petites Pyrénées med Montagnes de Plantaureli bestående av krit-kalk och jurabergarter bilda Pyrenéernas n. gräns mot den tertiära slätten. De övre dalgångarna och fjällbetena lämna riklig föda åt boskapen. På slätten och i dalarna bedrives åkerbruk. I floden och dess bifloder ha byggts — 249 — — 250 —