ARISTIDES Arlsa'rum, växtsläkte av fam. Ara'ceæ med tre i medelhavsområdet förekommande arter, ss. A. vulga're och A. probosci'deum, den senare växande på Apenninerna och Albaner-bergen. O. Gz. Ariska språk, numera i allm. gemensam beteckning för de i Indien och Iran förekommande språken av indoeuropeisk härstamning, vilka utvecklat sig ur det urariska grundspråket. Äldre, men ännu icke sällan förekommande är användningen av termen a. s. som beteckning för de indoeuropeiska språken över huvud. Jfr Ar ier. C. F. Arista'goras, tyrann i Miletos, förmådde perserna o. 500 f. Kr. till ett krigståg mot Naxos, vilket emellertid misslyckades, varefter det kom till en brytning mellan A. och den persiske storkonungen. A. bragte då de joniska städerna till uppror mot Persien och erhöll hjälp från Aten och Eretria. Då upproret misslyckades, lämnade A. Miletos och flydde till Myrkinos i Trakien, där han stupade under ett fälttåg 496. [IV. N.] Arlstarchos, grekisk astronom (o. 280 f. Kr.). Av A:s’ skrifter återstår endast »Peri megethon kai apostematon heliu kai selenes» (»Om solens och månens storlek och avstånd»; senast utg. med övers, och anmärkningar av Heath, se nedan), i vilken han framlägger en matematiskt riktig men praktiskt oanvändbar metod att bestämma solens och månens relativa avstånd och storlek. Genom uttalanden av Plutarchos (i hans skrift »Om ansiktet i månen») och av Arkimedes (i hans »Sandräkning») framgår, att A. framställt den läran, att stjärnorna och solen äro stillastående, att jorden rör sig omkr. solen ss. centrum och att jorden roterar kring sin axel. Han är således att anse som en föregångare till Copernicus. Litt.: Th. Heath, »Aristarchus of Samos, the ancient Copernicus» (1913). C. V. L. C. Arista'rchos från Samothrake, grek, grammatiker (o. 217—145 f. Kr.). A., som en tid var bibliotekarie vid bibi, i Alexandria, torde få anses som en av antikens skarpsinnigaste textkritiker och är framför allt bekant för sina i utdrag ännu bevarade kritiska kommentarer till Iliaden och Odysséen. A. gick i sin granskning tillväga med den största grundlighet, skärskådade dikterna ur skilda synpunkter (språk, innehåll o. s. v.) och gjorde kritiska randanmärkningar. Litt.: A. Römer, »Aristarchs Athetesen» (1912). W. N. ArVsteasbrevet, en i brevform avfattad grekisk skrift, sannolikt från l:a årh. f. Kr. I »brevet» uppges förf, vara Aristeas, en ämbetsman vid Ptolemaios II Filadelfos’ hov och adressaten författarens bror Filokrates, men den verklige förf, är sannolikt en jude, förmodligen bosatt i Alexandria, vilken velat ge en tendentiös skildring av uppkomsten av Sep-tuaginta (se d. o.): på tillrådan av Demetrios från Faleron, föreståndaren för bibi, i Alexandria, skall Ptolemaios ha sänt en med rika skänker utrustad beskickning, i vilken också Aristeas deltog, till översteprästen Eleazar i Jerusalem med anhållan, att denne ville skicka honom män, som kunde översätta den judiska »Lagen», d. v. s. de 5 Moseböckerna, på grekiska (jfr Bibeln, bibelöversättningar). Eleazar sände då 72 män, vilka på ön Faros på 72 dagar fullbordade övers. — A. är en typisk hellenistisk litteraturprodukt, ur språklig synpunkt viktig som prov på Koine-språket. Se Grekiska språket. Utg. av P. Wendland (1900). IV. N. AristTda, växtsläkte av gräsfam. med o. 100 arter, mestadels afrikanska stäpp- och ökengräs, ss. A. pungens i Sahara och A. plumo'sa i Sahara, Kalahari och Arabien. Vissa i Sydväst-afrika förekommande arter användas som foderväxter. O. Gz. Aristfdes, Aristeides. 1) A. den rättrådige, atensk statsman (o. 530—467 f. Kr.), strateg vid Maraton (490), valdes till archon epo’nymös (se Ar k ont) 489, och blev ledare för det konservativa partiet. Som sådan lands-förvisades han 482 genom ostracism (se d. o.) och begav sig till Egina; natten före slaget vid Salamis (480) infann han sig på den grekiska flottan och skall ha meddelat sin motståndare Themistokles det hotande läge, i vilket grekerna befunno sig; under slaget intog han ön Psyttaleia. Han återvann nu raskt sympatierna och kom att jämsides med sin forne motståndare Themistokles spela en viktig roll i Atens politiska liv. Som överbefälhavare över den grekiska krigshären vann han slaget vid Plataiai (479) och förde sedan flottan mot Persiens kust, varvid han lyckades förmå jonerna att ansluta sig till det attiska sjöförbundet (477). Hans liv har skildrats av Corne-lius Nepos och Plutarchos. [W. 2V.] 2) A., grekisk målare under 300-talet f. Kr., samtidig med Alexander den store. Redan under antiken nådde han stor berömmelse och skall ha varit den förste, som framställde själsrörelser och psykologiska affekter. [IV. N.] 3) A., grekisk förf, i 2:a årh. f. Kr., skrev mycket lästa erotiska noveller med motiv från Miletos, därav namnet »Milesiaka», milesiska berättelser. [IV. N.] 4) Publius Aelius Theodoros A., grekisk talare (o. 129—189 e. Kr.), från Adrianoi i Mysien, företog vidsträckta resor, bl. a. till Egypten, vilket land han genomkorsade fyra Uppslagsbok. II. — 257 — — 258 —