ARI0V1STUS tjänst, först som befälhavare på fästningen Canossa, sedan som medhjälpare och förtrogen till kardinal Ippolito. Hans högt bildade omgivning i Ferrara uppmanade honom att skriva komedier efter latinskt mönster: »Cas-saria» (1508), »Suppositi» (1509), »Negroman-te» (»Svartkonstnären», 1520), »Lena» (1529), ”Studenti”; den senare lämnade han ofullbordad, men hans bror Gabriele avslutade den och utgav den under titeln »La Scolastica». Dessa komedier äro av stor betydelse för den italienskspråkiga teaterns historia, men de äro föga originella, i sht de första. Emellertid avslog A. ett erbjudande att följa kardinal Ippolito till Ungern och övergick i hertig Alfonsos av Este tjänst (1518). Är 1522 antog A. kommissariatet i Garfagnana, en tjänst, för vilken hans alltför blida natur ej var lämpad. Han var också glad åt att få lämna den efter 3 år och drog sig tillsammans med Alessandra Be-nucci Strozzi, som han älskade sedan många år och slutl. äktade, tillbaka till Ferrara, till sitt lilla hus i stadsdelen Mirasole. A:s italienska lyrik har föga värde; märkligare äro de sju »Satire», hållna i en omväxlande berättande och satirisk, lugn och skarp ton, erinrande om den klare och dock drömmande skald, som blev förf, till »Orlando furioso» (»Den rasande Roland»). — Denna dikt är hans mästerverk och tillika hans mest omfattande arbete. I 10 år var han sysselsatt därmed; utgav den första uppl. 1516, den andra 1521 med förändringar i uttryckssättet, den tredje 1532 med förbättringar i stil och språk samt med vissa tillägg och strykningar. Stoffet är hämtat från Bojardos »Orlando in-namorato» (»Den förälskade Roland»; se Bojardo, Matteo Maria), vartill dikten utgör en fortsättning, men också från bretonska romaner och från klassiska förf. Handlingens tyngdpunkt är förlagd till striderna mellan hedningar och kristna, och dikten besjunger krigiska bragder, kärlek och trolldom. Episoderna äro talrika, men förenade och sammanbundna med en smidighet och konst, som Bojardo ej var mäktig. Medelpunkten i dikten är det raserianfall, som gav mästerverket dess titel och som, stillat, genom sina följder förhjälper kriget till dess utgång. Diktens tonläge skiftar från idyll till patos, från tragik till komik och epik med en rörlighet och mjukhet i övergångarna, som utgör dess förnämsta tjusningskraft: från det levande livet tyckes skalden omedelbart avmåla alla mänskliga känslor, men i verkligheten betraktar han dem på avstånd från den ensliga vrå, där hans fantasi arbetar. Under 1500-talet hade »Orlando» en ofantlig framgång; redan under detta årh. börjar den kritiska litteraturen om verket. — Upplagor: »Lettere» (»Brev»), utg. av A. Capelli (1887); »Opere minori in verso e in prosa» (»Mindre verk på vers och prosa»), utg. av F. L. Polidori (1857); »Liriche» (»Lyrik»), utg. av G. Fatini (1924); »Satire» (»Satirer»), utg. av G. Tambara (1903); »Orlando furioso secondo le stampe del 1516, 1521, 1532» (»Den rasande Roland enl. upplagorna 1516, 1521, 1532»), utg. av F. Ermini (1909—13); det bästa omtrycket av sista uppl. har utgivits av S. Debenedetti (1928); en sv. övers, av »Orlando furioso» utgavs i 4 bd av K. A. Kullberg (1865—70; urval i »Världslitteraturen», III: 1, 1902). — Litt.: G. I. Ferrazzi, »Bibliografia ariostesca» (1881); Pio Rajna, »Le fonti dell »Orlando furioso»» (2 ed. 1900); B. Croce, »A., Shakespeare e Corneille» (1920); H. Hauvette, »L’Arioste et la poésie chevaleresque å Ferrare au début du XVIe siècle» (1927); A. Momigliano, »Saggio su 1’Orlando furioso» (1928). A. M-o. AriovFstus, svebisk konung, är den förste german i världshistorien, om vilken vi äro närmare underrättade. Han inkallades jämte ett antal honom underlydande svebiska stammar till Gallien av sequanerna för att hjälpa dem i deras kamp mot hæduerna. Han lät emellertid icke inskränka sin verksamhet här till bundsförvantens; gent emot sequanerna uppträdde han tvärtom som erövraren och herren. Han syntes ha haft för avsikt att inne i Gallien grunda ett germanskt rike. I detta syfte inkallade han till sin hjälp ständigt nya germanska stammar och trädde i förbindelse med Rom; senaten där tog honom till bundsförvant och erkände hans konungatitel. Sedan Cæsar år 58 blivit ståthållare i det romerska Gallien, ändrade sig emellertid förhållandena. Cæsar blandade sig i de inre stridigheterna i det oavhängiga Gallien och tolererade icke A. som rival om makten. När ett av de galliska partierna hänvände sig till Cæsar med bön om hjälp mot A., hörsammade han kallelsen och ryckte mot A., vars huvudkvarter var förlagt till trakten av Besan^on. Förgäves uppmanade Cæsar A. att utrymma Gallien. Det kom till en drabbning mellan de två motståndarna i sept. 58. Cæsar segrade, och A. flydde jämte delar av sitt folk tillbaka över Rhen. Om hans senare öden äro vi icke underrättade. S. Bin. Arisæ'ma, växtsläkte av fam. Ara'ceæ och innefattande 50 arter med utbredning huvudsaki. i tempererade och subtropiska Asien samt, några få, i Nordamerika och Afrika. Av A. atroru'bens i Nordamerika begagnas de knölformiga, underjordiska delarna för medicinskt bruk. O. Gz. — 255 — — 256 —