ARKEGONIATER det stora hela samma byggnad, men med starkt reducerad halsdel och helt nedsänkta i den s. k. frövitan. Hos gömfröiga blomväxter har a. i ännu högre grad reducerats. Äggapparaten och antipodcellgruppen i embryosäcken anses där var för sig motsvara ett tillbakabildat a. Se Fröämne. O. Gz. Arkegonia'ter, gemensam benämning på mossor och ormbunkar till följd av de för dessa växtgrupper karakteristiska honliga organen, arkegonier (se Arkegon). O. Gz. Arke'isk, Arkeiska gruppen, benämning för de äldsta geologiska bildningarna, vilka också kallas urberg; arkeiska eran betecknar den tid, då dessa bildningar uppkommo. De ha en tydlig prägel av sin höga ålder, i det de vanl. äro starkt påverkade av bergartsme-tamorfos (se d. o.), såväl tryckmelamorfos som kontaktmetamorfos. Det är därför ej lätt att utreda dessa bergarters ursprungliga beskaffenhet. Redan bland de äldsta arkeiska bildningarna finnas dock bergarter, som äro av sedimentärt ursprung, ehuru de undergått en genomgripande metamorfos. De arkeiska formationerna bestå huvudsaki. av graniter, oftast starkt pressade gnejsgraniter (se d. o.), och kristallinska skiffrar, gnejser, amfiboliter, glimmerskiffrar etc. De bilda berggrunden inom mycket stora områden, ss. i Fennoskandia, i östra Canada, Brasilien o. s. v. K. A. G. Arkeolog [-lå'g] (eg. grek.; jfr Arkaisk), fornforskare. Jfr Arkeologi. Arkeologi', vetenskapen om kulturutvecklingen genom tiderna sådan denna framträder i jordfasta och jordfunna lämningar av mänsklig verksamhet: byggnadsrester, fornsaker etc. Källmaterialets olikartade karaktär inom skilda större kulturområden och kulturepoker förorsaka olikartade former för dess behandling, och därför talar man om orientalisk a., klassisk a., förhistorisk a., jämförande a., medel-tidsarkeologi o. s. v. De båda förstnämnda disciplinerna röra sig inom tider, dels den orientaliska, dels den klassiska forntiden, som på gr. av den rikliga förekomsten av skrivna källor ligga helt el. delvis inom den rent historiska vetenskapens ram. Resultaten bli härigenom betydligt säkrare och tidsbestämningen absolut (absolut kronologi). Förhistorisk a., som behandlar den europeiska förhistorien, är däremot så gott som enbart hänvisad till ett arkeologiskt material, som saknar tidsbestämmande inskriptioner. Dess metod måste därför bli en helt annan: på kom-parativt-typologisk väg samlas de olika forn-sakerna och fornlämningarna i typer och typgrupper med gemensamma kännetecken, och dessa ställas sedan i relation till varandra, var igenom uppstår en typserie med en relativ kronologi som grundläggande element. Sålunda kunna t. ex. den yngre nordiska stenålderns flintyxor uppdelas i följande serie: spetsnac-kig yxa — tunnackig yxa — tjocknackig yxa, och inom denna kan den förstnämnda typen påvisas som äldst och den sistnämnda som yngst. Metoden lider helt naturligt av åtskilliga brister, icke minst svårigheten att bringa de vunna resultaten i kontakt med ett faktiskt tidsförlopp, uträknat i århundraden och årtusenden. Här få andra vetenskapsgrenar träda hjälpande emellan, framför allt orientalisk a., geologi och för senare tider historia. J. E. F. Arkeologiska institut ha inrättats av de stater, som deltaga i den arkeologiska forskningen på antik mark genom utgrävningar el. i diskussionen om de arkeologiska problemen genom tidskrifter o. d. Tyskland upprättade 1829 ett sådant i Rom, 1894 ombildat till en riksanstalt med säte i Berlin och institut i Aten och Rom samt sedan 1904 i Mainz för romersk-germansk forskning och sedan 1907 i Kairo för egyptisk forskning. Publikationer: »Mittheilungen des deutschen archäologischen Instituts in Alhen», resp. »Mittheilungen des deutschen archäologischen Instituts in Rom», »Ephemeris epigraphica», »Jahrbuch des deul-schen archäologischen Instituts», »Antike Denkmäler». — Frankrike inrättade 1846 École fran<;aise d’Athènes, 1874 en skola i Rom och 1881 en i Kairo. England följde 1886 med en skola i Aten och 1901 en i Rom. Amerika grundade 1881 ett inst. i Aten, 1895 ett i Rom och 1900 ett i Jerusalem. Grekland grundade redan 1837 sin arkeologiska »Hetairia», som utger »Efemeris archaiologike» och »Praktika». Italien har sedan förra seklet flera arkeologiska sällskap och sedan 1880 ett inst. i Aten. Österrike har ett i Aten sedan 1898 och hade till 1905 ett i Rom. I Rom finnas dessutom ett spanskt, ett holländskt, ett belgiskt, ett rumänskt och sedan 1926 ett svenskt, »Svenska arkeologiska institutet» (se d. o.), f. n. med prof. A. Boèthius som ledare. Litt.: A. Michae-lis, »Geschichte des deutschen archäologischen Instituts 1829—79» (1879); »Guida dTtalia del touring club italiano» (1924). N. V. Arkeologiska kommissioner. I Finland upprättades 1884 »Arkeologiska kommissionen»; dess nuv. organisering grundar sig på en förordning av 10/9 1920. Kommissionens uppgift är »att handhava den allmänna vården av landets fornminnen», den har ensam rätt att företaga utgrävningar, ansökningar om borttagande av fornminnen och förslag till reparation el. restaurering av sådana skola under — 283 — — 284 —