ARMAGNAC av Irlands alla grevskap (43 % av totalarealen). Genom A:s n. del går Bann, och som gränsflod mot grevskapet Tyrone rinner Black-water. Bägge äro segelbara i nedre loppet. Bland industriella anläggningar märkas främst linnefabriker (Lurgan, Portadown, A.). Huvudstaden, A., belägen vid floden Callan, var en tid Irlands huvudstad och är nu säte för en katolsk och en anglikansk ärkebiskop. Staden har två katedraler, den äldsta grundlagd av den helige Patrik. Den har flera gånger hemsökts av vikingar. H. S-n. Armagnac |-mafia'k], landskap n. om Pyrenéerna i s. Frankrike, nästan sammanfallande med dep. Gers. Dalgångarna i den flacka käglan av molass, mer el. mindre lerig sand och grus, n. om Centralpyrenéerna ha de ö. sidorna brantare än de v. (osymmetriska dalar), på gr. av att regnet från de v. vindarna här kunnat spola av bättre. Odlad bygd finnes på dalarnas v. sida, skog och någon vinodling på ö. sidan. G. N. Armagnac [-mafia'k] el. arman ja k, eau d’A., om konjak påminnande dryck, beredd av vin från dep. Gers och vissa områden av dep. Lotet Garonne och Ländes; innehåller 52—56 % alkohol. [E. M. P. W.] Armagnac [-mafla'k], greveätt under medeltiden, som innehade A. Se Bernhard VII och Johan V av A. Armagnaker [-mafia'-], det i de franska in-bördesstriderna vid 1400-talets början mot bur-gunderna fientliga partiet, bestående av feodal-adein under ledning av greve Bernhard VII av Armagnac (se denne). Spec. benämnas så de tygellösa legoknektarna i grevens av Armagnac här, vilka på gr. av sin rovlystnad kallades les écorcheitrs (»skinnarna») och som på kej-sar Fredrik III:s begäran av Karl VII av Frankrike skickades mot schweizarna under befäl av dauphin (senare Ludwig XI); så uppstod ar-tnagnakerkrigct. Schweizarna räddade sitt land genom slaget vid S:t Jakob an der Birs 1444, som ledde till freden i Ensisheim. I Elsass och Pfalz härjade a. vidare, men dödades massvis av bönderna. _ [I. A.] Arman?on [-mäså'], biflod från h. till Seines biflod Yonne, Frankrike; 174 km. I dess dalgång gå Bourgogne-kanalen och Paris—Lyon— Marseillejäinvägen. G. N. Armand-Dumaresq [armä'-dymarä'sk], Charles Edouard, fransk målare (1826—95), elev av Couture. A. ägnade sig först åt religiöst måleri men övergick till att i teckning och målning skildra militärlivet. Hans färg var entonig och grå med brokiga detaljer. G. V. Arma sue'cica (lat., »svenska vapnen»), en i Frankfurt am Main 1631—34 utg. krönika om de svenska vapnens framgångar i Tyskland, byggd på flygblad o. a. tryckta källor. A. s. omtrycktes under de närmaste åren flera gånger, stundom under det pseudonyma författarnamnet Philipp Arlanibæus, som tyckes vara anagram för den tyske historikern Joh. Philipp Abelin (se denne). A. s. visar eljest påfallande likheter med en samtida krönika »Inventarium Sueciæ» (se d. o.) av J. L. Gott-fried, vilken även (1632) utgivit en samling hyllningsdikter till Gustav Adolf. Vissa historiker ha dock tillskrivit Abelin bägge krönikorna. C. V. J. Armato'ler, »krigare», kallades grekiska och albanska friskaror med en viss militär organisation. De gå enl. somligas mening tillbaka ända till bysantinska tiden, enl. andra leda de sitt ursprung från turkarnas erövring av Balkanhalvön. För att få slut på gerillakriget i bergstrakterna togo de turkiska sultanerna fri-skarehövdingarna i sin tjänst och gåvo dem vissa privilegier. Senare sökte* de dock inskränka deras antal och friheter, då de före-föllo farliga, vilket naturligtvis framkallade starkt missnöje bland a. Vid grekiska frihetskrigets utbrott 1821 utgjorde de huvudmassan av frihetskämparna och spelade under hela kriget en betydande roll. Ibland användes ordet a, ung. liktydigt med klefter (se d. o.). P. S. Armatu r. 1) Fys., benämning på de skydd av järnbleck, med vilka man förr beklädde polerna på naturliga magneter; användes även om de stycken av mjukt järn, som bruka anläggas mot polerna av permanenta magneter för alt förstärka dessas verkningar el. för att hindra avmagnetisering. A. benämnes även den rörliga delen i dynamomaskiner och mag-netoelektriska maskiner. Se Ankare och Dyna mo. A. L-dh. 2) Tekn., sammanfattande benämning på alla till en maskins utrustning hörande delar, framför allt ventiler, kranar, manometrar, valten-ståndsrör, varvräknare o. d. Jfr även Elektrisk armatur. H. R-g. Armauer Hansen, G. H., se Han sen, G. H. A. (1841—1912). Armavi'r. 1) Distrikt i Nordkaukasien, s. Ryssland; 21,622 kvkm., 927,367 inv. (1926). 2) Stad i Nordkaukasien, s. Ryssland, i närheten av Kubanfloden, 74,533 inv. (1926). Staden, som är medelpunkt i ett rikt jordbruksområde och viktig järnvägsknut, uppvisar en ytterst hastig tillväxt. H. S-n. Armband, se Armring. Armben el. armpipor, de långa rörbenen i över- och underarmen. Se Arm. Armbindel, urs.pr. ett igenkänningstecken, när man vid uppställandet av improviserade — 319 — — 320 —