ARMENIEN Växtvärld. Stäppens vegetation utgöres företrädesvis av buskartade växter, bl. a. arter av Astra galus och Acantho'limon. Skogar påträffas i randbergsområdena; trädgränsen ligger 2,500—2,600 m. ö. h. Av betydelse äro de lågväxta ekskogarna söderut med sin rikliga förekomst av galläpplen, som insamlas och exporteras. Där fuktighetsförhållandena äro gynnsamma, bära fjällsidorna saftiga betesmarker, och i de fruktbara dalgångarna trivas allehanda kulturväxter. G. N-g. Djurvärld. Med avseende på djurvärlden tillhör A. den europeiska provinsen av palearktiska regionen (se d. o.). Bland däggdjuren må nämnas björn och lo samt murmeldjur. Fågelvärlden är i sht rik vid sjöarna. E. D-r. Armenier, rökande vattenpipa. Befolkning. Inom området bo ung. 3 mill. människor. Utom armenier finnas här framför allt kurder, turkar och turkmener el., som de här kallas, tatarer. Till sin härkomst äro armenierna ett biandfolk, som uppkommit av landets urbefolkning, kalderna, och från Anatolien kommande inkräktare av indogermansk typ, som i 6:e årh. f. Kr. togo landet i besittning. Den ar-meniska folktypen utmärkes av mestadels reslig växt, stora mörka ögon, hög, smal näsa och svart hår. Den är starkt kortskallig, har rak nacklinje och ljus brunaktig hudfärg. Den har visat en utomordentlig livskraft, och endast härigenom har det varit möjligt för den att överleva de folkstormar, som dragit över landet, och den fruktansvärda systematiska utrotningskamp, turkarna städse gjort den till föremål för. Armenierna äro ett vaket, flitigt och intelligent folk; som köpmän ha de dock gjort sig hatade över hela Orienten ss. alltför hänsynslösa och fördomsfria. Armenierna kalla sig själva haikh (sing. hai) och landet Haioths Jerkir el. irani-serat Haiastan. Betydelsen av hai är osäker; möjligt är att det betyder herre. Det verkliga herrefolket utgöra emellertid kurderna, ett stolt och krigiskt folk. De äro muhammedaner, och flera av armeniernas svåraste hemsökelser ha kommit från dem. De äro dels nomader, som vintertid bo i sina byar och på sommaren driva kring sina hjordar från betesplats till betesplats, dels bönder, som bilda den lägre klassen. G. N-g. Historia. Om A:s äldsta historia lämna oss assyriska och inhemska inskrifter upplysning. Assyrerna kallade s. delen av det nuv. A. för Nairi, den armeniska högplatån Urartu (bibelns Ararat). Särskilt betecknade emellertid Urartu det rike, som grundats av kaldernas folkstam och som är oss bekant från o. 860 f. Kr. (se Urartu och Kalder). O. 700 nåddes detta rike av folkvandringar; dess historia är efter c:a 650 i hög grad dunkel. När historiska källor nästa gång beröra A., är det bebott av en invandrad indoeuropeisk befolkning, de nuv. armenierna. Språkligt och nationellt uppgingo kalderna i de invandrade indo-européerna; ur rent antropologisk synpunkt är förhållandet motsatt, i det att invandrarna, som säkerligen utgjorde ett mindretal, uppsugits av det inhemska befolkningselementet, vars raskaraktär ännu är förhärskande i A. Den indo-europeiska invasionen synes ha ägt rum under tiden 600—550 f. Kr. Kort därefter kom A. under akemenidernas välde och tillföll efter dettas störtande Alexander den stores världsrike. — Efter Alexanders död lydde A. någon tid under scleukiderna, men 190 f. Kr. gjorde sig två ståthållare, Artaxias och Zariadres, självständiga. Den förre grundade riket Stor-Ar-menien, omfattande det armeniska höglandet ö. om Eufrat med huvudstaden Artaxata, den senare riket Lill-Armenien, omfattande det armeniska landet v. om Eufrat. — Stor-A. uppnådde under Tigranes II (o. 95—55 f. Kr.) en betydande maktställning. Denne underlade sig Lill-A. och delar av Syrien, men blev slutl. besegrad av romarna och måste mottaga sitt rike som romersk förläning. Hans dynasti härskade därefter i Stor-A. med några års avbrott till tiden omkr. Kristi födelse; år 53 e. Kr. kom en gren av de persiska arsakiderna till makten. Lill-A. kom efter Tigranes’ fall att gå andra vägar; av romarna helt beroende furstar härska — 327 — — 328 —