ARMENIEN de i landet till 70 e. Kr., då det formligen införlivades som prov, i det romerska riket (Ar-menia Minor). — Även arsakiderna, som med tillfälliga avbrott härskade i Stor-A. till 428 e. Kr., stodo från början i starkt beroende av romarriket; efter det persiska arsakiderrikets fall för sasaniderna (226 e. Kr.) råkade de i långvarigt fientligt förhållande till dessa, tills år 387 Stor-A. formligen uppdelades i en romersk och en persisk intressesfär. Den mest bekante arsakider-konungen är Tiridates III, under vars tid kristendomen infördes (c:a 300). Under konung Vram-schapuh (c:a 392—415) infaller den armeniska kulturhistoriens viktigaste epok, införandet av ett för det armeniska språket lämpat alfabet samt uppkomsten av en nationell armenisk litteratur (se Armeniska språket och litteraturen). Är 428 införlivade sasaniderkungen Bahram V den persiskt influerade delen av A. (Persarmenia) med Persien, och denna förening ägde bestånd till den arabiska erövringen. — Ett nytt skede inträder i A:s historia genom den muhammedanska erövringen. Om denna föreligga ganska skiljaktiga uppgifter; i varje fall torde araberna under tiden 640—655 successivt ha satt sig i besittning av hela A. Den arabiska tiden synes, trots religiösa förföljelser från muhammedanernas sida mot A:s kristna befolkning, ha varit en period av kulturellt uppsving för A. Sedan kalifatets nedgångstid börjat, blev 861 Aschot av bagratidernas ätt erkänd ss. ett slags överfurste över A. under kalifens överhöghet och erkändes 885 ss. konung; motsvarande erkännande kom honom till del från den bysan-tinske kejsarens sida. Därigenom var faktiskt en nationell armenisk stat ånyo upprättad, ehuru den icke omfattade hela A. Sin höjdpunkt nådde bagratiderriket under Aschot 11 (915—928). Aschot III (952—977) upphöjde bergfästet Ani till huvudstad; han och hans efterträdare Smbat II (977—989) gjorde genom storslagen byggnadsverksamhet den nya huvudstaden till en av Orientens mest berömda städer. Efter 1020 inträffade inbördes stridigheter inom bagratiderriket. Den bysantinske kejsaren Basi-leios II begagnade tillfället att återvinna det bysantinska rikets forna maktställning i A.; bagratiderriket blev först en bysantinsk vasallstat men införlivades 1045 ss. prov, i det östromerska riket. A. blev nu ett offer för en religionspolitik lika fanatisk som någonsin muhammedanernas hade varit. Men det bysantinska väldet varade ej länge. Är 1064 erövrades Ani av seldjuk-fursten Alp Arslan, och 1071 tillfogade denne den bysantinske kejsaren Romanos IV det avgörande nederlaget vid Manazkert, varigenom de ö. provinserna för alltid gingo förlorade för det bysantinska riket. A. blev utsatt för seldju- kernas grymma härjningar. En formlig emigration från det centrala A. blev följden; utvandrarna slogo sig ned i Cilicien, och där grundade Ruben, enl. traditionen en anförvant till den siste bagratiderkonungen, år 1080 på det forna Lill-A:s område det armeniska riket Cilicien. Här uppstod en ny härd för den armeniska kulturen. Rubeniderriket undeihöll livliga förbindelser med de europeiska korstågsfararna, erkändes av dessa 1198 ss. kungarike, men hade stora svårigheter att hävda sitt oberoende gentemot seldjukerna, mongolerna och senare mamluker-na. Är 1342 utslocknade rubenidernas ätt, och en medlem av ätten Lusignan (se d. o.) kom på tronen. Är 1375 måste emellertid Ciliciens siste konung avträda sitt rike åt mamlukema. — Central-A. sönderföll efter den seldjukiska erövringen i ett antal på det hela taget ganska självständiga emirat. Det viktigaste av dessa var Chilat, som 1244 kom under mongolernas herravälde. Turkmeniska horder erhöllo emellertid en alltmer betydande maktställning i A.; efter Timurs kortvariga herravälde och död 1405 övertogo de helt makten och behöllo den under hela 1400-talet. De försvagades dock av inbördes stridigheter, och o. år 1500 införlivade den mäktiga persiska dynastien safariderna Ä. med sitt välde. Fr. o. m. nu blev A. ett stridsäpple mellan Persien och Turkiet. Är 1514 vann sultanen Selim I en avgörande seger och lyckades införliva hela A. med det turkiska väldet. Men den persiske schahen Abbas I återerövrade ej blott ö. A. utan även en god del av v. A. Dock blev endast den förstnämnda erövringen bestående. Vid fredsslutet 1639 delades A. mellan Persien och Turkiet, varvid gränsen drogs på ett sätt, som med smärre modifikationer bestått ända till våra dagar. Under de många krigen hade naturligtvis A. lidit svårt. Dessa lidanden och sorgen över den förlorade självständigheten förmådde fr. o. m. 1400-talet ett stort antal armenier att emigrera till Mindre Asien och Europa, där betydande armeniska kolonier uppstodo. I de genom krigen och utvandringen avfolkade distrikten bosatte sig i stället tidigt kurder. Dessa ha ända fram till vår tid bibehållit så gott som full självständighet och alltid utgjort ett oroselement. Under den turkiska tiden har A. ända till våra dagars förföljelseperiod åtnjutit en relativt god ställning. Landet var i administrativt avseende indelat i sandjak; på slättbygderna, där det turkiska inflytandet var mera djupgående, styrdes dessa av turkiska ämbetsmän, i höglandet, där den turkiska regeringens överhöghet på det hela taget endast var nominell, däremot av inhemska myndigheter. Även i religiöst avseende voro armenierna relativt gott ställda och åtnjöto samma — 329 — — 330 —