ARTILLERIPJÄS liber); lättare projektiler få icke sprängladdas enl. Petersburgsdeklarationen av 1868. Förr räknades till artilleripjäser alla eldvapen, som för sin transport fordrade fordon el. packhästar el. som icke kunde betjänas av en enda man (motsats: eldhandvapen el. handeldvapen). Kulsprutor, vilka fordra flera mans servis, räknas emellertid icke till artilleripjäser men benämnas stundom »pjäser». — Artilleripjäser indelas: 1) Med hänsyn till användningen i landartilleripjäser, kustartille-r ipjäs er och sjö- el. far tygs pjäser. Land-arlilleripjäserna indelas i infanteripjäsei, avsedda alt uppställas i själva infanterilinjerna, bergspjäser, avsedda för bergsterräng o. d., fält pjäser, huvuddelen av i fält använda artilleripjäser från 7 upp till 22 cm:s kaliber, ställningspjäser, avsedda för verkan mot förstärkta ställningar, antingen på långa håll (tunga ställningspjäser, järnvägs-pjäser, fjärrstridsart.) el. på nära håll (lätta ställningspjäser, skyttegravspjäser, granatkastare, närstridsart.), fästningsp jäser, för försvar av fästningar, omfattande både fasta och rörliga pjäser, de senare av samma typer som fält- och ställningspjäserna, samt luft-värnspjäser, avsedda för beskjutning av luftmål (flygplan o. s. v.). Till fältpjäser hänföras stundom alla landartilleriets rörliga pjäser. — 2) Med hänsyn till banformen i flack-banepjäser (kanoner) med stor utgångshas-tighet och skoltvidd, långa eldrör och i regel skjutande med ringa elevation (flack bana) samt kastpjäser (haubitser och mörsare) med mindre utgångshastighet och skottvidd än kanoner av samma kaliber, kortare eldrör och ofta stor elevation (vid mörsare upp till 60 å 70°). För erhållande, då så erfordras, av krökt bana även på relativt korta avstånd förses kastpjäser med flera (5—10) laddningar, givande olika utgångshastigheter; kanoner ha i regel åtminstone 2 laddningar. — 3) Med hänsyn till kalibern (och därmed sammanhängande projektil- och pjäsvikt) i lätta pjäser, omfattande kanoner intill 9 cm., haubitser intill 12 cm., medeltunga pjäser (i Sverige »tunga»), omfattande kanoner intill 12 å 13 cm., haubitser intill 15 å 16 cm., tunga pjäser (i Sverige »tunga av grövre kaliber») med kanoner intill 15 å 16 cm., kastpjäser intill 22 å 23 cm., samt grova pjäser med än grövre kalibrar. Beträffande kust- och fartygspjäser, se Kustartilleri och Sjöartilleri. — 4) Med hänsyn till transportsättet (rörliga pjäser, fältpjäser) i bärbara, klövjade, hästanspän-da, traktoranspända (traktordragna) och bilburna pjäser, motorpjäser samt järn-vägspjäser. Huvuddelen av fältartilleriets pjäser äro hästanspända. Tendensen går dock f. n. mot en allt mer omfattande motorisering. Bärbara äro i regel infanteripjäser och vissa lätta ställningspjäser, avsedda att uppställas så långt fram i inf:s linjer, att hästar icke lämpligen kunna användas för transporten. Dylika pjäser uppdelas vid transport i ett antal mansbördor. Klövjande användes huvudsaki. vid bergspjäser, som uppdelas i ett antal häst-(mulåsne-)bördor. Vid vissa bergspjäser användes i stället kärrtransport (Österrike, Sverige m. fl. länder), varvid pjäsen fördelas på några lättframkomliga, enspända el. tandem-anspända kärror. Traktoranspända äro de flesta medeltunga och tunga fältpjäser; dock förekommer ännu ofta hästanspänning vid 10 —15 cm. kanoner och 15—21 cm. haubitser. Fälthärens luftvärnskanoner äro i regel traktoranspända, vissa av de lättare direkt monterade på motorfordon, s. k. motorpjäser (se Traktor och Luftvärnskanon). Bilburna pjäser äro vanliga (lätta) fältpjäser, som transporteras på lastbilar och vid inryckning i ställning rullas ned från lastflaket och förflyttas i terrängen medelst små traktorer, medförda på lastbilarna. Vid motorpjäser bildar själva motorfordonet underlag för pjäsen icke endast vid transport utan även vid skottlossning (motor-lavettage). Motorlavettaget, hjul- el. bandfordon, förses stundom med ett fullständigt pansarskydd (pansarbil, stridsvagn, »tank»), Järnvägspjä-ser, vilkas vikt kan uppgå till 100-tals ton, skjuta antingen direkt från järnvägsvagnen, eventuellt sedan denna förankrats, el. ock från särsk. utlagd bäddning. — Artilleripjäsens uppgift är att utslunga en projektil för alt åstadkomma verkan i målet. För att projektilen skall nå sitt mål, måste den lämna vapnet med en viss hastighet, utgångshastigheten, och därvid röra sig i en viss riktning, utgångsrikt-ningen. Sin utgångshastighet erhåller projektilen i eldröret, där krutgasens tryck driver den fram genom loppet. Krutgasen bildas genom förbränning av krutladdningen i laddnings-rummet (patronläget). Laddningen i sin tur antändes av tändmedlet, som bringas till explosion genom slag från den i mekanismen befintliga slaghammaren. Då projektilen går genom loppet, tvingas den av dettas spiralvridna räfflor och bommar att rotera, varigenom den erhåller en stadig gång genom luften med spetsen före. För att kunna motstå krutgasens tryck tillverkas eldröret av prima stål, vanl. med tillsats av nickel, krom, wolfram m. m., varjämte det mantias, förses med ståltråds-lindning el. pressas inifrån loppet (se Mant-lin g, Ståltrådskanoner, Själ vm an 11 in g, Autofreltage). Sin utgångsriktning erhåller — 435 — — 436 —