ARVIDSJAURS LAPPMARKS TINGSLAG Arvidsjaurs s:n, Norrbottens län, strax s. om sjön Arvidsjaur; 0,45 kvkm., 618 inv. (1928). A. är medelpunkt i Arvidsjaurs lappmarks tingslag med tingshus, post, telegraf, läkare, apotek, sjukstuga och bankkontor. Taxeringsvärde å bevillningspliktig fast egendom 754,200 kr. (1927), bevillningstaxerad inkomst 419,770 kr. (1927b H. S-n. Arvidsjaurs lappmarks tingslag, Piteå domsaga, Norrbottens län, omfattar Arvidsjaurs s:n (se d. o.). Arvidsson, Truls, kopparstickare (1660— 1711), var först student i Uppsala och gjorde sig känd för vidsträckta språkkunskaper både i europeiska och orientaliska språk. Efter en studieresa i Holland blev han anställd som gravör vid antikvitetsarkivet i Stockholm och har utfört illustrationer för arkeologiska verk. Bland hans porträtt märkes främst ett av Johannes Messenius. G. V. Arwidsson, finländsk-svensk släkt, vars namn antogs av prosten i Laukas Adolf Arvid A. (1762—1828), far till A. 1). 1) Adolph Ivar A., historisk och politisk förf., biblioteksman (1791—1858). Fil. mag. i Åbo 1815, docent i allmän historia 1817, knöt A. under upprepade besök i Sverige 1816—18 förbindelser med nyromantikerna, anslöt sig till deras historiskt-romantiska åskådning och lämnade bidrag till deras publikationer. Hemkommen till Finland greps han av entusiasm för »den finska individualiteten» och övergick snart från litterära och språkliga frågor till politiskt skrift-ställarskap. I jan. 1821 började han utgiva »Åbo morgonblad», där han sökte väcka till liv det slumrande medborgarsinnet, men då hans frispråkiga uttalanden syntes de maktägande för radikala, indrogs tidningen i okt.; några mån. senare förvisades A. från universitetet, och hösten 1823 överflyttade han till Sverige, där han 1825 blev e. o. amanuens vid Kungl. bibi., 1834 förste amanuens och slutl. 1843 bibliotekarie. A. utvecklade nu en utomordentlig produktivitet som skriftställare; han utgav 1829—43 »Svensk bibliographi», årsför-teckningar över svenskt tryck, författade texten till ett flertal litografiska planschverk, »Svenska konungar och deras tidehvarf» (2 bd, 1830—43), »Stockholm förr och nu» (1837—40) im. fl., skrev politiska broschyrer mot Crusen- stolpe, polemiserade med I. Hwasser om 1812 års politik, utgav »Handlingar till upplysning af Finlands häfder» (10 bd, 1846—58), »Förteckning öfver Kungl. bibl:s isländska handskrifter» (1848), A. Schönbergs »Historiska bref» (3 bd, 1849—51) och mycket annat. A:s namn är emellertid framför allt knutet till den värdefulla samlingen »Svenska fornsånger» (3 bd, 1834—42), en på grundliga antikvariskt-folkloristiska studier byggd ed. av äldre folk-viseuppteckningar, av en fackman bedömd som »den förste videnskabelige viseudgave i Norden» (M. Moe). G. Cqt. 2) Ivar A., den föregåendes sonson, zoolog (f. 3O/io 1873), fil. d:r i Uppsala 1907, 1905—21 fiskeriassistent, sedan 1921 konservator vid Zoologiska museet i Uppsala, docent 1923; deltog 1899 iNathorsts expedition till Grönland. Bland A:s skrifter märkas »Studien über die skandinavi-schen und arktischen Maldaniden» (1906); »Die Maldaniden» (i »Wissenschaftliche Ergebnisse der schwe- dischen Südpolarexpedition 1901—1903», 1911); »Strömmingsfiske» (1913). E. D-r. Arvidsson, Anders Arvid, konstnär (1786 —1831), elev vid Konstakad. i Köpenhamn, sedan av Fr. Westin, ritmästare vid Lunds univ. 1812. A. har utfört målningar i olja och graverat porträtt, bl. a. av M. Norberg, H. Schar-tau och Chr. Wåhlin. G. V. Arvidsvik, stadsdel inom Marstrand, Bohuslän, på v. delen av Koön. Havskuranstalt. G. N. Arvidsäpple, se Äppleträd. Arvid Västgöte, hövitsman, fogde (d. 1542), sändes av Gustav Vasa i maj 1521 med krigsfolk till Östergötland för att förmå detta landskap att resa sig. Han upptog belägringen av Stegeborg, tillbakavisade Sören Norbys und-sättningsförsök och intog fästningen; han utövade även påtryckning på biskop Brask, som ställt sig avvisande mot Gustav. 1523 erövrade A. V. med bistånd av lybska knektar Kalmar stad och Öland samt utsände kapare utmed kusterna; han fick s. å. Tryserum och Hannäs i Tjust ss. förläning. Efter Berend v. Mehlens förräderi 1525 fick han Kalmar i förläning men måste återlämna det 1526 och beskylldes att ha förvaltat det illa. Han återupptogs dock i konungens vänskap 1527, fick 1528 förläningar i Dalarne och blev kort därefter befallnings- — 455 — — 456 —