ASIEN shan-språken samt dessutom tibetanska. Den tredje mongoloida folkgruppen utom den indo-kinesiska och den japansk-koreanska är den altaiska. De hithörande folken hava före ryssarnas ankomst varit de förhärskande i hela Central- och Nordasien. De äro i huvudsak nomader, i s. boskapsskötande, i n. jägarfolk. Den västligaste grenen av dessa folk är Uralfolken el. de finsk-ugriska folken. Till dem höra sa-mojederna (n. om 62° n. br. och v. om 100° ö. 1.) och s. om dem ostjakerna och vogulerna. En östligare gren är den tungusiska, vars jaktmarker sträcka sig över hela Sibirien ö. om Jenisej. Utom tunguserna räknas till denna gren även manchuerna. En tredje gren utgöres av de folk, som tala turkiska språk. De äro utbredda genom hela A. från Lena-floden till Egeiska havet. Till dem höra jakuterna vid nämnda flods mellersta och nedre lopp, vidare kirgiserna i n. och ö. Turan, usbegerna i Väst-turkestan, osmanerna (turkarna) i Mindre Asien. Den fjärde grenen av de altaiska folken äro de egentliga mongolerna. De bebo öknen Gobi och Bajkal-sjöns omgivningar men sträcka sina vandringar ända till Afganistan i s. v. — Till de altaiska folken ansluta sig de s. k. paleosi-biriska el. äldre sibiriska folken, som anses utgöra en rest av de folk, som förr härskade i n. A. I viss mån likna de den mongoloida folkstammen men kunna icke sägas utgöra en enhetlig ras, och i språkligt avseende äro de mycket olikartade. De viktigaste av dem äro: Je-nisej-ostjakerna vid mellersta Jenisej, jukagi-rerna vid Ishavet mellan Jana och Kolyma, tjuktjerna på halvön, som bär deras namn, korjäkerna och kamtjadalerna på Kamtjat-ka, giljakerna på Sachalin och aino-folket på denna ö, Kurilerna och Yezo. — De mongoloida folkens grannar i s. o. äro malajerna, som bebo Malacka-halvön och den Indonesiska ö-världen, och som särskilt på Bortre Indiska halvön äga nära släktingar, som bilda övergångs-typer mellan malajer och mongoler. Slutligen träffas i s. A. de paleasiatiska folken. De äga mörk-svart hudfärg men skilja sig från negrerna, bl. a. genom att de hava vågigt hår. Till dem räknas Sydindiens invånare dravida-folken och santalerna samt veddas på Ceylon. Av utpräglat negroid ras äro däremot Andamaner-nas urinvånare, semangfolket i det inre av Ma-lacka och negritos på Filippinerna. J. F. Fornlämningar. Den äldre paleolitiska tiden är säkrast påvisad i Sibirien, Mongoliet, N. Kina, Indien och Palestina-Syrien. I Kina förekomma dessutom fynd från Aurignacien (se d. o.) och i Palestina-Syrien, som räknas till äldre stenålderns stora nordafrikansk-europeiska kulturprovins, från Capsien (se d. o.). Fynd av paleolitisk karaktär saknas nästan helt i Mindre Asien, Mesopotamien, Iran och Japan, och dylika fynd från Ceylon och Sundaöarna äro säkerligen av yngre datum. Grottmålningar i Indien, påminnande om de nordspanska, samt i Indien och Indokina funna redskap av senare paleolitisk typ ha ej kunnat visas vara samtida med sina europeiska motsvarigheter. Även de följande förhistoriska perioderna i Asien erbjuda stora kronologiska svårigheter för forskningen, och den vidsträckta världsdelens länder och folk träda vid vitt skilda tidpunkter in i full historisk belysning. — V. Asien. I Palestina-Syrien markeras övergången till neolitisk tid av Campignien-kultur, medan den yngre stenåldern i detta område är karakteriserad av bl. a. megalitiska gravmonument. Boplatser från denna tid äro kända från Mindre Asiens västkust, och i Troja är det understa lagret av tydlig stenålderskaraktär. Vid grävningarna i de mesopotamiska ruinkullarna ha däremot rena neolitiska skikt hittills ej påträffats. I deras undre lager framträder redan från o. 4,000 f. Kr. användningen av koppar som allmän bruksmetall, och den här påträffade vackra målade keramiken (se Susa) spred sig bl. a. till Iran och Turkestan (de stora kurganema i Anau). Kännedomen om koppar bredde sig under det följande årtusendet till grannländerna (t. ex. de syriska ruinkullarna, Troja II—V), medan efter 2500 en västerifrån kommande brons-ålderskultur tager Främre Asien i besittning. O. 3500 framträder täml. oförmedlat (de senaste fynden i Kisj och Ur) den äldsta sume-riska kulturen med kännedom om skrift och med ett högt utvecklat samfundsväsen. Först under 2:a årtusendet falla Palestina, Syrien och delar av Mindre Asien i belysning av skriftliga källor, medan samma årtusende för Iran är en tid av tillbakagång. — Is. Asien, d. v. s. i Främre och Bortre Indien, i Indokina och på öarna, äro de olika kulturperioderna representerade av talrika fornlämningar, men saknaden av kronologiska hållpunkter omöjliggör ännu en historisk framställning. De senare årens upptäckter av en genom stora stadsanlägg-ningar representerad högtstående kultur i Indusområdet (Mohenjodaro och Harappa) ha emellertid visat på förbindelser med Mesopotamien o. 3000 f. Kr. och kännedom om koppar och t. o. m. brons samt en piktografisk skrift i delar av Indien vid denna tid. Samtidigt och på sina ställen långt ned i nyare tid har i andra delar av s. Asien härskat en ren stenålderskultur. För s. ö. Asien är en skuldre-formig stenyxa en karakteristisk fornsaksform. -— I Ostasien har Japan en särskilt genom talrika boplatser (kökkenmöddingar) represen Uppslagsbok. II. 17 — 513 — — 514 —