ASIEN terad stenålder, och i Kina ha genom J. G. Anderssons undersökningar upptäckts en målad keramik, besläktad med den i Susa och Anau (se ovan) och därigenom daterad till o. 3000 f. Kr. I Kina sammanfaller bronsåldern ung. med den historiska tidens början, medan i Japan både bronsålder och järnålder äro rent förhistoriska. — I n. Asien höra stora delar av Sibirien under yngre stenåldern till samma kamkeramiska område (se Kamkeramik) som n. Ryssland och Finland. Även den sibiriska bronsåldern, vilken infaller under årtusendet f. Kr., och järnåldern ha övervägande v. orientering. För ett närmare studium hänvisas till avd. förhistoria på de olika länderna. N. L. R. Upptöcktshistoria. Det var handelsintressena, som drevo pioniärerna vid A:s utforskande, fenicierna, från antikens kulturcentrum vid Medelhavet längs kusterna till Syrien, Mindre Asien, Arabien, Röda havet, till Indusmynningen och måhända till det rika, sägenomspunna guldlandet Ofir (se d. o.), vars plats man även velat söka så långt österut som på Malacka. En inskränkning i denna vidsträckta sjöfart gjorde sig märkbar, när grekerna togo arv efter fenicierna. Medelhavets asiatiska kust och Svarta havet satte i stort sett gräns för deras framträngande sjövägen längs Asien, men genom perserkrigen och framför allt genom Alexander den stores fälttåg riktades icke blott kännedomen om Asiens inre betydligt, utan även det rika Indien blev bekant, varifrån kunskapen om s. och s. ö. Asien vidgades genom grekiska handelsfärder, sedan Alexandria monopoliserat handeln på Främre Indien. I allt voro vid antikens slut Syrien, Arabien, Mindre Asien, Armenien, Mesopotamien, Kaspiska havet, Transkaspien, Ferghana, Persien, Be-lutsjistan, Afganistan, Främre Indien, Bortre Indien, Malacka, Java, Sumatra, Tongking och Borneo bekanta. Till den geografiska utforskningen hade romarna föga bidragit genom sina härfärder i v. A. Under den tidigare medeltiden var det nästan uteslutande araberna, som under handelsfärder och erövringståg för islams utbredande riktade kunskapen om A. Flera dugliga forskningsresande utgingo från dem, bl. a. Ibn Ba-tuta, som 1324—29 bereste v. A. och nådde s. Kina, med vilket land araberna tidigare nått kontakt även sjövägen över Indien och s. ö. A. Ehuru araberna endast obetydligt ökat vårt vetande om A., blev dock deras kunskap om A. av största värde, när vid medeltidens slut Västeuropas folk åter började syssla med antiken och den arabiska litteraturen. Detxvar dock korstågen, som först åter länkade uppmärksam heten mot A. Dessa ökade visserligen det geografiska vetandet blott i fråga om Mindre A. och Syrien men de fingo stor betydelse därigenom att de under 12:e och 13:e årh. gåvo anledning till nya handelsförbindelser mellan de italienska städerna Pisa, Genua och Venedig samt Syrien, Persien och Indien. Därtill kom, att mongolernas inträngande i Europa 1241 fr. o. m. mitten av 13:e årh. följdes av talrika fredliga ambassader från Europa till Central- och Östasien, till storkanens rike, Kathay, med dess residens, den nu försvunna staden Karakorum. Den viktigaste av dessa beskickningar utgick från Ludvig IX av Frankrike och stod under ledning av Vilhelm Ruysbroeck 1253—55, som givit oss en av medeltidens bästa reseskildringar. Genom dessa och andra resor, i vilka sökandet efter den kristne prästkonungen Johannes’ rike spelade en ej oviktig roll, vidgades européernas kunskaper ytterligare om Väst- och Centralasien. Det goda förhållandet fortfor även under 14:e årh.; hos mongolerna gjorde européerna bekantskap med kineserna, och regelbundna handelsförbindelser utvecklades mellan Väst- och Östasien över skilda vägar. Alla tidigare resebedrifter i A. ställdes dock i skuggan av Marco Polo, som 1271 startade över Bagdad, Persien och Centralasien till Kina. Sjutton år tillbragte han där och förvärvade under denna tid en ingående kännedom om förhållandena. Återvägen togs 1292—95 över Bortre Indien, Ceylon och Persien tillbaka till Kon-stantinopel. Marco Polo gav de första tillförlitliga upplysningarna om östasiens kulturfolk, och hans bestickande framställning av österns rikedom och prakt utgjorde en av de mest lästa böckerna i Västerlandet vid medeltidens slut samt bidrog på sitt sätt indirekt till upptäckten av Amerika; det var det rika Indien och Ostasien som hägrade för Columbus. Följden av Marco Polos resor blev ock, att man på 1300-talet sökte utbreda kristendomen i Kina, detta i början med framgång. Så skapades ytterligare värdefullt material till Ost-asiens beskrivning genom missionärerna. Men förbindelserna med Europa fingo ett hastigt slut genom den kinesiska resningen mot den mongoliska dynastien och förföljelser mot kristendomen och dess förkunnare. En kraftig spärr mot främlingsinvasionen infördes efter 1346, och vidare resor omöjliggjordes. När medeltiden nalkades sitt slut, kände man rätt väl till A:s södra kustländer och förbindelserna med östern hade skapat vissa stråkvägar tvärs över kontinenten; Sibirien var dock ännu okänt. I och med alt Vasco da Gama lyckats lösa problemet om en direkt sjöväg till Indien runt Afrikas sydspets 1498, inträdde en ny period i — 515 — — 516 —