ASIEN berg. — Förhoppningen om att n. om A. finna en sjöväg till Kina och Japan hade redan vid slutet av 1500-talet förmått holländarna till flera expeditioner mot n., varvid Willem Barentz uppnådde Novaja Zemlja 1594. Samma önskemål och frågan om sundet mellan A. och Amerika gå vo på 1700-talet upphov till de stora ryska expeditionerna. Inledningen skedde med den expedition, som 1725—28 leddes av den i rysk tjänst varande dansken Vitus Bering, vilken utifrån Kamtjatkas ö. kust rundade A:s östligaste udde och ånyo konstaterade det sund, som nu bär hans namn. Diskussionen kring Berings uppgifter förberedde »den stora nordiska expeditionen» av sjömän och vetenskapsmän, bland dem förutom Bering tyskarna Gruslin, Müller och Fischer samt fransmännen Delisle och de la Crayère. Denna expedition, vars utrustning började 1734, ställde som sin uppgift dels att med olika utgångspunkter på n. kusten söka utforska sjövägen från Archangelsk helt österut, dels att längs Stilla havets kust söka anknytning till de av holländarna gjorda upptäckterna. Berings uppgift i företaget, som i praktiken uppdelades i ett flertal expeditioner, var att från Kamt-jatka söka nå det amerikanska fastlandet, vilket också lyckades. Han avled emellertid på återvägen. Genom dessa expeditioner och tysken Pallas’ resor i n. Asien 1768—74 hade kunskapen om Nordasiens konfiguration och inre förhållanden betydligt vidgats. Vägen var öppnad, och en mångfald expeditioner ha sedermera lämnat bidrag till ett vidare utforskande. De tre största under 1800-talet skola här nämnas. Från n. Ural över Irkutsk och Jakutsk till Kamtjatka, vars väldiga vulkaner utforskades, leddes åren 1828—30 en expedition under Erman. A. v. Humboldt befor vid samma tid Väst- och Sydsibirien jämte Rose och Ehren-berg. Randområdena mellan Jenisej och Cha-tanga, Ostsibirien och Amurlandet utforskades 1842—45 av v. Middendorff. En noggrannare undersökning av de nordsibiriska öarna utfördes av Hedenström 1809—11, Anjou 1823 och Bunge och v. Toll 1885—86. Hur nordostpassagen slutl. 1878—79 av A. E. Nordenskiöld med Vega genomfördes, se denne och Nordostpassagen. Den av amerikanaren De Long ledda Jeanetteexpeditionen 1879, som från Stilla havet skulle intränga i polarbassängen, förolyckades däremot; de efter ledaren uppkallade De Longs öar hade dessförinnan upptäckts liksom ock den isdrift, som senare polarforskare sökt utnyttja, bland dem Nansen, vars expedition 1893 väsentligen bidrog till beriktigande av kustkartorna över Nordasien, samt Amundsen. Efter 1900 ha enbart från ryskt håll hundratals expeditioner utrustats. — Byggandet av trans-sibiriska järnvägen föranledde sedan 1893 omfångsrika forskningar i geologiskt och mineralogiskt avseende liksom planen på Amurbanan efter 1910. Kamtjatka, som jämte Aleuterna mera grundligt börjat utforskas efter 1908, besöktes 1921—22 av en svensk expedition under S. Bergman. Banbrytande för forskningen i v. A. blevo dansken C. Niebuhrs resor i Arabien, Persien, Syrien och Mindre Asien 1761—67. För det senare områdets utforskande, vartill arkeologerna sedan lämnat betydande bidrag, voro ryssen Tjichatj-jovs resor 1847—57 av största betydelse i geologiskt och botaniskt avseende. Som kartograf verkade här efter 1840 tysken Kiepert. — Om Arabiens utforskande se Arabien, upptäckts-historia. — Armenien och Kaukasien blevo närmare bekanta genom W. H. Abichs resor under 1840—80-talen; i Kaukasus verkade sedan 1886 G. Radde. Bland Persien-forskarna må nämnas ryssen N. Chanykov på 1850-talet, sir Henry Rawlinson samt Molesworth Sykes; i Mesopotamien Willcock. Palestinaforskningen, som började 1838 med amerikanen E. Robinson, har fått en säker grund genom inrättandet av två forskningsinstitut, »Palestine exploration fund», stiftat 1865, och »Deutscher Palästina Verein» 1877. Bland senare forskare här må nämnas G. Dalman (se Palestinaforskning). Största parten av forskningsarbetet har Centralasien tagit. Framträngandet i Högasiens centrala delar, framför allt Tibet, har stött på många vanskligheter och har till största delen utförts först efter 1850. 1846 hade missionärerna Huc och Gabet lyckats nå huvudstaden Lhassa. 1856 gingo bröderna Schlagintweit från s. över Himalaja och Karakorum och övertvärade Tibet till Kunlun. Bouvalot och prins Heinrich av Orleans genomströvade Tibet 1889—90 från n. till Lhassa. Ett av de största namnen i A:s upptäcktshistoriå är jämväl knutet till Centralasiens utforskande. På 1870- och 80-talen gjorde sålunda ryssen N. Przjevalskij vidsträckta och betydelsefulla resor i Kina, Mongoliet och Tibet. 1873—76 undersökte han Tarimfloden med Lopnor samt Altyn-tagh och ägnade åren 1884—85 åt Kunlun. Przjeval-skijs efterträdare i dessa områden blev Sven Hedin (se denne), som började sina resor 1893 och utfört ett glänsande forskningsarbete, vilket bl. a. lett till konstaterandet av Transhima-laja och klarläggandet av Indus-Brahmaputras källor. 1927 startade han från Peking en ny stor ännu ej avslutad expedition med allmänt geografiskt, antropologiskt och geologiskt syfte; dess närmaste mål var den nordvästligaste av Kinas provinser, Sinkiang. — 519 — — 520 —