ASIEN A:s utforskande. Kort men lysande blev Portugals stormaktsställning, grundad på dess omfattande kolonialvälde i s. A., vilket sträckte sig från Persiska viken över Indien ända bort till Ostasien. Liksom tidigare i Afrika, strävade portugiserna framför allt att underlägga sig handeln, och erövringar i egentlig mening gjordes blott i den utsträckning, som för handelns skull erfordrades. Som grundläggare av det portugisiska väldet i A. stå Affonso d’Albuquer-que och Francisco d’Almeida (se dessa). Det yttersta målet för portugisernas handelsintressen blev Moluckerna, hemlandet för de dyrbaraste ostindiska kryddorna; här sammanträffade man med de tvenne återstående skeppen av Magalhäes’ expedition, som genom sin världs-omsegling funnit den v. sjövägen till A. 1571 besatte spanjorerna Filippinerna från Amerika. Men ej blott utforskandet och utnyttjandet av den malajiska övärlden intresserade portugiserna i öster. Till Kina kommo portugiserna redan 1525, och enl. en uppgift, vars sanning dock icke är höjd över varje tvivel, skulle de 1542 ha nått Japan. I deras och spanjorernas kölvatten följde emellertid snart engelsmän och holländare; under 1600-talet förlorade portugiserna sin ställning som Europas främsta sjömakt och herraväldet över den asiatiska handeln, Indien kom i engelsmännens händer och malajarkipelagen i holländarnas. Nu äga portugiserna av sina forna besittningar blott Goa, Diu och Damäo i Främre Indien samt ö. halvan av Timor. Ingen europeisk nation förmådde emellertid göra sig gällande varken i Kina el. Japan. Blott missionärerna hade någon framgång. Av jesuiterna, som började sin verksamhet i öst- och Centralasien redan på 1500-talet, var den ryktbaraste Frans Xavier, som 1549—51 vistades i Japan och i sina »Epistolæ japonicæ» lämnade de första tillförlitliga underrättelserna om detta land. Här verkade vidare under åren 1690—92 tysken Engelbert Kämpfer, och åren 1775—76 utforskade svensken Carl Peter Thunberg Japans växtvärld. Deras resebeskrivningar utgjorde, till dess Filip Franz v. Siebolds epokgörande arbeten över Japan utkommo 1832—51, de förnämsta källorna till kunskapen om detta land. I Kina förstodo missionärerna hålla sig kvar ända till mitten av 1700-talet. Jesuiternas stora betydelse för den geografiska forskningen även här framgår klart ur de arbeten de efterlämnat; bland dem äro de viktigaste Martin Martinis »Novus atlas si-nensis» (1655), den förnämsta källan om Kina även under 1700-talet, samt det kartverk över Kina (1718), som utarbetats förnämligast av franska jesuiter och som utgör grundvalen för alla senare kartor över dessa områden. Portugisernas och spanjorernas upptäcktsfärder längs A:s ostkust fortsattes av holländarna, vilka efter de förra tillvunnit sig herraväldet till sjöss. Så utrustades 1643 under Martin Gerritsz de Vries’ befäl en expedition för att bl. a. utforska det n. om Japan liggande Yezo, om vilket man tidigare hört talas. Härunder nådde man även ö. Sachalin, och omedvetet anknöts därigenom till de ryska expeditionerna för Sibiriens och Centralasiens utforskande, vilka igångsattes vid 1600-talets början och hade till följd, att vid samma årh:s slut hela Nordasien var i sina huvuddrag känt. Förbindelse med v. Sibirien hade redan tidigare uppnåtts från Ryssland och utvecklats därhän, att 1587 fästningen Tobolsk grundades, sedermera huvudsätet i de ryska asiatiska besittningarna, vilka nu sträckte sig till Ob. Snabbt skedde expansionen vidare åt ö., 1604 grundades Tomsk, utgångspunkten för vidare framträngande, 1610 nåddes Jenisej, där staden Turu-chansk anlades nära sammanflödet med Tunguz-ka. De mera nordliga områdena hade samtidigt genomkorsats av pälshandlare, och Asiens nordkust blev bekant ö. ut till Jenisej, vilket samtida kartor utvisa. Vidare försök att framtränga längs n. kusten strandade t. v., men landvägen fortsatte man ö. ut mot Lena och Bajkalsjön och 1632 grundades Jakutsk. 1637 nåddes Lenas delta av kosacken Elisej Buza, som därefter vände sig mot v. till Olenek; sjövägen återvände han till Lena och for vidare åt ö. till Jana. Jakutsk blev å andra sidan utgångspunkten för nya expeditioner fram till Okotska sjön. Ostasiens kust var därigenom nådd. Upptäckten av de två återstående nordasiatiska floderna skedde ung. samtidigt, och 1646 besöktes tjuktjerna första gången av Isai Ignafjev. Från Kolymas mynning startade 1648 den expedition, som lyckades runda A:s nord-ostkap, vilket efter en av deltagarna, kosacken Simeon Dezjnev, erhållit sitt namn. Denna viktiga bedrift, som visade, att de asiatiska och amerikanska kontinenterna voro skilda från varandra, förblev dock okänd, ända tills Vitus Bering genomfarit sundet. Nordkusten ö. om Lena utforskades även under 1600-talet, mellan Lena och Jenisej först under 1700-talet. Även Sibiriens sista stora flodområde, Amursystemet, lärde man i dess huvuddrag känna vid 1600-talets mitt på skilda vägar genom ryssarna Pojarkov, Chabarov och Beketov; framryckningen norrifrån till Kam-tjatka hade ryssarna påbörjat på 1690-talet, genomförd blev erövringen dock först på 1720-talet. En för sin tid förträfflig karta över Sibirien upprättades 1709—21 av en av Karl XII:s fångna krigare, kaptenen Filip Johan Stralen- — 517 — — 518 —