ATLANTISKA OCEANEN högtryckområdena (vändkretskalmerna, »hästbredderna») med svaga och växlande vindar. Deras längdaxlar bilda de ovan omtalade nord-och sydgränserna för passadvindarna. N. och s. om dessa högtryckszoner vidtaga cyklon-områdena (se Cyklon) med starka v. vindar, förorsakade av barometerminima, som i rask följd röra sig från v. mot ö. Cirkulation och strömmar. I ekvatorialtrak-terna befinna sig de kallare vattenskikten närmare vattenytan än inom de subtropiska områdena. Förklaringen är följande: polarhavens isar smälta vid kontakten med varmare vatten, som därvid avkyles. Dessa vattenmassor få genom avkylningen större täthet (tyngd) och sjunka mot bottnen samt ersättas av nytt varmt vatten, som härstammar från tropikerna. På ytan till ett djup av c:a 100 m. strömmar varmt vatten från ekvatorn mot polerna, och på ett djup av 1,000—2,000 m. går en kompensations-ström av kallt vatten från polerna mot ekvatorn. Dessa båda underhavsströmmar, en från vardera polen, mötas i ekvatorialtrakterna, och det kalla vattnet pressas upp mot ytan. — Genom passadvindarnas tryck på vattenytan åstadkommes en vattendrift, mot s. v. av nord-ostpassaden och mot n. v. av sydostpassaden, men genom jordrotationens inflytande komma vattenmassorna att drivas i ö.—v. riktning. Så uppkomma de båda Ekvatorialströmmarna, som mellan 10° s. br. och 20° n. br. övertvära A. o. från ö. mot v. Dessa strömmar med v. rörelseriktning skapa en kompensations-ström med ö. riktning, den Ekvator ia la motströmmen, som till större delen torde gå fram på djupet och gör sig märkbar i vattenytan först närmare Afrikas kust och kallas där Guineaströmmen. Utanför Kap San Roque på Sydamerikas ö. spets delar sig Ekva-torialströmmen i två grenar, av vilka den ena går längs Sydamerikas kust mot s. och kallas Brasilianska strömmen. Utanför La Plata-mynningen möter den en kall, från s. kommande polarström, Falklandsströmmen, böjer av mot ö. och n. ö. och går över i den kalla Benguelaströmmen längs Afrikas v. kust. Den andra grenen av S. ekvatorialström-men förenar sig med N. ekvatorialströmmen, som delar upp sig i två strömmar. Den ena strömmen, Antillströmmen, flyter fram utanför Västindiska öarna, den andra går in i Karibiska havet, därifrån till Mexikanska bukten och ut genom Floridasundet, varefter den fortsätter som Golfströmmen åt n. ö. längs Nordamerikas ö. kust. S. om New Foundland möter Golfströmmen den kalla Labrador-strömmen och strax därefter längre mot ö. den likaledes kalla Östgrönländska ström men. Dessa båda kalla havsströmmar tvinga Golfströmmen att böja av mot ö. Vid Azorerna delar Golfströmmen upp sig, så att en gren går åt s. under namn av Kanarieströmmen, medan den andra grenen böjer av åt n. ö., går snett över A. o. och kommer in i nordeuropeiska farvatten huvudsaki. mellan Island ocb Skottland, varefter den fortsätter upp mot Spetsbergen och förlorar sig i N. ishavet. Inom den krets av havsströmmar, som bildas av N. ekvatorialströmmen, Antillströmmen, Golfströmmen och Kanarieströmmen ligger Sar-gassohavet (se d. o.). I sydligaste Atlanten går den kalla havsström fram, som under namn av Västvindsdriften el. Antark-tiska strömmen leder jorden runt. Se även Havsströmmar. J. C. Växt- och djurvärld. Liksom i andra hav finnes även i A. o. en planktoniskt levande växt- och djurvärld. Rikast utvecklad är den inom de kallare breddgraderna och minst inom de tropiska områdena. Särsk. fattigt på plankton är det subtropiska Sargassohavet. Denna fördelning är beroende dels på temperaturförhållanden — planktonorganismerna föredraga i allm. en lägre temperatur — , dels också på de nitratsönderdelande bakteriernas (se N i t r i-fikation) mindre energiska verksamhet i de kallare haven. Vidare är att märka, att kustvattnen alltid äro rikare på plankton än de mera centrala delarna av oceanen, beroende på näringstillförsel från land och förekomsten av vertikala cirkulationsströmmar, som föra nä-ringsrika vattenskikt från bottnen upp till ytan. Häftiga temperaturförändringar i havet verka i hög grad skadligt, och ss. följd därav inträffar massdöd av plankton, där havsströmmar av olika temperatur sammanstöta. Så t. ex. vid Newfoundlandsbankarna, där den kalla Labrador- träffar den varma Golfströmmen. Planktonorganismerna dö där i stora massor och sjunka i djupet. Den på så sätt orsakade rikliga näringstillgången i djupare vattenlager framkallar sedan i sin tur riklig fiskförekomst. Av de i Atlanten förekommande planktoniska växtformerna må särsk. nämnas vissa blågröna, mikroskopiska alger ss. Katagny'mene och framför allt Trichode'smium, vilken senare särsk. i varmare delar av Atlanten framkallar rödfärgning av vattnet. Av stor betydelse äro vidare marina bakterier, flagel-later, bland dem Noctilu'ca milia'ris, som lyser i mörker och bidrager till uppkomsten av s. k. mareld, vidare peridinéer och grönalger, ss. Halosphæ'ra vi'ridis, vidare Coccolithopho-ridéer och framför allt diatoméer, vilka som producenter av organisk substans intaga främsta rummet. Diatoméerna (se d. o.) äro dock hu- — 671 — — 672 —