ÄTTIKA (7 bd, 1859—70); »Valda skrifter» utg. av F. Böök (1927 ff.). Litt.: Fr. Vetterlund, »Atterboms sagospel Fågel blå» (1900--02), »Atterboms sagospel Lycksalighetens ö» (1924) samt flera essaysamlingar; Albert Nilsson, »Svensk romantik» (2 uppl. 1924); C. Santesson, »Atterboms ungdomsdiktning» (1920). J. Mbg. Attersee, Kammersee, sjö i n. Salzkammer-gut, Österrike, 465 m. ö. h., 46,7 kvkm., 20 km. lång, 171 m. djup. Avrinner genom Ager åt n. till Traun. M. P. Atte'st (lat. attesta'tum), skriftligt intyg, i sht utskrivet av ett ämbetsverk. — Attestera, bevittna, intyga; styrka riktigheten av en handling. Atticfsm (grek. attikismo's), vanl. benämning på en inom den grekiska litteraturen o. 200 f. Kr. uppkommen till sitt ursprung eljest okänd stilriktning, vilken vände sig mot de många avarterna hos den då förhärskande affekterade prosastilen. I motsats till denna hävdade a., vars teori närmare utvecklades av Dionysios från Halikarnassos (se denne), ett noggrant iakttagande av de attiska talarnas stränga stilregler, liksom i a:s program, formulerat i satsen mi'mesis ton archaio'n (»efterbildning av de gamle»), ingick en beträffande ordval, uttryckssätt m. m. så nära anslutning som möjligt till »attiska» författare som Thukydides, Platon, talarna (därav namnet a. och atticister; den motsatta riktningen fick efter dess förnämsta representanters hemland namnet asia-nism). över attiska ord och uttryck författades, i sht under l:a och 2:a årh. e. Kr., talrika ordböcker och lexika. Det av atticisterna på så sätt rensade språket urartade i många fall till ett mumifierat litteraturspråk och kom som sådant att stå i skarp kontrast till det levande språket. En mindre sträng a. företräddes av förf, som Plutarchos, Lukianos (i en viss period av hans litterära utveckling), Arrianos (se dessa); stränga atticister voro t. ex. Aristides, Libanios, Themistios och Synesios (se dessa). Starkt påverkade av a. äro vidare Alkifron samt roman-förf. som Longos och Heliodoros (se dessa); även i den bysantinska litteraturen har denna stilriktning satt spår. — Också i Rom gjorde sig en liknande arkaiserande tendens gällande; en bland dess förnämsta representanter är Fronto (se denne och Latinska språket). — Litt.: W. Schmid, »Der Attizismus» (1887—97); E. Norden, »Die antike Kunstprosa» (2 bd, 3 Ab-druck 1915—18). W. N. ATticus, Titus Pomponius, romersk riddare, Ciceros vän och förläggare (109—32 f. Kr.), kallad A. på gr. av mångårig vistelse i Aten. Storgodsägare (i Epirus) och affärsman. förkovrade han sin förmögenhet bl. a. genom bokförläggareverksamhet, i det han lät massor av skrivslavar taga avskrifter av utmärkta förf:s arbeten och försålde dessa. A. var även själv litterärt verksam ss. historiker. Politiskt neutral och sällsynt fint bildad, stod han på god fot med de ledande männen ur alla partier. Om hans vänskap med Cicero vittnar den väldiga samling av dennes brev till honom (16 böcker), som vi ännu äga i behåll. Biografi av Cornelius Nepos. H Sj. A'tlika, ett horisontall avslutat byggnads-parli ovanför huvudgcsimsen, vilket antingen Fontana di Trevi i Rom, med attika över mittpartiet löper runtom byggnaden, ss. i den antika triumfbågen, el. endast kröner någon av dess huvuddelar och då vanl. uppbär statyer el. inskriptioner; så ofta i renässanspåverkad arkitektur, ss. Kungl. bibi, (över mittpartiet) och Riksdagshuset. G. V. A ttika, det sydöstligaste landskapet i mellersta Grekland, en halvö mellan Eginabukten i s. och Eubeakanalen i n., c:a 2,500 kvkm. Berggrunden består i ö. och s. övervägande av kristallina skiffrar, i n. v. är kritsystemet förhärskande. A. är till största delen uppfyllt av berg: på gränsen mot Beotien i n. v. Kithairon, 1,411 m., och Parnes, 1,412 m., s. o. om det sistnämnda Pentelikon, 1,109 m.; ö. om Aten ligger det för sin honung berömda Hymettos, 1,027 m., och längst i s. o. Laurion. Slättland utbreder sig kring Aten och Eleusis. Av floderna, som alla äro obetydliga, må nämnas Kefissos. Jorden är icke särdeles bördig, men oliver och vin odlas i stor utsträckning; även bomullsodling förekommer. Från de berömda Pentelikon-brotten erhålles en finkornig, snövit marmor. Laurion, som i antiken var berömt för sina bly- och silvergruvor, har i våra dagar åter blivit ett viktigt bergverksdistrikt. O. 1860 upptäckte man, att slaggen från de — 717 — — 718 —