ATTOCK 9 inv. pr kvkm.); 22,4® kvkm. odlad jord (1919; 6,28% av landarealen), 166,38 kvkm. skogs- och hagmark. — Pastorat i Ljunga kontrakt, Härnösands stift. H. S-n. Attock, stad i nordligaste delen av prov. Pun-jab, Främre Indien, på vänstra stranden av Indus, som här övergås av järnvägen Lahore— Peshawar. A. är sedan gammalt en strategiskt viktig punkt, och flera krigståg ha över A. dragit mot Indien: Alexander den store 326 f. Kr., Timur 1398. Stormogul Akbar anlade här ett fort 1581. M. P. Attorney general [ata'ni je'naral], en engelsk juridisk ämbetsman motsvarande J. K. i Sverige el. en generalprokurator i en del andra länder. I motsats till den svenske J. K. är a. g. (en högt avlönad) medl. av sitt lands ministär, således politiskt bunden vid denna samt avgår med den. Han är engelska kronans juridiske sakkunnige och bevakar dess intressen vid domstolar och andra myndigheter samt utövar en viss disciplinär tillsyn över engelska advokatståndet. — Attorney är eljest en numera föråldrad titel å advokater vid vissa engelska domstolar. Titeln användes dock, jämte sollicitor, alltjämt om de sakförare, som biträda särsk. större godsägare el. affärsmän i ekonomiska el. affärsjuridiska angelägenheter, men icke — ss. barristers (se d. o.) — få uppträda vid de högre domstolarna. — Även i U. S. A. finnes en a. g.; denne är medl. av landets ministär och utses ss. andra ministrar av presidenten. Han är statens rättegångsombud vid landets högsta domstol samt juridisk rådgivare åt presidenten och de olika departementscheferna i deras ämbets-ärenden. Varje delstat i U. S. A. äger likaledes en el. två a. g. att representera staten i viktigare juridiska angelägenheter. I regel väljas dessa av folket för samma tid som delstaternas guvernörer. E. K. Attrahe'ra (lat. attra'here, eg. draga till sig), utöva dragningskraft på, i sht fys. (motsats repellera); språkv., påverka annat ord till form i strid mot den vanliga funktionen. Jfr Attrak-t i o n. Attraktio'n, dragningskraft, lockelsemedel. 1) Fys. A. kallar man den verkan mellan två el. flera kroppar, som yttrar sig däri, att kropparna synas påverkade av en kraft, attraktionskraft, som söker närma kropparna till varandra. Motsatsen till a. benämnes re-pulsion (se d. o.). Ex. på attraktionsfenomen i naturen äro a. mellan kroppar laddade med oliknämnig elektricitet (se Elektrostatik), a. mellan elektriska strömledare (se Elektrodynamik), mellan oliknämnda magnetpoler (se Magnetism), mellan elektriska strömmar och magneter (se Elektromagnetism). Bland attraktionskrafter må framför allt framhållas den allmänna gravitationen (se Gravitation) och dess speciella yttring tyngdkraften (se Tyngdkraft) och vidare de molekylarkrafter, som benämnas kohesion och adhesion (se d. o.). Om förklaring till dessa attraktionsfenomen se hänvisningarna ovan. Se även Avståndsverkan. A. L-dh. 2) Språkv., tendens, som gör att ett ord ändras till större likhet med ett i satsen närstående ord. A. kan såväl verka ändring i böjningsändelse som i stam. Ex. »Sådana ord förstodo ju ingen» (Heidenstam), sprittsprångande ny (äldre splitt-). J. S. Attra'pp (fra. attraper, eg. fånga i fälla o. d. Jfr trappe, fälla), föremål, som är avsett att på skämtsamt sätt överraska; fodral, ask o. d., som föreställer något visst föremål och därigenom vilseleder i fråga om innehållet; överraskande gåva; i sht förr även abstrakt: överraskning, spratt. — Attrappera, lyckligt uppfatta och tillägna sig det karakteristiska hos någon el. något, t. ex. tal, sätt, stil; träffa på kornet; sällan: överraska el. ertappa. E. Hqt. Attribue'ra (lat. attribu'ere, tilldela, anvisa), särsk. konst- och litteraturhist., tillskriva en konstnär el. förf, ett anonymt verk. Attribu't (lat. attribu'tum, det tilldelade). 1) Filos., liktydigt med väsensbestämning el. väsentlig egenskap hos något, vanl. hos substansen (se d. o.) el. gudomen. Debatten om attributen, deras art och antal, kan följas från Aristoteles genom medeltiden och når sin höjdpunkt under 1600-talet, hos Descartes och Spi-noza (se dessa). — Litt.: D. Kaufmann, »Ge-schichte der Attributenlehre» (1877). A-f N. 2) Konsthist., i materiell mening ett föremål, som tillägges dels personer el. personifikationer i en viss egenskap (t. ex. spira, a. hos en furste, lie hos en dödens gestalt), dels bestämda namngivna gudar el. heliga personligheter, enl. myt, historisk el. legendarisk tradition, som utmärkelse- el. igenkänningstecken (t. ex. hammare hos Tor, svärd hos aposteln Petrus). Jfr Insignier, Emblem och Helgonattribut. E. Wrgl. 3) Språkv., bestämning, som (utan förmedlande ord) tillägges ett subst. (el. ett som subst. brukat ord). Ss. a. användas adj. (adjektivattribut, t. ex. helig vrede), genitiver (genitivattribut, t. ex. Stockholms läge), prepositionsut-tryck (prepositionsattribut, t. ex. läget vid Mälaren), adverb (adverbattribut, t. ex. mannen bredvid), infinitiver (infinitivattribut, t. ex. konsten att spela) el. subst. i grundform (substantivattribut, t. ex. Birger Jarl). — A., som utan paus ansluta sig till huvudordet, kallas epitet — 723 — — 724 —