ATTMAR goterna, gepiderna, sveberna och herulerna. Deras välde sträckte sig i v. till Rhen. Redan i början av sin regering kom A. i tvist med den östromerska regeringen till följd av att flyktingar från hunnernas område upptogos i det östromerska riket; 441—448 rasade upprepade krig, ur vilka A. utgick ss. segrare. Flyktingarna måste utlämnas; enbart genom dryga tributer kunde östrom köpa freden. Efter 450 kom A. även i konflikt med det västromerska riket, vars ledare Aètius (se denne) hittills fört en mot A. vänlig politik. Orsaken till brytningen berättas ha varit, att den västromerske kejsaren, Valentinianus III, avslagit A:s begäran att få äkta hans syster Grata lusta Hono-ria (se denna). I det utbrytande kriget förde A. sina skaror — enl. säkerligen överdrivna uppgifter Ua mill. man — mot Gallien, där ett inbördeskrig tycktes gynna hans planer. Emot A. organiserades emellertid en allians av romare och de västligt boende germanfolken; av deras här besegrades A. 451 i en drabbning på de Katalauniska fälten (se d. o.). Han måste tåga tillbaka åt ö. Nästa år drog han mot Italien men förmådde intet uträtta. Hans maktställning var försvagad; den östromerska regeringen vägrade att längre betala tribut. För att tvinga den härtill rustade A. ånyo till krig men träffades av döden, varefter hans rike föll sönder. — Kring A:s person och öden samlade sig redan tidigt intresset. Efter hans död tog diktning och sägenbildning hand om hans gestalt, och han blev under namn av Atle och Etzel en förgrundsfigur i den germanska sagolitteraturen. Äldre sv. historieskrivning sysselsatte sig mycket med A., då man trodde, att han var av sv. härkomst. — Den historiske A. var en rå och brutal härskarnatur; några större politiska mål ha knappast föresvävat honom, allra minst har han, som åtskilliga mena, hyst några planer på världserövring. Hans betydelse för världsutvecklingen har varit ringa. S. Bin. Attiralj (fra. attirail), tillbehör, utrustning, alla hjälpmedel som erfordras, materialier. Attis, urspr. en frygisk vegetationsgudomlig-het; enl. den av Ovidius (Fasti 4, 223 ff.) meddelade sagan var A. en skön frygisk yngling, som älskades av Kybele; då A., som svurit denna att förbli kysk, bröt sitt löfte, dödade Kybele hans älskade, nymfen Sagaritis, varpå A. i vansinne stympade sig själv på berget Dindy-mon. I en annan version av sagan återvände A. sedan till Kybele. Andra sagor framställa A. som älskare till en frygisk konungadotter, Kybele, vilkens fader dödade A., då förhållandet upptäcktes. Kybele drog därefter vansinnig land och rike omkring, klagande över förlusten av sin älskade, vars lik blivit obegravet och försvunnit. A. och Kybele dyrkades sedan som gudomligheter av frygerna. I Attis-kulten, som nära förbunden med Kybele-kulten nådde stor utbredning under den romerska kejsartiden, ingick en vid vårens inbrott firad fest, vilken Attis och Kybele. T. h. Attis i herdedräkt med frygisk mössa. Palazzo Albani, Rom. sträckte sig över flera dagar och bestod såväl av en under vilda orgier begången sorgefest till minne av A:s’ död som en glädjefest över hans återkomst. — I konsten framställes A. ofta som en i tätt åtsittande dräkt och i frygisk mössa klädd yngling. Hans attribut är herdestav, herdeflöjt el. trumma. TV. N. Attisk, något som rör Ättika, i sht Aten; därav även betydelsen fint, elegant. Jfr Attiskt salt. Attiska dialekten, den dialekt, som talades i det forngrekiska landskapet Ättika. Se Grekiska språket. Attisk bas, utmärker en i den attisk-joniska stilen (300-talet f. Kr. och senare) utbildad och sedan alltjämt ofta använd basform för kolonner, pelare etc., bestående av en nedre, större och en övre, mindre vulst med mellanliggande (rund) platta av hålkälsprofil. E. Wrgl. Attiskt salt, fin och satirisk kvickhet, spiritualitet (i attisk anda); uttrycket torde ha präglats i det gamla Rom (se t. ex. Cicero, »Epistu-læ ad familiares» IX, 15, 2). H. Sj. Attity'd (fra.), (kropps)ställning, i sht uttrycksfull hållning på scenen. Attius, Lucius, romersk förf., se Accius. Attleboro [ä'talburå], industristad i s. ö. Massachusetts, U. S. A., s. om Boston, 20,623 inv. (1925). J. C. Attmar, s:n i Medelpads v. domsagas tingslag, Västernorrlands län, s. v. om Sundsvall; 383,37 kvkm., därav 35 7,47 land; 3,281 inv. (1928; Attisk bas. — 721 — — 722 —