AUGSBURGSKA BEKÄNNELSENS FÖRSVAR sprungligen tänkt ss. en saxisk bekännelse men blev genom underskrift av de evangeliska städerna allmän luthersk bekännelse. 25/e 1530 upplästes den inför kejsare och riksständer. Den var då underskriven av kurfurst Johan av Sachsen och hans son Johan Fredrik, markgreve Georg av Brandenburg-Ansbach, hertigarna Ernst och Fredrik av Lüneburg, lantgreven Filip av Hessen, furst Wolfgang av Anhalt och dessutom av riksstäderna Nürnberg och Reutlingen. A. avser att visa, att den evangeliska ståndpunkten ingalunda är en sektbildning med okyrkliga nyheter, utan att den tvärtom grundar sig på bibeln och är i överensstämmelse med kyrkans äldre och oförfalskade tradition och endast vill avlägsna vissa missbruk, som strida mot bibelns lära. A:s första del omfattar 21 artiklar rörande tron och läran. Här framhålles särsk. det, som är gemensamt för katolicismen och lutherdomen, men samtidigt ges en synnerligen expressiv framställning av det fundamentala i den lutherska fräls-ningsuppfattningen, näml, tron och rättfärdig-görelsen. Med bestämdhet hävdas gentemot den romerska gärningsläran rältfärdiggörelsen genom tron för Kristi skull. Vidare behandlas kyrkobegreppet, dop och nattvard samt andra centrala frågor. Andra delen innehåller 7 artiklar om de missbruk, som de evangeliska ständerna avskaffat. Här beröras undanhållandet av nattvardsvinet för lekmännen, prästäktenskapet, mässan, bikten, fastorna, klosterlöftena och biskoparnas makt. Denna andra del har ej så mycket bekännelsekaraktär utan är snarare en apologetisk framställning. — Melanchton utgav 1540 en ny edition av A. (Augustana variata), vilken utmärkes av en rad betydande förändringar, särsk. i nattvardsläran, tillgodoseende de reformertas uppfattning. Den lutherska kyrkan har dock fasthållit vid den oförändrade bekännelsen. Variata fick emellertid stor politisk betydelse. Den underskrevs av de reformerta riksständerna, och då den betraktades ss. en autentisk utläggning av A., räknades de reformerta ss. tillhörande den augsburgska konfessionen och kunde erhålla den kyrkorättsliga ställning, som tillerkändes denna i religionsfreden i Augsburg (se Augsburgska religionsfreden). Den oförändrade bekännelsen intogs i konkordie-boken (se d. o.). I Sverige antogs A. genom Uppsala mötes beslut 1593. — Litt.: A. är utg. på svenska av G. Billing i »Lutherska kyrkans bekännelseskrifter» (1895; ny uppl. 1914); Th. Kolde, »Die Augsburgische Konfession» (1896, 2 Aufl. 1911). H. O-n. Augsburgska bekännelsens försvar el. apologi är upptagen i konkordieboken ss. den lutherska kyrkans andra symbolum. Sedan de — 747 — protestantiska riksständerna vid riksdagen i Augsburg 1530 hade framlagt augsburgska bekännelsen (se d. o.), utarbetade ett antal katolska teologer, Eck, Cochlæus m. fl., en vederläggningsskrift, den s. V confuta'tio ponti'fica. Denna skrift, som framställde den augsburgska bekännelsen ss. stridande mot kyrkans lära, upplästes inför riksdagen 3/s 1530. De evangeliska ständerna gåvo nu Melanchthon i uppdrag att avfatta en försvarsskrift. Då kejsaren vägrade att lämna någon avskrift av den katolska vederläggningsskriften, var Melanchthon hänvisad till flyktiga notiser. Den försvarsskrift, som han i all hast författade, vägrade emellertid kejsaren mottaga. Ej långt därefter kom Melanchthon i besittning av en avskrift av con-futatio och verkställde nu en omarbetning av sitt första utkast. Så tillkom A. b. f., som artikel för artikel ansluter sig till augsburgska bekännelsen, men i motsats till denna mera har karaktären av läro- än av bekännelseskrift. — Litt.: A. b. f. ingår i G. Billings »Lutherska kyrkans bekännelseskrifter» (1895; ny uppl. 1914); D. Fehrman, »Confutatio pontifica» (1908). H. O-n. Augsburgska religionsfreden slöts 25/a 1555 på riksdagen i Augsburg mellan konung Ferdinand, kejsar Karl V:s bror, och de protestantiska riksständerna. Denna fred reglerade för lång tid de kyrkliga förhållandena i Tyskland. Riksständerna erhöllo fullt likaberättigande utan hänsyn till bekännelse. Den biskopliga juris-diktionen upphävdes för de evangeliska territoriernas vidkommande, och de kyrkogods, som indragits innan fördraget i Passau 1552, fingo de evangeliska staterna behålla. Landsfursten fick full bestämmanderätt över sitt områdes religion enl. principen »cujus regio, ejus religio». Till katolikernas förmån infördes dock det s. k. andliga förbehållet (se d. o.). De andliga furstarna frånkändes rätten att tvinga undersåtar, som redan voro evangeliska, att övergå till katolicismen. De undersåtar, som ej ville följa sin landsfurstes religion, fingo rätt att fritt utvandra. Religionsfredens bestämmelser gällde dock endast de protestanter, som tillhörde den augsburgska konfessionen. A. r. var rättsnorm i alla religiösa tvistigheter ända till Westfaliska freden (1648). H. O-n. Augur [lat. au'-, sv. -u'r] (lat., av oviss härledning, antagl.: »fågelskådare»), prästerlig ämbetsman i det forntida Rom, representerande den teologiska sakkunskapen vid iakttagandet och bedömandet av de tecken, genom vilka gudarna enl. romersk tro lillkännagåvo sin vilja (jfr Auspicier). Reglerna för tydningen av dessa tecken bildade jämte övriga rituella föreskrifter (särsk. ang. platsers helgande och vissa — 748 —