AUGUST der namn av Fredrik August I, på gr. av sin stora kroppsstyrka kallad A. den starke. A. blev 1694 oväntat kurfurste vid 24 års ålder, då hans barnlöse äldre bror plötsligt dog. Då A. ej stått närmast tronen, hade han fått en helt annan uppfostran än brodern. Han hade som prins företagit långa resor och besökt Österrike, Frankrike, Spanien och Italien och njutit, vad livet där hade att bjuda; efter tron-bestigningen hängav han sig alltjämt åt njutningar och höll sig med flera älskarinnor. Den mest bekanta av dem var den svenskfödda August II. Mezzotintogravyr av N. Verkolje, sign. 1706. Ramens inskription »Auguste III» oriktig. Aurora v. Königsmarck (se denna). Ej utan begåvning och konstnärligt intresse, framkastade han idéen till den originella praktbyggnad i Dresden, som kallas Zwinger och som arkitekten Pöppelman uppförde. Praktlysten, som A. var, sökte han efterlikna det franska hovet från Ludvig XIV:s glanstid. Meissens porslinsindustri tillkom delvis genom A:s initiativ, och han visade på flera sätt sitt intresse för Sachsen, men landet gick dock tillbaka på gr. av de långvariga krigen. I religiöst avseende var A. likgiltig och övergick snart till katolicismen. Han var 1695 och 1696 överbefälhavare över den kejserliga armé, som stred mot turkarna, men lika litet nu som senare visade han någon större fältherretalang. 1697 utro pades A. av ett parti till konung av Polen, och sedan han med en stark här ryckt in i landet, blev han rätt allmänt erkänd. Han drömde om att krigiska framgångar skulle stärka hans ställning och bereda honom möjlighet att, stödd på hären, grunda en stark ärftlig monarki. När därför freden med Turkiet mot hans önskan kom till stånd, kastade han sig med skicklighet in i det diplomatiska spelet för att bilda ett anfallsförbund mot Sverige. Det stora nordiska kriget kom dock ej att medföra det resultat, varpå A. hoppats. Karl XII genomdrev, att polackerna valde Stanislaus Leszczynski till konung, och tvingade genom infall i Sachsen år 1706 August att erkänna Stanislaus. Efter svenska härens undergång i Ryssland 1709 återvann A. Polen och fortsatte sedan kampen mot Sverige men utan någon vinst. Kriget medförde för Polen endast, att dess inre splittring blev större och mer uppenbar. Litt.: P. Haake, »August der Starke» (1927); S. Bonnesen, »Studier över August H:s utrikespolitik», 1 (1918). S. S. 2) A. III, den föregåendes son (1696—1763), som saxisk kurfurste Fredrik August II. Uppfostrad i lutherska läran övergick A. senare till katolicismen, först 1712 hemligt, därpå 1717 offentligt i samband med förhandlingarna om hans giftermål med Maria Josefa, kej-sar Josef I:s dotter. Till delta, som ägde rum 1719, knötos vittgående politiska förhoppningar, vilka dock endast i ringa grad förverkligades. Vid faderns död 1733 sökte A. bli konung i Polen, men majoriteten valde faderns gamle motståndare, Stanislaus Leszczynski, som understöddes av Frankrike. Tack vare Rysslands och Österrikes hjälp fick dock A. överhand i Polen, men hans inflytande som polsk konung var ytterst obetydligt. Trots att A. 1733 erkänt pragmatiska sanktionen, sökte han i österrikiska tron-följdskriget först göra sin gemåls arvsanspråk gällande, men övergick sedan av fruktan för Preussens växande makt på Österrikes sida. När Fredrik II vid sjuårskrigets utbrott besatte Sachsen, måste A. bege sig till Polen och stannade där under hela kriget. Vid freden 1763 återvände han, men dog strax därefter. A. hade ärvt faderns konstsinne och praktlystnad och har bidragit till att göra Dresden till en av Tysklands konstnärligt mest betydande städer. — 751 — — 752 —